Söder om den gamla stadskärnans gröna gördel ligger Avenyn och stenkvarteren. Här står staden med en fot kvar i 1800-talet. I femte delen av ”Sagan om Göteborg” tecknar GP:s Kristian Wedel de södra stadsdelarnas porträtt.
Den som runt midnatt står stilla framför Valand i korsningen mellan Vasagatan och Avenyn konstaterar att ingen annan står stilla. Det är cyklar, mopeder, fotbollssupportrar, möhippor, salongsberusade VVS-ingenjörer från Halmstad och svarttaxibilar som skumpar på refuger.
Själva rörelsen av människor blir en del av arkitekturen.
Trubadurer, trötta och halvfulla, promenerar hemåt med svarta gitarrfodral.
Här bröt stenstaden fram på älvdalens grå lerbotten. En stadsplan lades ut 1866 med Paris eller Berlin som förebild. Det var bedövande regelbundet, varje kvarter var 60 gånger 120 meter. Ett stort parkbälte bevarades runt vallgraven. Husen kravlade ut över leråkrarna. Det går att följa fasadidealens variationer genom 1800-talet och långt upp i 1900-talet, en pendel mellan återhållet och tårtdekorerat.
Till slut nådde arkitekterna bergen och funktionalismen.
”Sagan om Göteborg” är en del av GP:s satsning på Göteborgs 400-årsjubileum. Under 2021 presenterar GP:s Göteborgianaredaktör Kristian Wedel Göteborgs historia i sex delar – i text, bilder och tv. ”Sagan om Göteborg” berättar hela historien – från mammutar och stenåldersbosättningar till dagens postindustriella storstad.
Kungsportsavenyn: namnet andades kontinental förmätenhet. Valandhörnet är hjärtat. Här satt Albert Engström på taket 1893 och drack bayerskt öl. Här står dragspelaren som alltid spelar temat från Gudfadern.
Treans spårvagn kommer nedifrån Bältespännarparken i ett moln av uppskrämda måsar. Den skramlar som ett vitrinskåp på hjul när den svänger in i Vasagatans stilla lövskugga.
Murgrönan fladdrar på Röhsska museet. På Vasagatan 48 hålls balkongen uppe av åtta plågade atlanter med tvekluvet skägg.
Vasagatan är ett ljuvt svalt mörker.
Sture Hegerfors bor i ett av de välvda tegelmassiven på bergen bakom Götaplatsen.
Där bor följaktligen också Andesson och Läling som via godmodiga vitsar i Göteborgs-Postens P.S-ruta har ägnat decennier åt att fastställa göteborgarens identitet. Det var väl ett tag sedan de syntes till i spalterna. Men de svävar liksom ännu i atmosfären i Sture Hegerfors lägenhet. Andesson bär halmhatt. Läling har en ovanligt lång spetsig näsa. Deras tecknare är mager, grått snaggad och lågmäld. Från fönstren ser han Masthuggskyrkan i väster, Lisebergstornet i öster och färjorna på Göta älv.
Han säger, medan han dricker förmiddagskaffet och sprättar upp dagens posthög, att han får kallsvett av klichén om goa gubbar.
Vi sitter i Stures ateljé. De dominerande pjäserna är ritbordet och en kakelugn. På en hylla ligger Andessons halmhatt.
– Fanns Andesson och Läling? frågar jag.
– De fanns. Min första egna lägenhet var i Landala, en gammal kåk med toalett på svalen. I kvarteret bodde Slåmpen och Ekorren. De hade spelat fotboll och blivit lite alkoholiserade. Det söps friskt i de lägre seriesystemen. Slåmpen och Ekorren var rätt tragiska. De silade rödsprit genom limpor och snattade hos handlaren som såg mellan fingrarna. Men de var sympatiska, de vitsade med ord.
– Slåmpen gick ner på Avenyn och låtsades att han var chalmerist för då var det lättare att få en femma till en öl. De hörde till den mjuka lite alkoholiserade typ man inte ser längre.
