Bland de tidiga 1700-talsgöteborgarna står mig ingen närmare än fru Charlotta Regina Palbitzki med kokboken. Hon verkar ha varit en gangster. Hon var gift med landshövdingen Eric Siöblad, en osedvanligt hal mutkolv som lyckades med den enastående prestationen att vara så olämplig i sitt ämbete att göteborgarna i desperation låste in honom i residenset vid Stora Hamnkanalen. De kunde ju inte gärna, resonerade de, gripa sin egen landshövding. I stället bommade de igen från utsidan. Mitt i detta befann sig fru Charlotta, och enligt ryktet var hon lika korrupt som sin make. Men hon nedplitade också en liten kokbok som ger en underbar aning om kosthållningen i ett välbärgat Göteborgshem i början av 1700-talet och för denna inblick över middagsbordet för 300 år sedan har hon alltid en plats i mitt hjärta. Fru Charlotta serverade mandelnudel, brunelltårta, oxbringa, ragu av hare, äpplemunkar, laxvälling och höns med sockerrötter.
Någon gång ska jag äta höns med sockerrötter.
Den göteborgare som annars brukar få personifiera det göteborgska 1710-talet – Lars Gathenhielm – har jag dock aldrig riktigt fått kläm på. Han var Karl XII:s främste kapare, i praktiken chef för en gräll och luggsliten privat del av örlogsflottan var främsta uppgift var att besvära danskar. Att Gathenhielm – tillsammans med hustrun Ingela – lyckades med detta trots att han hade vad som i dag (men inte då) kallas funktionsvariation gör inte saken mindre imponerande. Han linkade omkring på kryckor, troligen fruktansvärd till humöret, i allongeperuk, och han sysselsatte förstaden Majorna med beställningar på rep och tjära och kölhalning till sin kapareskader.
Men man får liksom inte grepp på honom. Det finns ett porträtt av Lars Gathenhielm, men jag är skeptisk. Målningen visar en vek aristokrat. Gathenhielm var en slug Onsalapojk. Det bevisar bara att målningar kan ljuga lika mycket som fotografier.
Men det korrupta landshövdingeparet Siöblad och fribytarparet Gathenhielm symboliserar ganska bra det tidiga göteborgska 1700-talet: en romantisk och rörig tid, full av fylleri och dueller och mutor.
Och inget kan väl vara mer typiskt för denna urspårade tid än det fullständigt bisarra försöket att fylla Majorna med pirater från Madagaskar. Det handlade om tillgång och efterfrågan. På Madagaskar fanns på 1710-talet en stor piratkoloni som kände sig alltmer besvärad av engelska piratjägares påpasslighet. Efter ett toppmöte i Paris mellan svenskar och pirater utnämnde Karl XII piratledaren Galloway till svensk guvernör över Madagaskar. Piraterna skulle sedan flytta till Majorna utanför Göteborg och medföra 60 fullt bemannade fartyg med bandanas och flintlåspistoler och markattor och träben. Kapten Galloway gjorde ett diskret besök i Majorna år 1718, men sedan sköts Karl XII och där försvinner alla spår av piratkungen Galloway i Majorna. Jag tycker om att tänka mig bilden av Galloway: mörkret i Stigbergsliden, vaxljusen på världshuset Sista Styvern, de namnlösa nattsuddarna, de tunga piratstövlarna. Ibland är det verkligen dystert att bilder saknas.
Sedan blev det lugnare. Det är symptomatiskt att den typiska bilden från det göteborgska 1700-talet är köpmannaporträttet.
Det verkar finnas hur många som helst.
Några av figurerna runt kompaniet var oslagbara snackepellar. Bäst – eller värst i den vägen – var Göteborgspojken William Chambers.
Dessa porträtt är, trots betydande förskjutningar i klädmodet, intill förväxling lika: det är fylliga män, gärna med antydan till dubbelhaka, och bestämd underläpp. Det första glaset punsch i Sverige dracks av några av dessa herrar hemma hos ostindiedirektören Niklas Sahlgren år 1733. Ostindiska kompaniets betydelse överdrivs hejdlöst i äldre framställningar av Göteborgs historia. Kompaniet gjorde 132 resor på 74 år och återkom, efter bortåt två är långa resor från Kanton, med te, porslin, siden och den mytomspunna metall som dåtiden kallade tuttanego och som vi idag kallar zink. Men kompaniet satte snarare färg på gatorna än på Göteborgs ekonomi. Matroser med gröna näsdukar runt flinten och en markatta på axeln siktades.
Några av figurerna runt kompaniet var oslagbara snackepellar. Bäst – eller värst i den vägen – var Göteborgspojken William Chambers som for som superkargör och återvände med kinesiska intryck. Med hjälp av egendomliga glidningar och halvsanningar katapulterades han upp i den brittiska hierarkin som arkitekt genom att i England, med väl valda blinkningar och tonfallsförskjutningar, låta antyda att han var ett stort namn i Sverige och i Sverige antyda att han var ett stort namn i England. Till slut hade han manövrerat sig fram till kung Georg III – möjligen var de lika galna – och han är fortfarande den ende göteborgare som har begravts i Westminster Abbey.
