Carl Larsson gick och såsade bland de rika mamsellerna och de desperata bohemerna i grå morgonrock med röda tofsar, röd keps och röda morgontofflor.
Han var lärare på Valand målarskola i två omgångar mellan 1886 och 1893.
Det finns många skildringar från Larssons lärartid. De handlar om sillfrukostar med punsch och öl på Valands tak, om festliga kvällstimmar då pigga elever släpar upp ett piano och skjuter stafflier och gipshuvuden mot väggarna och har fest där Carl och Carin Larsson är hedersgäster och valsar mellan färgfläckarna. Albert Engström – en av Larssons begåvade elever – sjöng skojiga småländska visor med gäll röst.
Och över alltihopa lyste Göthilda och Pontus Fürstenbergs plånbok.
Alla faller för Carl Larssons glada humör, hans munvighet, charm och generositet.
Det är flaggpunsch, cigarrer, kinesiska lyktor, chartreuse, öl, kaffe, konjak och sockerdrack och muntra upptåg: någon klär studieskeletten med hatt, paraply och cigarr mellan gaddarna.
Men när Carl Larsson minns Göteborg och Valand i sina memoarer ”Jag”, skrivna precis före hans död 1919, är han bara sur:
”När jag skriver om skolan måste jag ju tala om dess elever. De flesta fick jag ärva från den gamla skolan, halvgamla fruar, vilka förmodligen av lättja att icke vilja sköta sitt hushåll narrat sina männer att de hade talang, och unga rikemansdöttrar, som sökte en passe-temps, och ville göra sig viktiga inför sina flickbekanta.”
Han antyder också att lönen var dålig och göteborgarna var okultiverade festprissar. Han skryter med att ensam ha ställt målarskolan ”på en ny bog” och infört teckning efter nakenmodell.
För att vara memoarerna av en man, som i dag är en genrebeteckning för svensk lycka i ljusa akvarellfärger, är läsningen underlig. Carl Larsson är argsint, hämndlysten, högdragen, fåfäng – kanske inte alltid korrekt, men säkert skoningslöst uppriktig.
Han berättar om vänner som begår självmord, slutar som prostituerade – och hur han en gång blev så rasande att han smög omkring med en kniv i Stockholm för att mörda Strindberg. (Strindberg såg honom dock och höll sig undan.)
Det är flaggpunsch, cigarrer, kinesiska lyktor, chartreuse, öl, kaffe, konjak och sockerdrack och muntra upptåg: någon klär studieskeletten med hatt, paraply och cigarr mellan gaddarna.
Fakta är att Larsson hade en topplön – 3 000 kronor om året och därutöver fri ateljé i Valandhuset plus fritt bränsle.
Göteborgs museums totala anslag till konstskolans drift – inklusive Larssons lön – var 2 500 kronor. Budgeten sprängdes alltså fullständigt för att göra Larsson glad.
Överallt möttes han av uppmärksamhet och beröm. Han fick guldkantade beställningar av Pontus och Göthilda Fürstenberg – på porträtt av den växande Larssonska barnaskaran och väggmålningar. Eftersom barnporträtten – det tidigaste, Suzanne, hänger på Göteborgs konstmueum – kan sägas förebåda de stora serier med kälkåkande och blomvattnande barn på Sundborn som gjorde honom världsberömd, och väggmålningarna meriterade honom för freskerna på Nationalmuseum och Operan, borde Larsson bära Göteborg i ljust minne.
Han var jämt bjuden på kalas av omtänksamma göteborgare. Det raljerar han om.
När han fick en nyck och plötsligt ville jobba i Paris sponsrade Fürstenberg snällt.
Aron Jonasons bild från 1888 visar förresten inga överåriga fruar.
När räkenskaperna försvann på Valand var revisorerna inte oväntat vansinniga, men Larsson slapp ta stöten; alla var bara snälla mot honom. Detta minns han inte i memoarerna.
I Kjell Hjerns stora bok om Valand berättas också en alternativ historia till Larssons tal om nakenmodeller.
Det var omöjligt att rekrytera modeller i den pryda borgerliga idyllen Göteborg.
I desperation gav sig Carl Larsson ner till bordellkvarteren på Ekelundsgatan. Innan hade köpt en flaska porter för två kronor fick han inte öppna förhandlingar med någon tänkbar flicka. Carl Larsson drack sig på detta vis genom ett helt kvarter. De tilltänkta modellerna, som torde ha varit luttrade, slog chockerat i från sig och Larsson vacklade ostadig hem på natten, utan modell.
Till slut fick han rekrytera en flicka från Norge.
Denna berättelse fick heller inte plats i Larssons memoarer, men det fanns kanske gränser för uppriktigheten.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