Några meter in på Vasagatan från Valandhörnet ligger Kometen, bakom bruna fönsterluckor och under en ljusgrön sirlig skylt.
Det fina med Kometen är att kortväggen upptas av en stor bubblig spegel så att man kan sitta med ryggen mot dörren och ändå ha uppsikt. Följden är en viss surrealism, för spegeln består av ojämnt hopskarvade ruterformade småspeglar. Någon som böjer sig över sin kyckling får ett långt huvud och den blonda servitrisen rör sig ryckigt eller har plötsligt en hängande axel.
Kometen är gammalt konstnärslokus. Stolarna med breda sitsar och stadigt omslutande arm- och ryggstöd är anpassade för breda kulturpersonligheter och kan hålla en sovande hundratjugokilos författare upprätt.
I kortsoffan under spegelväggen satt Fred Åkerström och Peter Dahl en kväll på 1970-talet och tävlade om vem som var bäst på att prata norska. I samband med en vernissagefest utmanade en sårad konstnär en författare på duell med värja i Vasaparken.
Anderz Harning och Ove Allansson försökte från sitt stambord organisera försäljning av piller på potenshöjande älgtestiklar.
En stamgäst hade sin GP-prenumeration ställd till Kometen.
Fortfarande siktas emellanåt någon gammal kulturredaktör i spegeln. Han identifieras genom att han bär svart kavaj, vit mustasch, dricker rödvin till lunch och drar anekdoter om när han var på julfest med Gunnar Ekelöf.
Wienerschnitzeln är underbar.
Det är ett förgyllt dunkel med djupa fönsternischer. Jag sitter och tittar på taxichaufförerna som väntar på körning. Det gråblå regnet pressas ner mellan fasaderna.
I hörnet av Vasagatan och Sprängkullsgatan kan man stå på trappan till universitetsbibliotekets filial – det vill säga under portalen av lejon och facklor – och höra den akademiska bildningen användas till högre syften. Eller om det är lägre syften. Det är en lite äldre manlig student med kritvita knän och svagt markerade pressveck på shortsen som i valvet av spröda jugendblommor böjer sig över sin tio år yngre kurskamrat (en flicka i ljusgul empirklänning) och säger:
– Och Sofia, vettu, det betyder ju visdom liksom och jag tycker att du är så vis …
Något tusental cyklar kan stå under lönnarna på Vasagatan.
Bilarna brusar nedanför Handelshögskolans glas och bulgariska sandsten.
Flickan i den gula klänningen flyr in under de droppformade lamporna till läsesalen med gröna rangliga bord och en lugnande skogssjö av Carl Wilhelmson på väggen.
Den arkitekturhistoriska etiketten tysk stenstad låter strängare än vad den är.
Det är röda koppartak, sirade vindskupor, järnbalkonger som översköljts av pelargoner, skjortor som levande fladdrar på galgen genom ett fönster på fjärde våningen och burspråk där en svärmorstunga sticker upp ur brun kruka.
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Ofta syns en målare akrobatiskt uthängd genom ett fönster medan han penslar någon kartusch som antagligen prefabricerats i Frankfurt 1882. Man kan utgå från att byggmästarens spöke häpnar över denna omvårdnad.
Ibland syns någon kvarglömd jättevilla med vita knutar eller plastkossor i fönstren.
Föreningsgatan är en stillsam backe av gräsklippningsknatter och svettiga cykelkurirer.
På bergskammen står Gegerfelts vikingavillor i brunt eller saftrött. Bergen är alldeles annorlunda kullarna i Majorna i väster och Redbergslid i öster.
Här är granitmurar, puts och kalla stenbänkar.
Bakom Götaplatsen finns ett hemligt kvarter av knappt sekelgamla tegelvillor.
