Är detta en historisk göteborgsk idrottsbild som fångar 127 SM-guld och åtta olympiska spel? Eller är det något annat? Enligt arkivnoteringen är denna GP-bild tagen i mars 1984 och den ska enligt samma noteringar föreställa simhopparen Marianne Weinås som får instruktioner av Ulrika Knape. Och på Ulrika Knapes knä sitter – allt enligt GP:s arkivpost – den blivande simhopparen Anna Lindberg.
Men när Marianne Weinås tittar på bilden i dag ser hon omedelbart att det inte stämmer:
– Jag har fel ben på bilden! Så såg mina ben inte ut 1984.
I simhopparsammanhang är detta ett oavvisligt argument. Elitsimhoppare har koll på sina ben.
Marianne Weinås tror i stället att bilden är tagen 1982. Barnet är Ulrika Knapes då treårige son David.
Även om det inte är den blivande olympiern Anna Lindberg som syns på bilden är det likafullt ett stycke göteborgsk simmarhistoria. Gunnel Weinås, Marianne Weinås mor, var Ulrika Knapes tränare. Ulrika Knape var Marianne Weinås tränare. Marianne Weinås far Lars-Erik hörde till sportens göteborgska pionjärer redan på 1930-talet. Alla har varit ledare. Den svenska simhoppningshistorien hade sett alldeles annorlunda ut utan Göteborgsfamiljen Weinås.
Andra världskriget var på väg att ta slut och i Slottsskogen flög hopparna nedför Bragebacken.
Så här här skrev Göteborgs-Posten den 4 februari 1942.
”Ett rekord fick vi anledning notera i Bragebacken i går. Och det svarade arrangörerna själva för genom att avverka tävlingen på 45 minuter! Sådant lovar gott för kommande evenemang. Annars stod sig publikrekordet från invigningen liksom Kaare Kvickstads backrekord. Det behövs en toppman av nordisk mästarklass för att snygga upp de sistnämnda noteringarna. När han kommer någon gång på andra sidan kriget blir Bragebacken en av landets bästa kassapjäser.
Genomsnittsgöteborgaren uppskattar nämligen och beundrar backhoppning. I går räknade den svarta åskådarramen 8 000 personer, som hörbarligen var med på noterna, när Nisse Lund och de andra pojkarna svepte ut över stupet i sina granna luftfärdet. Solen förgyllde sporadisktt upp den praktfulla tavlan och byxorna smattrade ljudligare än vanligt kring spända hopparben.”
Naturligtvis visar bilden en tjuvstart. Den 31 juli 1924 arrangerades simtävlingar i Långedrag. Man kan räkna med att publiken inte trängdes för att se lokala förmågor. Arne Borg, nyligen hemkommen från de olympiska spelen med tre medaljer, var naturligtvis det stora dragplåstret. Göteborgs-Postens refererat dagen därpå låter antyda en lätt besvikelse:
”Arne Borgs attack mot rekordet misslyckad. Men två man gingo under svenska rekordet i 500 meter bröstsim vid tävlingarna i går.”
”Arne drog genast från sällskapet, och blott brodern Åke följde med i sprinterfarten – precis som man väntat. Holger Arvidsson sackade efter redan från början. Farten hölls hård hela loppet, men världsrekordet stod sig. Det fattades 2,2 sekunder. ”
Arne Borgs tid blev 5:06,9. Jämförelser med dagens tävlingstider i bassäng med perfekta förhållanen är förstås meningslösa.
”Sedan ”följa Jan” lekts en stund, spelades det vattenpolo. Det vill säga Arne och Åke Borg spelade. Arne drog upp bollen och gav Åke den f. v. b. till målburen. Det blev c:a ett halvt dussin mål och hade blivit mer om ej Åke Borg haft ont i benet och måst gå upp.”
Eric Lemming var vid sidan av brottaren Våran Gustafsson göteborgarnas första idrottsstjärna, men i övrigt verkar det inte ha varit mycket som förenade dessa idoler. Gustafsson var en sprängfet slaktare från Västgötaslätten. Lemming var en gentleman som spelade piano och konverserade i salongerna. Han var en sportslig mångsysslare av den typ som var så vanlig i idrottsrörelsens barndom. Han tog tre eller fyra olympiska guldmedaljer (beroende på om man räknar tävlingarna i Aten 1906 som OS) i spjutkastning och 25 SM-guld i spjutkastning, kulstötning, diskus, släggkastning och stavhopp. Hans stora ögonblick var spjutguldet i Stockholm 1912. Efter karriären blev Lemming chef för Göteborgssystemet – en föregångare till Systembolaget.
GKSS – inledningsvis utan kungligt K i namnet – kom i gång redan i augusti 1860. Sällskapet lyckades år 1862 hyra två övernattningsrum hos en viss Isak Johansson. Långedrag var annars problematiskt avlägset från Göteborg i en tid före bilar och spårvagnar. Den i övrigt okände Johansson räddade därmed Långedrags plats som seglingens centralpunkt. Han blev därmed, möjligen oavsiktligt, en betydelsefull gestalt i den svenska segelsportens historia.
De första femton åren kivades Göteborgsseglarna om huruvida man måste segla sin egen båt vid kappsegling. Några av deltagarna föredrog att hyra in yrkesjöfolk. Sedan satt de med cigarr i mun och följde tävlingen från land. År 1876 infördes regeln att man måste vara ombord på båten för att få delta i kappsegling. Vid sekelskiftet hade reglerna satt sig. Kappseglingen började bli internationell, två gamla fartygsskorv sänktes som vågbrytare i Långedrag, konkurrerande föreningar dök upp – till exempel SS Fram som hade en mer arbetarbetonad profil – och snart var det omöjligt att hålla reda på alla cirkulerande regattapokaler: Trindelkannan, Orustpokalen, Kattegattpokalen, Öresundspokalen, Drakskeppspokalen, Skärgårdskryssarpokalen, Vingatornet ...
Bilden visar Kullaviksregattan den 7 juli 1935.
Tidernas Göteborg
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen för samverkansresursen GPS400 (Göteborgskulturer på stan 1621–2021). Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv? Mejla i så fall vg@gp.se. Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
