På Stenpiren – ungefär 25 meter från buss- och färjeterminalen – står ett märkligt monument. Det är ett knubbigt stycke ärgad brons med ett fartyg på toppen. Ibland syns någon sömnig morgonpendlare gå ett varv runt denna gåtfulla klump. Morgonpendlarna brukar se förbryllade ut. Delawaremonumentet – skulpterat av Carl Milles – hedrar en rätt okänd och halvt fiaskoartad episod i svensk historia.
Dessutom var projektet antagligen lika förbryllande för 1600-talets göteborgare.
Den expedition som inleddes i älven den 20 november 1637 var naturligtvis topphemlig. De två fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip” skulle öppna ett nytt ärofullt kapitel i Sveriges historia.
Man skulle starta kolonin Nya Sverige i Nordamerika.
I största hemlighet hade svenskar och holländare bildat ett gemensamt kompani som skulle grunda kolonier och handla med Nordamerika. Sverige sköt till 24 000 riksdaler – holländarna skulle stå för resten. Projektet gick under svensk flagg för att inte reta det Nederländska ostindiska kompaniet, men hälften av besättningen och soldaterna var holländare. Befälet var huvudsakligen holländskt – inte minst expeditionens verkliga stjärnvärvning Peter Minuit.
Det kan vara värt att ett ögonblick begrunda Peter Minuits medverkan.
Än i dag lär sig alla skolbarn i New York hans namn. Det var Minuit som år 1624 köpte ön Manhattan av indianerna för glaspärlor och krimskrams.
13 år senare promenerade han omkring på Göteborgs gator i väntan på avfärden mot Nya Sverige. Härifrån började resan.
Det framgår inte vilka göteborgska handelsmän som till expeditionen hade fått sälja den lite udda last som stuvades ner i lastrummen: yxor, knivor, pipor, speglar. Dessa föremål var tänkt som valuta, om man skulle behöva köpa mark av den amerikanska lokalbefolkningen.
Minuit planerade väl att köra sitt gamla Manhattantrick igen.
Nya Sverige vid Delawarefloden skulle komma att existera i knappt tjugo år.
Det är svårt att betrakta det som något annat än ett fiasko.
Först i slutet av mars 1638 – efter en fasansfull sjöresa – seglade Kalmar Nyckel och Fågel Grip in i Delawarefloden. De klev i land i närheten av nuvarande Wilmington och utropade Nya Sverige.
Man byggde ett fort – Fort Kristina – med palissader, ett lagermagasin och en stuga med skottgluggar och tog kontakt med de lokala indianerna i hopp om att kunna byta till sig guld och silver.
Detta var den första missräkningen. Indianerna hade varken silver eller guld.
De var fattiga och odlade majs.
När upprörda representanter för de av Holland kontrollerade grannområdena tittade in och undrade vad som stod på hade Minuit förklarat att han och alla andra var svenskar – ett påstående som holländarna naturligt nog tvivlade på.
Sedan försvann Minuit i en storm i Karibien och ut ur berättelsen.
På våren 1639 bestod den stolta kolonin Nya Sverige av 25 män.
Efter några år hade man lyckats förstärka Nya Sverige med ytterligare ett par fartygslaster kolonibyggare. Eftersom det var nästan omöjligt att få någon att frivilligt bygga det nya landet bestod förstärkningarna mest av deporterade desertörer, tjuvskyttar och timmertjuvar.
En av deras bosättningar hette Nya Göteborg.
Nya Göteborg tycks ha legat ungefär femton kilometer uppför floden från Fort Kristina, på Delawareflodens norra strand, det vill säga i nuvarande delstaten Delaware.
Vid ett biflöde en knapp mil norrut låg en bosättning kallad Mölndal. Den svenska geografin – om inte särskilt exakt i detaljerna – gick igen i Nya Sverige.
Allt var ganska dystert. Grisarna rymde till skogs.
Den verkliga marschen mot katastrofen inleddes 1643 då den svenska statsmakten skickade Johan Printz som guvernör för att ställa allt till rätta.
Printz var en osympatisk figur som fått sparken ur den svenska armén efter att ha skött – eller snarare misskött – försvaret av Chemnitz. Nu fick han i stället Nya Sverige på sin lott (plus ett adelskap).
Han var – även med 1600-talets mått – omåttligt fet.
Han medförde instruktioner om allmän uppryckning. Svenskarna skulle odla tobak och vin och jaga val. De skulle också, enligt instruktionerna, hålla sig väl med indianerna, eller som det uttrycktes:
”De på alle andre sidor angränsande vilde nationer skall guvernören veta med all humanitet och beskedenhet till hantera.”
Tyvärr verkar Printz ha läst denna del av instruktionen slarvigt.
I fortet Nya Göteborg lät han bygga ett residens, kallat Printzhof, med park, bibliotek och bostadshus med glasfönster och gardiner. Han ville inte alls behandla lokalbefolkningen med ”humanitet och beskedenhet”. I stället skrev han kavat hem att han, om han bara fick 200 soldater, skulle ”bryta nacken på varenda indian vid floden.”
Mycket riktigt hade han snart dragit in Nya Sverige i ett indiankrig.
Några av de hjälpexpeditioner som faktiskt sändes från Sverige kom överhuvudtaget aldrig fram. Fartygen förliste, besättningen såldes som slavar eller råkade ut för arabiska pirater.
Efter ett par år föll kolonin sönder. Den sista undsättningsexpeditionen från Sverige medförde ganska vaga direktiv av det enkla skälet att ingen i Gamla Sverige var fullständigt säker på om Nya Sverige längre existerade.
Den 13 september 1655 gav de sista svenskarna upp.
Den siste svenske guvernören, Risingh, satte sig i en dyster förhandling med den holländske guvernören. Två dagar senare promenerade svenskarna ut ur sina sista befästningar och därmed fanns inte längre Nya Sverige.
Det kompakta Delawaremonumentet på Stenpiren i Göteborg är nästan det enda som i dag minner om det märkliga Nya Sverige-projektet – möjligen i kombination med det faktum att den fete svenske guvernören Printz förekommer i karikerad gestalt i filmen ”Pocahontas”.
Enligt göteborgska cineaster är han den ende identifierbare svensk som konterfejats i en Disneyproduktion.
Printz syns också tydligt i reliefen i sockeln på Stenpiren. Det är han som är tjockisen. Men man ska nog inte klandra de göteborgska morgonpendlarna om de i sin stressade väntan på Älvsnabben missar denna detalj.