Det är murgrönor, järngrindar och björkprassel. Det kan vara Royal Bachelors’ Club, Sjöfartens hus eller Ågrenska villan. En gubbe fotograferar sin ömt putsade Rover intill en stenbalustrad.
Sedan vandrar man nedför den lätt sluttande avenyn där segelbåtarna står i fönstren.
Allén är buller, asfalt och mörker. Grova lindar stänger ute solen på tredje våningen.
Ingen sitter på bänkarna. Men en gång befolkades Allén av damer med vita parasoller, bahytter, ärmlånga broderade klänningar och stora turnyrrosetter på baken. Herrarna uppträdde i cylinderhattar och linjerade byxor. Det var grosshandlare, redare, baggbölare och industririddare.
Industririddaren var en bedragare som så att säga bedrev ridderlighet i industriell skala, som affärsidé. Industririddarens metoder varierade, men i stora drag var han en Uddevalladräng med skådespelartalang som på krita lyckats köpa en slängkappa och en kostym med sammetsväst. I Göteborg skrev han in sig på hotell som baron, beställde under två veckor ett flertal kostymer och guldrovor från de smickrade handlarna och flirtflanerade i Allén tills han en morgon var mystiskt försvunnen. På det tomma hotellrummet stod en amerikakoffert fylld med sten.
Karl XV:s adjutant Erik af Edholm har i sina dagböcker med aristokratens förakt fångat den nyrika stenstaden. I november 1862 kom kungen till Göteborg för att inviga Västra stambanan. Oscar Dickson visade honom sitt nya palats vid Allén. Det hade marmorbadkar, rinnande varmvatten och ett stall där hästarna gick lösa.
Kungen var van vid det dragiga mörka slottet. af Edholm skrev:
”Han såg temligen arg ut.”
I dag ligger Hedens bussterminal med pressbyrå och korvkiosk tjugofem meter från palatset. Oscar Dicksons röda rosor fladdrar i vinddraget från stadsjeeparna.
Den stora märkvärdigheten var att det nästan saknades medelklass.
Göteborg bröt fram genom terrängen – från 76 000 invånare år 1880 till 130 000 år 1900.
Det fanns fattiga och rika.
De fattiga kunde bo med får och höns på gårdarna i Landala i ett annat universum några hundra meter från stenstaden. De sov i källarrum med isskorpor på fönstren. Kvinnorna hade söndervärkta händer, barnen dog i tuberkulos och engelska sjukan.
De fina familjerna kunde heta Dickson, Magnus, Röhss, Keiller, Wijk eller Gibson.
De flyttade från sina dammiga våningar inom vallgraven till den nya stenstaden och bytte sina råbarkade uppkomlingspappors portvins- och biffluncher mot den vederkvickande champagnen.
De var fortfarande affärssinnade. Överdragstygerna till sofforna från London togs bort bara runt jul.
Hemma hos S A Hedlund debatterade Viktor Rydberg och Karl Warburg Jesu gudomlighet eller representationsreformen. I ett cigarrmoln i en sal i Valandhuset dryftade ledamöterna i sällskapet Gnistan Monets Saint Lazare-station och höll lärda föredrag för varandra om de nyligen upptäckta bakterierna, ädelstenar, kinesisk numismatik, Lars Gathenhielm, konstslöjd eller förromansk ornamentik.
I vinröda viktorianska salonger under väldiga darrande kristallkronor läste dicksöner och gibsöner om de senaste engelska påfunden – tunnelbanan, sir Edwin Landseers jättelejon vid Trafalgar Square, rullskridskorna eller Dr Scott’s elektriska hårborste. (”Hjälper mot nervös huvudvärk, gråa hår och mjäll, används av prinsessan av Wales, kontakta Pall Mall Electric Association, Limited, 21, Holborn Viaduct, London, pengarna tillbaka om ni inte är nöjd. What can be fairer?”)
