”Redan som 16-åring visste jag att det var journalist jag ville bli. Jag hade tidigt en särskild dragning åt det layout-mässiga, och att klippa och klistra var bland det bästa jag visste. Direkt efter studenten i Jönköping 1968 sökte jag till journalisthögskolan Göteborg. Men konkurrensen var hård, bara var tionde kom in och jag lyckades inte. Istället passade jag på att läsa litteraturvetenskap, statsvetenskap och sociologi.
LÄS MER:"Där var väldigt många män i dubbelknäppta grå kostymer”
Rörpost och telegram-saxar
Efter två år gjorde jag ett nytt försök – och kom då in. Följande två somrar jobbade jag på Jönköpings-Posten och 1973 fick jag ett vikariat på Göteborgs-Posten. Där blev jag väldigt proffsigt mottagen, visades runt och fick hälsa på alla. I ett rum satt trädgårdsskribenten Britta Tingdal. Hon sa förtroligt att ”Åsa om det är något som du undrar över så kan du alltid komma till mig och fråga”. Det kändes tryggt, tillåtande och vänligt på Göteborgs-Posten. Från central- och nattredaktionen gick det rörpost till sätteriet, och på borden låg det långa saxar framme att klippa telegram med.
Jag älskade allt jag såg den där första sommaren.
Då var jag allmänreporter, och fick ta första bästa rum som var ledigt. Det råkade vara Ingrid Segerstedt Wibergs rum, och på väggen hade hon satt upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det kändes högtidligt och lite uppfordrande på samma gång.
LÄS MER:”Jag låg under pressläktaren på Wembley och rapporterade”
En lapp med dagens uppdrag
Varje dag började med att vi tittade i vårt postfack. Där låg en lapp med dagens uppdrag, sedan var det bara att sätta fart.
Eftersom layout var det jag var mest intresserad av frågade jag om jag inte kunde få hoppa in som redigerare på nattredaktionen. Det fick jag, mina två sista veckor, och det visade sig vara en klok investering för framtiden.
Hösten 1973 fick jag fast jobb i Linköping som redaktör för en av Saab-Scanias personaltidningar. Jag flyttade dit, bildade familj och fick den första av mina två döttrar. Siktet var inställt på att vi skulle flytta tillbaka till Göteborg och när det två år senare blev av tog jag mod till mig och gick upp på GP:s redaktion igen. Det var i mellandagarna och jag sökte upp nattchefen Bernt Persson. ”Hej! minns du mig?” sa jag och fortsatte kaxigt ”Kan inte jag få hoppa in och jobba extra här?” Hans svar kom direkt: ”Kan du komma på nyårsdagen?”
LÄS MER:"Vi hade en nattredaktör som inte alltid var nykter”
Då gjorde jag det och fortsatte sedan som inhoppande vikarie hela det året, samtidigt som jag hade en del lärarvikariat.
Kulturens egen redigerare
1977 blev jag fast anställd som redigerare på nattredaktionen. Drömmen redan i gymnasiet var också att få jobba med någon form av kultur, och redan de första veckorna på GP hade jag frågat konstkritikern Rolf Anderberg om det fanns någon uppgift för mig på kulturen. ”Kanske kan jag leta fram någon liten diktsamling du kan få recensera” mumlade han, men det blev aldrig av. Jag hade iallafall deklarerat mitt intresse, och när det utlystes en tjänst på kulturen som redigerare sökte jag och fick det jobbet. Det var ett självständigt arbete, med mycket eget ansvar. Huvuduppgiften var att göra kultursidorna estetiskt tilltalande. Jag ansvarade för helheten: planerade sidorna, redigerade texterna, valde bilderna och hade frilanskontakter.
När jag kom dit var jag den yngsta och enda kvinnan eftersom barnbokskritikern Gunnel Enby arbetade hemifrån. De äldre manliga kritikerna, med chefen Sune Örnberg i spetsen, hade ju hierarkiskt mer upphöjda positioner, men jag kände mig mycket omtyckt och respekterad. Själva var de också tacksamma över att inte längre behöva avbryta sitt arbete med sidans mer tekniska och praktiska delar.
LÄS MER:”De skulle just till att sätta tänderna i Haga”
Kände ett behov av förändring
Länge var det behagligt att enbart läsa och ta hand om andras texter. Men allt eftersom jag mognade som människa kände jag att ett behov av förändring. Att få gå vidare till nya uppgifter på GP var dock inte så lätt. Det var en hög tröskel till kulturredaktionen från allmänna redaktionen. Kulturen betraktades antingen med ett visst mått av respekt eller förakt. Det senare av dem som ansåg att vi på kulturredaktionen satt i ett slags elfenbenstorn och inte befattade oss med verkligheten.
I tretton år kom jag att arbeta på kulturredaktionen med att redigera in andras texter, samtidigt som jag bar på idéer och ville, men nästan aldrig hann, skriva egna texter.
LÄS MER:"Ni är inte kloka som vill tillsätta henne!”
På GP vid den här tiden pyrde ett jämställdhetstänk. Tidningen hade anställt fler kvinnor och en del av dem blev avdelningschefer. Samtidigt var vi på 1980-talet många som satt som enda kvinna på vår respektive avdelning, som Utland, Sporten, Nöjet, Politiken och Kulturen.
Första reportertjänsten
Då var jag mer naiv och visste inte hur hårt vissa manliga kollegor gick fram när de sökte jobb och löneförhandlade. Jag trodde att alla ledningsbeslut om anställning togs objektivt utifrån meriter. Men så var det inte alltid. Ofta tänkte jag ”Oj vad hon är duktig, henne borde vi anställa” om kvinnor som vikarierade eller frilansade. Men de erbjöds sällan fast jobb, flyttade i stället till Stockholm och gick vidare i karriären.
