Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skeppsbron i Göteborg 1859 - med en liten hjulångare i nedre vänstra hörnet.  Bild: *
Skeppsbron i Göteborg 1859 - med en liten hjulångare i nedre vänstra hörnet. Bild: *

195 år av underbara göteborgska ångbåtar

I år fyller den svenska ångbåten 200 år. Den göteborgska ångbåtshistorien inleds en liten smula senare - för 195 år sedan. Men historien är värd att berätta ändå.

Den nya tiden kom till Göteborg den 13 augusti 1823. Den kom i form av hjulångaren ”Braut Anund” – tjugotre och en halv meter lång, med en ångmaskin på 22 hästkrafter. Egentligen skulle ”Braut Anund” ha kunnat lägga till redan den 6 augusti. Men kaptenen ville vänta in Larsmässomarknaden för att få maximal publikeffekt. Följaktligen låg ”Braut Anund” och tryckte vid Känsö i en vecka.

Fartygets underliga namn kom sig av tidens fäbless för fornstor svensk historia. Kung Braut Anund ansågs vara ett slags järnålderskung. På 2000-talet, vid de mycket fåtaliga tillfällen då man har behov av att skriva om honom, kallas han vanligen Bröt-Anund. Antagligen har han aldrig existerat. Detsamma kan väl sägas om den mystiska kung som fick låna sitt namn till systerfartyget ”Yngve Frey” som gick i mälartrafik och med ångpanna och skovlar och allt paddlade in i en den svenska litteraturhistorien, som kuliss i Almqvists roman Det går an.

Almqvists bok gjorde skandal.

Det gjorde även ångbåtarna i inledningsvis. För de göteborgare som samlats vid Stora Bommen den 13 augusti 1823 måste "Braut Anund" ha gjort ett närmast monstruöst intryck. Under hela sjöfartshistorien hade det aldrig funnits något färdsätt som väsnats mer än i princip de svordomar som kunde höras när det blev oordning på årorna i en slup.

Stormar och kanoner kunde bullra, men inte själva fartygsdriften.

Men nu var det den 13 augusti 1823 och Braut Anund kom kavande uppför älven med alla sina 22 hästkrafter, under ett fruktansvärt skvalpande oväsen, med älvvattnet fräsande runt skovlarna, under en magnifik svart rökplym.

Den nya tiden, kunde göteborgarna konstatera, hade mycket att erbjuda sinnena.

Det är lite oklart om "Braut Anund" togs emot med mässingsorkester och kanonskott vid Stora Bommen den 13 augusti 1823. Sådant blev annars med tiden standard när hjulångarna nalkades skärgårdssamhällena. Från Karlstens fästning sköts exempelvis svensk lösen. När trafiken tätnade framemot mitten av 1800-talet höll lokalbefolkningen på att bli tokig av skjutandet som då ersattes av ångvissla. Den klassiska ångbåtsvisslan är alltså egentligen ett kanonsurrogat.

"Braut Anund" gjorde förresten fyra lustresor från Göteborg dessa augustidagar 1823. Resan till Marstrand den 16 augusti blev inte så lyckad. Veden tog slut, så kaptenen fick stanna på vägen och låna ved på öarna.

Men utvecklingen var ändå obeveklig. Runt 1840 fanns kanske ett dussin små ångbåtar i sjöstaden Göteborg. De flesta gick oregelbundna turer uppför Göta älv. För att klara Trollhätte slussar byggdes skroven i en märklig fiolliknande form med skovlarna i ingröpningen.

Först sommaren 1841 kan det sägas ha börjat på allvar i Göteborg. Då började ångbåten "Carl" gå reguljärt mellan Göteborg, Marstrand och Uddevalla. Varje tisdag kunde göteborgarna tidtabellsenligt kliva på. Det var en fullständigt sensationell punktlighet. Salongsplats från Göteborg till Uddevalla kostade 3 riksdaler banco.

I oktober 1852 noterades ett prydligt rekord. Hjulångaren "Uddewalla" pilade då som en blixt från Göteborg – möjligen från Stenpiren som då hunnit byggas – till Uddevalla på sju och en halv timme.

Äldre göteborgare var vana vid att en Marstrandsresa antingen förutsatte att man köpte sig på plats på någon skuta där skepparen utan vidare kunde bli kvar i tre dygn på grund av trängande ärenden på krogen, eller att man satte sig i en hästskjuts och då tvingades genomlida skumpiga vägar, gräsliga gästgiverier och ovälkomna möten med stråtrövare och varg.

En färd till Marstrand på några timmar – det måste ha varit nästintill ofattbart. Snart for alla – även snickare och bonddrängar. Ångbåtarna från Göteborg förändrade i grunden hela västkusten.

Ångmolnen stiger mot himlen en julidag 1929.. Bild: KAMERAREPORTAGE
Ångmolnen stiger mot himlen en julidag 1929.. Bild: KAMERAREPORTAGE

Och på 1860-talet kom propellerfartygen. Göteborgs storhetstid som ångbåtscentrum inträffade grovt räknat de sista två decennierna av 1800-talet och de första två decennierna av 1900-talet.

Vid Skeppsbron fanns den självklara medelpunkten i ett finmaskigt nät av ångbåtar som huvudsakligen förband Göteborg med skärgården och Bohuslän. Rederierna kunde heta Marstrandsbolaget, Bohuslänska kusten eller Göteborgs nya ångslupsaktiebolag. Fartygen kunde heta ”Bohus”, ”Göta”, ”Göteborg”, ”Kung Rane”, ”Oscar Dickson” eller ”S:t Erik”. De var nästan alltid vita, och hade vanligen lite glatt bakåtlutade skorstenar.