De mer jordnära göteborgska handelsmännen korresponderade med Stockholm, Visby, Hamburg, Amsterdam, Guernsey, Rouen, Helsingör, Hamburg, Nantes, Danzig och Bourdeaux. Deras skepp seglade ut med järn, trä, tågvirke, pottaska, enbär, takrännor, baljor, byttor och tråg och de seglade tillbaka med salt, råg, tobak, ohäcklat lin och rysk hampa.
Stångjärnet som kom från bruken i Dalsland och Värmland och fördes på strömbåtar på Göta älv, vägdes på järnvågen i Brunnsparken och togs på hemförarbåtar till fartygen.
I november 1780 skrev en göteborgsk köpman vid namn Henry Greig till köpmannen Nicholas Brown i Providence. Efter en inledande instruktion om den bästa segelvägen till Göteborg (”hög nordlig kurs, förbi Orkney- och Shetlandsöarna”) förklarar att han från Amerika gärna köper ”tobak, ris, indigo, kaffe och socker”. I gengäld kunde han från Göteborg sälja bland annat spik, skyfflar och stekpannor till amerikanerna.
Göteborg var, kort sagt, en stad där man gjorde affärer.
Den tidiga feministiska filosofen Mary Wollstonecraft från London – länge mest känd för att vara Mary Shelleys mor – skrev år 1796 ogillande om dessa hög-röda göteborgska affärsmän:
”Götheborg är en nätt, glad Stad, bygd i Nederländska smaken. Gatorna äro på flera ställen genomskurna av Canaler, och prydda med Alleer, som skulle göra dem rätt angenäma, om icke Stenläggningen wore så beswärlig.
Här finnas åtskillige rika handelshus, af hwilka de som härstamma från Skottland, drifwa mästa rörelsen. Handeln med Frankrike under Kriget, har i synnerhet warit förmånlig för de betydligare Köpmän härstädes, hwilka också, jag fruktar det, genom stegring i alla priser skadat de öfrige Stadens Inwånare.
Alt folk af anseende, jag förstår därunder folk af stor förmögenhet, är här Köpmän, hwilkas förnämsta njutning består i den wederqweckelse som inhämtas wid middags-bordet; men detta tyckes mig dock, för folk som hafwa många bref att skrifwa och widlyftiga böcker att hålla i ordning, nästan för bittida anrättas – nemligen emellan kl. 1 och 2. Denna wederqweckelse njutes under et långt qwarsittande, hwarwid man icke underlåter at wisa bouteljen sin tillbörliga respect. Också synes i sanning uti et Stort Sällskap, då hwarken Litteratur eller offentliga Skådespel gifwa ämne för Samtalet, en fet middags-måltid öpna den bästa werkningskrets.”
Boken utkom i svensk översättning 1798 under titeln ”Bref, Skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark”. Det blev ett liv när den nådde Göteborg.
I marginalen kan man konstatera att Mary Wollstonecraft hade gjort en bärande observation: de största köpmännen var inflyttade från Storbritannien. Mary Wollstoneraft nämner dem inte vid namn, men det går lätt att gissa vilka hon kan ha träffat eller hört talas om. Det var män som hade seglat in och format det göteborgska 1700-talet. De hette saker som Thomas Grundy, Hugh Ross, William Chalmers, Benjamin Hall, George Bellenden, John Tarras och Thomas Erskine. Den störste av dem var järn- och timmerkungen John Hall. Han drev bruk i Dalsland och Värmland, sillsalterierier, trankokerier, sågar, en hamn i Masthugget – och han byggde en enorm villa med orangeri i Gunnebo som med viss överdrift kallades slott.
När dessa 1700-talets göteborgska handelsmän dog tecknade deras bouppteckningar ofta långt mycket intressantare bilder än de ovala beställningsporträtten. Där finns tobaksplantage, sillsalterier, stärkelsebruk, cattuntryckerier, reparebana och aktier i Ostindiska kompaniet, skeppsparter, masugnar, säterier, kvarnstenar, tackjärn, brännvin, stenhus, bondgårdar i Krokslätt och Frölunda eller Balltorp, en strumpfabrik, tegelbruk i Kungälv.
Där fanns faktiskt också böcker.
Boupteckningarna visar att de göteborgska handelsmännen läste (eller åtminstone ägde) både Voltaire och pigromaner – oavsett vad Mary Wollstonecraft hade trott.
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Akademien Valand, Kamerareportage, Riksarkivet Landsarkivet Göteborg, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv?
Mejla i så fall vg@gp.se. Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
