Pianovirtuoserna från Göteborg

Hösten 1952 kunde två jazzpianister med växande renommé ses trampa Göteborgs gator. Det var som att stjärnorna under ett par år hittade harmoniska positioner över stadens varv och vallgravar. Över dess saluhallar och skansar. Och i en tid av hoppfulla framtidsdrömmar knöts nu musikaliska band över gränser och kontinenter. Långt bortom danspalatset Wauxhalls väggar.

Jan Johansson hade just fyllt 21 år när han i september 1952 bröt upp från föräldrahemmet i Söderhamn. Militärtjänsten som signalist i Solna var avklarad och inspirerad av en lumparkompis hade Jan bestämt sig för att studera till civilingenjör på Chalmers i Göteborg.

Nu ställde ner han sitt bohag i ett studentrum på Fjällgatan 3, och det dröjde inte många veckor förrän även familjens gamla Wagner-piano hittat vägen från Hälsingland till Masthuggets höjder.

Den nästan på dagen ett år yngre Bengt Hallberg hade för sin del ganska vaga minnen från tidiga år i en lägenhet vid Kungstorget, men kände sig desto mer hemma ett stycke österut på Färgaregatan 4, mittemot Odinsskolan på Stampen, dit familjen flyttat 1939.

Att Jan Johansson hade ett nära förhållande till tangenterna, det visste alla hemma i Söderhamn. Visst, fick han bara chansen prövade han gärna även andra instruments möjligheter, men det var till Wagnerpianot lärarparet Johanssons förstfödde hela tiden återvände.

– Han var så enveten med spelandet att familjen emellanåt valde att fly fältet, berättar professorn i musikvetenskap Erik Kjellberg som 2009 skrev biografin: ”Jan Johansson - tiden och musiken”. Under våren 2021 följde Kjellberg upp med boken om Bengt Hallbergs liv: ”Bengt Hallberg jazzpianist - kompositör - arrangör - pedagog”. Kort sagt, det är svårt att hitta någon nu levande person med lika djupa kunskaper om de båda pianisterna som den idag 82-årige musikforskaren.

– Dom var båda ytterst anspråkslösa och vänliga personer. Bengt kunde absolut bli lite göteborgsk jovialisk när han satte den sidan till, medan Jan var ganska sluten. Jag vet egentligen inte var det där kom ifrån.

När den unge Jan Johansson hösten 1952 installerade sig på Fjällgatan 3 visste han sannolikt inte att den jämnåriga sångerskan Sonya Hedenbratt bodde mittemot på andra sidan gatan. Men att han hade koll på den redan etablerade och omsusade Bengt Hallberg råder det ingen tvekan om.

Dom var båda ytterst anspråkslösa och vänliga personer. Bengt kunde absolut bli lite göteborgsk jovialisk när han satte den sidan till, medan Jan var ganska sluten.

Medan Jan Johansson ännu gick till snälla ”spelfröknar” hemma i Söderhamn skickades Hallberg på avancerade övningar hos dirigenten för Göteborgs orkesterförening, Sixten Eckerberg, och under åren på Vasa högre allmänna Läroverk (idag Schillerska gymnasiet) började Hallbergs namn få allt vidare spridning. När han 1948 tog tåget till Stockholm för sin allra första skivinspelning hade han redan spelat dansmusik från en lång rad göteborgska estrader. Inte minst på danssalongerna Kungshall på Kungstorget 7 och innestället nummer ett: Wauxhall, med adress Första Långgatan 13.

Medan den skolade Bengt Hallberg tidigt visste att det var kompositör han ville bli, stretade Jan på med studierna i radio- och elektroteknik. Flitens lampa lyste sent om kvällarna på Fjällgatatan 3, och det där med musik gjorde sig nog bäst som en hobby, resonerade Jan och lät sig till en början nöja med att spela i kretsen av nöjeslystna Chalmerister. Fast ryktet började snart gå: det finns visst en ny pianist med spännande ton där borta bland teknisterna…några visste till och med att berätta att den där Johansson tillsammans med några kamrater letat sig ner till Erdmans musikaffär på Kungsgatan 65 och spelat in ett par nummer.

Redan våren 1951 hade Bengt Hallberg fått sitta in på en skivinspelning i Stockholm med tenorsaxofonisten Stan Getz och vid den här tiden började den unge göteborgarens namn få vingar, det nämndes med allt större respekt bland amerikanska musiker som efter en spelning på konserthuset gärna jammade vidare på Wauxhall. För egen del dyrkade Bengt tidigt Teddy Wilsons pianospel, och lärde sig till och med spela dennes solon utantill, men med växande självförtroende kom han allt mer att inspireras av Lennie Tristanos improviserande infall. Och i Kenneth Fagerlunds orkester briljerade Bengt Hallberg så till den grad att han närmast upplevdes som oersättlig.