Till slut fick jag min första reportertjänst. Det var på Konsumentredaktionen, där jag jobbade i en självstyrande grupp tillsammans med två mycket kompetenta kollegor: Margareta Sander och Kerstin Eikeland.
Konsumentmaterialet, med alla dess siffror och faktauppgifter, passade mig perfekt när jag började skriva igen, efter att länge bara ha formulerat rubriker, bildtexter och ingresser.
Efter den anonyma tillvaron på kulturredaktionen kändes det spännande att få börja skriva. Jag minns fortfarande ett av mina första större reportage, när taxibranschen precis hade avreglerats. Vi var då tre konsumentreportrar som åkte samma sträckor med olika taxibolag, och jämförde priser. Jag ansvarade för texten och det blev ett vänsterkryss, alltså dagens största nyhet. Plötsligt fick jag beröm av kollegor jag själv såg upp till. ”Herregud – hon kan skriva!” kändes det som att de tänkte – efter femton år på GP. Det var väldigt roligt att få det erkännandet.
LÄS MER:”Sista natten med blyet hade vi fest”
Politikredaktionen – en tuff utmaning
1995 blev jag reporter på politikredaktionen, vilket var en ännu tuffare utmaning i en miljö där mer erfarna reportrar konkurrerade med varandra om de mest prestigefyllda jobben. Men det fanns också inte fullt så glamorösa uppdrag, som partistämmorna ute i landsorten att ta sig an. Alla reportrar behövdes, vi skrev om valen till riksdagen, EU-parlamentet, och om euron. Jag tog mig också an jämställdhetsfrågor och följde bland annat Jämos arbete för jämställda löner.
Statsvetenskap hade jag ju läst innan och successivt kom jag allt mer in i politiken. Snart slogs vår redaktion också ihop med ekonomiredaktionen och vi blev ett stort gäng kompetenta specialreportrar.
Allra roligast tyckte jag att det var att vara utsänd under Almedalsveckan eller att bevaka politik från GP:s rum i riksdagen, vilket jag ibland gjorde veckovis. Att tillåtas komma in i de här politiska miljöerna och få intervjua ministrar på plats.
Från veckorna i Visby minns jag särskilt den entusiastiska stämningen i St:a Katarinas ruin 2005 när Feministiskt initiativ visade upp sina kandidater och Susan Faludi höll tal. Ett annat speciellt minne är från juni 2002. Då reste jag runt med dåvarande utrikesminister Anna Lindh i Sjuhäradsbygden. Bland annat besökte hon Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna som Gunnar Sträng och Olof Palme gjort före henne. Hon tog alla med storm, inte minst i Mariebergsparken där hon sjöng Taube från scenen. Drygt ett år senare blev hon mördad.
För mig som gammal Jönköpingsbo är ett annat speciellt minne när de borgerliga partiledarna 2005 bjöds hem till Göran Hägglund, och vi journalister fick mingla i villaträdgården. Tänka sig, i lilla Bankeryd!
Mer folkbildande än snabb
Jag var knappast någon av de snabbaste nyhetsreportrarna, och drevjournalistik mot olika politiker upplevde jag som obehagligt, ett slags nödvändigt ont. Själv har jag alltid betraktat mig mer som en folkbildningsjournalist, som skriver förklarande. Bland annat skrev jag mycket om pensionssystemet när det var nytt, och om olika privatekonomiska frågor. När den stora Kvinnomaktutredningen kom 1998 skrev jag om den, och om flera av de forskarrapporter den innehöll.
LÄS MER:"Jag blev helt chockad över den dagliga mobbingen”
Jag har alltid tyckt om att fördjupa mig i utredningar, avhandlingar och rapporter, har analyserat otaliga Sifo-mätningar, följt riksdagsdebatter och varit väl påläst när jag intervjuat makthavare av olika slag. De sista åren gjorde jag många större lördagsintervjuer, exempelvis med Annika Strandhäll, Birgitta Ohlsson, Göran Persson, Carl Bennet, Leif Johansson och Gert Wingårdh.
LÄS MER:”Som chef var jag besvärlig mot ledningen”
Sorgligt med uppsägningarna
Att få uppleva stramare ekonomiska resurser på GP, med uppsägningar som följd, var både jobbigt och sorgligt. Den ökade centrala styrningen som infördes av tidningens olika avdelningar var också på gott och ont.
Ett mediaföretag behöver inte bara vassa stjärnreportrar. Det behövs också slitvargar, och en sådan har jag mest sett mig som.
Jag har alltid varit fokuserad, en smula stressad och jobbat på – och hoppas att jag mitt i allt detta också har varit en hygglig arbetskamrat. Ett medieföretag behöver inte bara vassa stjärnreportrar. Det behövs också slitvargar, och en sådan har jag mest sett mig som.
LÄS MER:”Palme knycklade ihop sin Burberry och satte sig”
Att ha fått vara reporter på GP ser jag som ett privilegium. Att få bli insläppt bakom kulisserna i så många olika miljöer, på arbetsplatser och i så många hem. I de flesta yrken hävdar jag att man blir bättre med åren. Själv tyckte jag att jag var som bäst när jag gick i pension, men ville samtidigt inte klamra mig fast i yrkeslivet. Dels för att där finns så många andra, unga, som går och väntar på sin chans. Sedan ville jag också vidare: nu har jag läst konst- och bildvetenskap på Göteborgs universitet och tagit en masterexamen. Så jag slutar där alltihopa började: med bild och form.”
Berättat för Maria Domellöf-Wik
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