Det var både affärer och badturism som drev på utvecklingen.

I slutet av denna era – år 1914 – byggdes ångaren "Bohuslän" på Eriksberg. På 1960-talet såldes hon till ett företag med det skräckinjagande namnet Skrot- och Avfallsprodukter, men räddades i sista stund av en pengainsamling. Sällskapet Ångbåten grundades av kärleksfulla entusiaster och ”Bohuslän” har nu haft en längre karriär som ömsint vårdad klenod än som bruksbåt.

"Bohuslän" är drygt 42 meter lång och har ungefär 700 hästkrafter. Hon är därmed utmärkt som bevarad referenspunkt. Större än så kunde ångbåtarna i skärgården egentligen inte vara. Då hade de inte kunnat lägga till vid bryggorna.

Vita skrov vid Stenpiren 1921. . Bild: KAMERAREPORTAGE
Vita skrov vid Stenpiren 1921. . Bild: KAMERAREPORTAGE

Ångbåtarna inte blott avseglade från Skeppsbron i Göteborg. I många fall byggdes de också delvis där, på Göteborgs Mekaniska verkstad som i slutet av 1800-talet hade hunnit utbreda sig på båda älvstränderna. Det kunde till exempel vara ”Byfjorden” som byggts på Göteborgs Mekaniska verkstad år 1903. Den kostade 74 900 kronor och skulle enligt verkstaden klara 12 knop, men vid provturen uppmättes blott 9,5 knop. Under soltak fanns ”damhytter” och ”rökhytter”. Damer rökte inte. Det fanns en ångvinsch på huvuddäck för gods. Dam- och rökhytterna hade ”amerikanska spårvägssoffor”. Det fanns kök och salong.

Hur var det?

Jag har faktiskt ett litet fönster in till detta ångbåtarnas universum, ty min farfars syster Anna Seldén – född som Anna Hanson i Mollösund år 1895 – skrev med ungefär ett halvsekels eftersläpning underbara radio- och tidningskåserier om hur det vara att växa upp nära havet. År 1999 gavs de ut i den lilla samlingsvolymen Berättelser från Bohuskusten. Hon hade ett säkert öga för detaljer. Hon beskrev somrarnas eleganta ångbåtspassagerare: korsetter, getingmidjor, volanger, parasoller. De fina ”Marstrandsdamerna” satt i damsalong på övre däck. De var – skrev Anna Seldén långt senare – ”överlastade med reseeffekter, konfektaskar etc”. Konversationen var ”oscariskt förnäm” och präglad av ”tillgjorda röster i falsett”.

En gång såg hon landshövdingskan Lagerbring. Göteborg landshövding Gustaf Lagerbring var en del av Oscar II:s sommarentourage i Marstrand.

Periodvis bodde landshövdingen ombord på den kungliga lustjakten Drott. Han uppbar ett stabilt rykte som vitsare och lustigkurre och avbildas emellanåt med cigarr och Vegamössa.

Anna Seldén skildrade sitt kanske tioåriga jags beundran för landshövdingskan Lagerbring som gör magnifik entré i ångbåtens damsalong och tillsammans med några väninnor börjar öppna hattaskar: ”flor, tyll, spetsar, blommor, rosetter, sammetsband, paradisfjädrar, plymer.”

När var storhetstiden slut?

Bohuslän i vinterskrud 1976. . Bild: GILLIS SUPKIEWICZ
Bohuslän i vinterskrud 1976. . Bild: GILLIS SUPKIEWICZ

Det beror lite på hur man räknar. För de puritanska ångbåtsentusiasterna började kanske nedgången redan år 1905, med det lilla fartyget ”Orust”. Det var ett anspråkslöst fartyg, bara drygt 21 meter långt, rentav en smula kortare än hjulångaren Braut Anund nästan hundra år tidigare.

Men Orust var ett motorfartyg. Det var ingen ångbåt.

Anna Seldén skrev att Mollösundsborna brukade betrakta nymodigheten ”Orust” med ett slags vänligt medlidande. Det påstods att ”Orust” vibrerade så mycket att äggen gick sönder i korgarna på däck. Och när det gäller motorn var det ju alldeles tydligt att den frustade: Stackars-Orust-Stackars-Orust- Stackars-Orust …

Men det var inte motorfartygen det var synd om.

Det som verkligen beseglades ångbåtarnas undergång var vägnätet. Göteborgarnas började ta bussen till Stenungsund. De tog bilen till Marstrand. I bussen satt ingen landshövdingska under soltaket och provade hattar. I bilen fanns ingen ångbåtsbiff och absolut ingen O P Anderson Akvavit.

Ångbåtarnas universum är en förlorad värld.

De allra flesta ångbåtar gick inte som ångaren ”Bohuslän” vidare till en himmelsk och skyddad tillvaro. Nej, då det är det roligare att titta på fotografierna från storhetstiden kring sekelskiftet.

Där trängs de vid Stenpiren, tätt som uppträdda på ett halvsband. Det är vita skrov och soltak. Det finns någon sommarlätt och muntert i ångbåtsskrovens lätt välvda former: glada och vita, jovialiskt avrundade söndagsbåtar.

Skeppsbron sjuder av liv. Ölkorgar, hattaskar, stadsbud. Det är lätt tänka sig doften av cigarr.

Det är bilder att längta in i.

Ångbåten nalkas Hönö år 1930. . Bild: C.A. TRÄFF
Ångbåten nalkas Hönö år 1930. . Bild: C.A. TRÄFF

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.