De talade fortfarande engelska i andra generationen. De åt hummersallad, grönsoppa, slätvar, engelsk skinka, hönsfrikassé, fårsadlar, spenat, sockerärter, tryffelkroketter, ostron och fiskfärsstuvning med tårtdeg, rapphöns och sallad, gelé med bakelsekorg, glass och frukt från Överås. De var vidsynta och filantropiska. De hade slutat aga tjänstefolket.
De högläste ”Romeo och Julia” ur rollhäften eller åtminstone ett svenskt lustspel i två tablåer. Någon dotter – en Röhss, Lundgren eller von Holten – reste sig plötsligt ur sin snart omoderna krinolin och sjöng ”Waldgespräch” av Robert Schumann. Fyra käcka prissar i frack avverkade fyrstämmigt ”Island” av den naturaliserade göteborgaren och skalden A U Bååth och man tror gärna att åhörarna bakom sina polisonger och solfjädrar tyckte att den egentligen handlade om det enastående Göteborg – uppkomlingsstaden vid västerhavet.
Vilar i vita skummande vågor
stolt som i sagan sagornas ö
Bååth var en av vikingarna som hängde med mustascherna över Valands groggar.
Island klingar fortfarande fyrstämmigt i Göteborg.
Det är bara att en onsdagkväll smyga in i universitetets aula i Vasaparken och tjuvlyssna. Akademiska kören har världens vackraste replokal.
Aulan är verkligt tung, närmast tatuerad, jugend. Bakom sångarna syns absidmålningen (en vikingapicknick med kulturbringaren Heimdal, Yggdrasil, vattenfall, skäggiga män, långskepp och muskulösa blondiner) alltmedan salongslejonet
Bååths vittnesmål om isländska eller göteborgska vedermödor stiger upp mellan de grumligt vattrade fönstren.
Länge du höll med ödet en holmgång …
Utanför mörknar Vasaparkens ekar i höstkvällen. I pauserna hörs hundskall. På andra sidan parken ligger Studentkåren. En plåtdörr står öppen till ett källarrum där stearinlockiga kandelabrar fladdrar över ett halvt piano inbyggt i en bardisk medan en ung man med trumpet i handen och ostadig mörk röst läser recentiorsbalken, vilken ännu på 2000-talet används som godmodigt pennalistisk lagsamling riktad mot nyblivna studenter.
”… punkt två. Säger recentior till gammal i gåle: ’Det skall inga titlar vara mellan dig och mig’, då skall han tillhållas att han sig snarliga snyter. Punkt tre: Nu sitter studiosus å kårlokal, läsande tidning sin. Kommer då recentior in, klinkar klavér i timmarna tre. Detta är nidingsverk …”
Göteborg kunde aldrig mäta sig med Lund eller Uppsala. Men här fanns – och nu är vi långt inne i 1900-talet – Karlgren med kinesiskan, Nordenskiöld med indianerna och Hasselskog med Grönköping. På Hvitfeldtska läroverket knogade extraläraren och medeltidshistorikern Filip Liljeholm. Hans namn lär gå igen i Frank Hellers Filip Collin och hans liv i en novell av Piraten. Helt säkert är att han var drivande i den mythöljda ”Föreningen för företagande av lustresor till Västergötlands mindre städer”.
Att även Göteborg till sin själ är en småstad faller sällan göteborgaren in.
Det är ett känt faktum att göteborgaren är övertygad om att Göteborg egentligen är en storstad av internationell magnitud och han brukar bli uppriktigt sårad om någon påpekar att hamnens volymer motsvarar tio procent av Rotterdams.
Jag intervjuade en gång en hög kommunal företrädare. Vi vandrade uppför Avenyn. Hon beundrade den som en tavla. På Götaplatsen framhöll hon att Göteborg är fantastiskt, att det inte finns någon annan stad som så tätt har samlat konstmuseum, konserthus, stadsteater och stadsbibliotek.
Hon sa:
– Jämför bara med Paris!
Tidigare avsnitt i ”Sagan om Göteborg”