– Det var precis som att ingen vågade sätta sig på pianopallen efter Bengt - ingen ville jämföras med honom, säger Erik Kjellberg.

Men 1954 fanns det ingen återvändo. Hallberg hade redan skjutit upp sin flytt till Musikakademin i Stockholm ett år, nu ville han verkligen komma iväg. Och efter många om och men enades Kenneth Fagerlund och Bengt Hallberg om att Chalmeristen Jan Johansson nog kunde fungera - men någon djärv modernist var han förstås inte. Mer då en traditionell swingpianist.

Hallberg tog tåget till Stockholm i akt och mening att förverkliga drömmen om att bli kompositör. En tangenternas mästare hade lämnat tronen, nu bereddes plats för en ny.

Jan Johansson spelade med Fagerlund men slets mellan hötapparna. Ingenjör eller musiker, musiker eller ingenjör? När Wauxhall i maj 1956 slog igen portarna för gott anslöt Jan till Gunnar Johnssons kvintett, spelade in sin första EP med egen trio och fattade i samma veva det svåra beslutet att klippa bandet till Chalmers.

Ett år senare gifte han sig med sin Else och flyttade in i en lägenhet på Mäster Johansgatan 12 i Sankt Paulikyrkans skugga.

– Jan trivdes nog väldigt bra i Göteborg men kvintettens folkparksjobb började ta slut i en tid när schlager, pop och rock tog över allt mer, säger Erik Kjellberg.

Hösten 1957 spelade orkestern återkommande på restaurang Coilldin på Bellmangatan 7, och den följande sommaren lockade Stan Getz med Jan på den sommarturné som kom att rundas av på Liseberg den 29 augusti.

De långa smala fingrarna började nu allt ivrigare att söka nya vägar. Vidare. Framåt. Köpenhamn lockade, Arne Domnérus i Stockholm frestade, men Jan höll i det längsta fast vid sin bas på Mäster Johansgatan 12 i Lunden - adressen som våren 1960 till och med fick en EP uppkallad efter sig, en platta som av OrkesterJournalen senare utsågs till årets Gyllene skiva.

På liknande sätt som Jan tidigare slitits mellan studierna och musiken, fann han sig nu i en dragkamp mellan Göteborg och Stockholm. Men sedan sonen Anders fötts i maj 1962 bestämde sig Jan och Else slutligen ändå för att en flytt till Stockholmsregionen skulle ge dem mer tid tillsammans, och ett radhus i Upplands Väsby kom att bli deras nya fasta punkt i tillvaron.

En djupdykning i svensk folkmusik ledde så småningom fram till albumet Jazz på svenska, en älskad och tidlös platta som sålts i stora upplagor, men Jan övervägde på fullt allvar på om materialet ens borde ges ut. Och snart var han så trött på att spela ”Visa från Utanmyra” att han helt sonika vägrade göra den. Avantgardisten i honom avskydde upprepningen.

Någon enstaka gång hade de forna Göteborgarna Hallberg och Johansson mötts även under Stockholmstiden, men när Bengt bjöd in Jan till en dubbelkonsert med Norrköpings symfoniker den sista oktober 1968 var det ändå ett väldigt speciellt tillfälle.

– Man kan verkligen höra skillnaderna i deras sätt att artikulera musiken, säger Erik Kjellberg.

En dryg vecka senare, den 9 november 1968, satte sig Jan Johansson i sin bil för att köra till en spelning med Arne Domnérus sextett i Jönköping, men kom aldrig fram. En förödande sladd, sedan var allt över. Jan Johansson blev bara 37 år gammal.

Vilken musikalisk väg hade Jan valt om han fått leva?

– Det är vi många som frågat oss, säger Erik Kjellberg och fortsätter:

– Den bästa indikationen tror jag finns i albumet 300 000 där han ju bokstavligen är på väg ut i rymden. En märklig skiva…han gick ut på stan och spelade in trafikljud och prövade sig fram med elektronik. Han hade absolut fortsatt att utforska nya vägar. Han ville inte stå stilla, den saken är klar.

Kollegan från Kungstorget och Stampen, Bengt Hallberg, fick ett mycket längre liv och avled sommaren 2013 vid 80 års ålder.

På Universitetsbiblioteket i Göteborg finns 40 boxar med många av hans kompositioner. Egenhändigt skrivna partitur nedtecknade med finaste piktur.

Erik Kjellberg har närmat sig materialet men mycket arbete återstår, och den dag ekonomin är på plats vill musikforskaren inget hellre än slutföra katalogiseringen.

– Det finns till och med stämutskifter, tänk om Göteborgssymfonikerna kunde göra något av detta.

Fotnot: Artikelns illustrationer har ställts till förfogande av Lasse Z Produktion AB / Vax Records i Vaxholm, förlaget bakom Erik Kjellbergs biografier.

Lars Hjertberg

namn@gp.se