Inställt igen - men vi ses på Båtmässan 2023 ...

Jag började tänka på Båtmässan redan i höstas när jag tittade in på Lilla Kålviks Båtbyggeri på Orust. Båtbyggeriet ligger i en klåva, en smal dalgång ner mot sjön vid Tångesund och är ett av Sveriges få kvarvarande träbåtsvarv.

Inne i verkstaden höll båtbyggarna Johnny och Christina Andersson på med Andunge nummer 100. När jag kom in kom en av de första bordgångarna ut från bastrumman och skulle sättas på plats. Det var högt tempo, full koncentration, mängder av skruvtvingar och passformen blev helt fantastisk. Målet var att få jubileumsbåten klar till Båtmässan, men det skulle bli väldigt tajt; en Andunge tar 1500 arbetstimmar att få klar på Lilla Kålviks Båtbyggeri.

När vi tog oss ut igen nu i januari var tillförsikten stor på varvet, båten var inne förberedelsen för sista lackstadiet. Handslipning med fint sandpapper inne i ett partytält som ger rätt förutsättningar för perfekt finish.

– Vi har jobbat på enligt vår tidsplan, sa Christina Andersson, det här är nionde lagret lack som ska på. Vi kommer att hinna få båten klar till mässan och det känns riktigt skönt.

Direkt innanför mässdörrarna stod en ljuvlig dagseglare med linjer som påminde om en Andunge.

Men sedan kom ju beskedet. Båtmässan ställs in, allt flyttas fram till 2023. Båtmässan som ligger där så exakt i tiden, mellan vinterns köld och sommarens längtan. Hundratals båtar, nya trender och tendenser, tidlösa skönheter och beprövade märken.

Ett säkert tecken nere vid Korsvägen för alla oss som för vår inre syn ser båten redan klar för sjön. Skrapad och bottenmålad. Fribordet lackat, vaxat. Planer börjar ta form, för små och stora äventyr. Nya mål eller återbesök till platser man aldrig tröttnar på.

Och nu: inställt.

Dags för ett nostalgisvep istället från mässor man minns. Roliga möten, premiärer, nytändningar och härlig stämning när skorna åkte in i blå tossor för däck som måste beträdas ytterst försiktigt.

Direkt innanför mässdörrarna stod en ljuvlig dagseglare med linjer som påminde om en Andunge. White 23 hette båten med den milda, blågrå tonen över fribordet. Här fanns ingen motor, bara segel och åror. Vilken start!

Mitt emot White 23, en underlig seglare som tävlade om uppmärksamheten. En windwagon, en prärievagn med råsegel designad av göteborgaren och seglarprofilen Jens Langert. Projektet byggde på Thomas Smiths vinddrivna vagn från 1853 som skulle frakta guldgrävare och nybyggare över de stora slätterna i Amerika.

Och lite längre in, den egensinniga Ljungströmmaren med språng åt fel håll, bomlöst storsegel som faller ut som en fjäril på undanvindar och revning med en vev under däck.

– En havets Bugatti, sa Ljungströmseglaren Mikael Söderholm, snygg, fräck och rolig. En båt bara att segla och ha kul med!

Sen ramlade jag nästan över Farbror Frej, Galenskaparen Anders Eriksson, i en makalös Solö 25 de luxe från 1967, byggd på Storebro varv nära Vimmerby i Småland. Solön, motorbåtarnas ess, robust och fartig, lyxig och elegant. Han höll fram en skylt ”Beträd ej båten” och berättade att det här var drömmen.

– Jag satt och metade vid Trollhätte kanal när det bara gled förbi en Solö. Det var det vackraste båt jag sett och jag blev så tagen så jag tappade metspöet i sjön. Sen ville jag bara ha en sån båt, det tog ett tag men till sist hittade jag den i Henån.

Och när jag är på väg till Käringön med Mimmi, eller är i en naturhamn och känner doften av solvarm mahogny från sittbrunnen, då är det gött att leva.

Och så var det ju den där lilla segelbåten som man inte sett på evigheter som levde upp igen på mässan. Lilla Jolly Scott som ritades 1959 av Pelle Lawner och såldes i en byggsats i marinplywood för händiga flickor och pojkar som ville ut och kappsegla med något riktigt läckert.

Micael Holmstedt var en. Han vann Lilla Tjörn Runt med sin Jolly Scott tre gånger på 70- talet och nu stod han där på mässan med sin Jolly Scott 744 ”Spinnaker” och folk svärmade runt båten.

Scottseglare Holmstedt bubblade av entusiasm över den lilla fina segelbåten som kickade igång alla minnen från förr.

– Vi var några seglare från gamla Jolly Scottiden som träffades. Nu hade vi fyllt 60, vår matchvikt var 100+ och nu kände vi att vi måste göra något kul. En nystart förJolly Scott! Ny segling i Tjörn Runt, 50 år efter den första!

Folkbåten, den bara stod där. Precis vid kortväggen, mitt i blickfånget, topprenoverad av Båtbyggarskolan på Orust. Folkbåten är klinkbyggd, bordplankorna ligger omlott och när vattnet rör sig längs båtsidan bildas ett unikt ljud. Klucket. Vare sig du har stora öron eller små så förmedlar det där ljudet en speciell, rofylld känsla. Suveränt bra för sömnen.

Folkbåten, en drygt sju meter lång resonanslåda och seglarklassiker som också fått en egen båtlåt, Evert Taubes ”Folkbåtsvisan” där nationalpoeten konstaterar att ”kluck utan klink kan omöjligt uppstå”.

Någonstans i närheten av Folkbåten såg jag en GKSS-eka och en bit bort en Bohuseka intill en blankfernissad Petterssonbåt. Mässbesökare stannade till, strök försiktigt med fingertopparna längs relingen. Det verkade vara ett djupt mänskligt behov det där, att smeka med handen över formfulländat trä.

Första GKSS-ekan provseglades i februari 1950 utanför Långedrag och provbesättningen tyckte det var ”en förtjusande liten persedel, alla tiders”. GKSS-ekan, en båt som står sig, en båt full av minnen som charmade mässbesökarna.

Från spjutsmala Zephyrkryssaren ”Vagabond”, byggd av legendaren Plym på Neglingevarvet utanför Stockholm, kom ljuv musik. Hela sittbrunnen kryllade av musikanter. Det var fiol, dragspel, gitarr, banjo och en irländsk reel som gick rakt in i hjärtat.

Och sen dök ju Pelle Pettersson upp på Båtmässan. När Stjärnbåten firade 100 årsjubileum. När tävlingen Unga Båtbyggare avgjordes och Pelle delade ut priset. Eller när han bara stod vid bassängen och njöt av att se modellbåtarna kappsegla där ute.

Nästa Båtmässan i februari 2023 alltså, båtfesten som ligger så väl i tiden mellan sommarens längtan och vinterns köld. Ses vi där?

John Brovik