Under en period passerade jag landshövdingeresidenset varje morgon. Det är inget underligt med det. Det är byggt för att ligga i mitten av allting. Man ska se det hela tiden.
Naturligtvis har jag också varit inne i byggnaden ett par gånger – det är oundvikligt för en journalist i Göteborg – och varje gång har jag redan i porten blivit mottagen av någon som vänligen tagit hand om rocken och samtidigt upplyst mig om att jag klivit in i Göteborgs äldsta byggnad, inflyttningsklar år 1651.
Det är väl inte riktigt direkt osant att residenset är äldst, men det är en sanning med modifikation. Kronhuset, som inte stod klart förrän 1655, började byggas före residenset. Men framför allt har ju staden Göteborg genom upprepade införlivningar också råkat svälja några medeltida kyrkor. Kyrkor brukar, av oklara skäl, inte räknas i sådana här sammanhang.
Men hur man än räknar ligger residenset på topplistan.
Däremot ska de göteborgare som på morgnarna passar residenset i spårvagn från Stenpiren inte förledas att tro att de betraktar en oförändrad 1600-talsbyggnad.
I sin ursprungliga version hade den två våningar och ett enormt och brant tak i holländsk renässansstil. Insidan var kärv svensk barock: vapensköldar, keruber, lejon, svärd och takmålningar direkt på träplankorna med motiv från Ovidius.
1600-talsgöteborgarna måste ha betraktat denna jättebyggnad vid Otterhällan som ett avvikande monster, ett slags skyskrapeprojekt mitt i den torftiga och lerbruna pionjärbebyggelsen.
Det dröjde till 1700-talet innan det blev landshövdingeresidens i egentlig mening. Länge kallades byggnaden Kungshuset. Det fanns ovanligt god täckning för det namnet. Karl X Gustav bodde här i flera månader år 1658 – och så länge vistades denne rastlöse kung sällan någonstans. Vid det första besöket var han på spänstigt humör efter Tåget över Stora Bält. Värdinnan fru Beata De La Gardie – husets första egentliga invånare – fick sedermera mottaga sex kilo kanderat socker av Göteborgs magistrat för att hon hade tagit hand om kungen så bra.
Stämningen var väl inte lika uppsluppen när Karl X Gustav återvände på julafton 1659, mörk i synen efter besvärliga nederlag. Riksdagen hade han låtit samla i Kronhuset för att äska pengar till nya arméer. Men efter bara några dagar fick kungen influensa och dog i residenset – efter att storslaget och febrigt ha dikterat halsbrytande testamenten
Innan han fördes till Stockholm låg han i kistan i åtta veckor. Det var nog tur att det var kallt.
Det dröjde alltså innan landshövdingarna – eller deras motsvarigheter – verkligen bodde i residenset. Rutger Von Ascheberg – en krigshjälte från trettioåriga kriget – höll till vid nuvarande Gustaf Adolfs Torg.
Johan Benedikt von Schönleben bodde på 1690-talet i Kungälv och hade ett slags övernattningslägenhet på Södra Hamngatan.
Amiralen Erik Siöblad var den förste som verkligen residerade i byggnaden.
Han verkar ha varit en besvärlig och gnistrande personlighet, med en stark benägenhet att göra sig till ovän med alla i sin omgivning. Efter att Siöblad i tur och ordning mottagit mutor, godtyckligt arresterat folk och förbjudit pigor att gå i högmässan fick göteborgarna nog. De låste helt enkelt in honom i residenset.
Detta folkinitiativ måste betecknas som kavat.
Fru Siöblad – Charlotta Regina Palbitzki – verkar dock ha varit minst lika drivande som maken, så det är väl osäkert hur mycket det hjälpte att låsa in amiralen. Fru Siöblad efterlämnade sedermera en liten kokbok som ger en antydan om vad som kunde serveras på residenset på 1710-talet en bra kväll (det vill säga när landshövdingen befann sig på fri fot): stekt får, mandelnudel, brunelltårta, oxbringa, ragu av hare, äpplemunkar, laxvälling och höns med sockerrötter.
På 1730-talet flyttade landshövdingen Bengt Johansson Ribbing in med sin familj och bidrog därmed till att residenset fick ytterligare en våning. Något annan lösning gick inte att hitta till Ribbings familj, som bestod av hustru, 14 barn, 11 pigor och drängar och en husfru.
Ribbing var en av de sju landshövdingar som hade tjänstgjort under Karl XII. Den färgstarkaste karolinen bland landshövdingarna var annars Lorentz Kristoffer Stobée som tagits till fånga vid Poltava och sedermera internerades i Archangelsk, varifrån han rymde efter att ha supit en tam björn under bordet.
Anders Rudolf Du Rietz var landshövding inför det underliga kriget 1788, då Göteborg var ytterst nära att bli ockuperat, men han hade skött förberedelserna så valhänt att det nästan verkade avsiktligt. Kossor betade på de förfallna fästningsmurarna.
Kanske hade Du Rietz trots allt rätt i att den gamla fästningen Göteborg var meningslös. Johan Fredrik Carpelan (landshövding 1800-1808) – en vemodigt lagd renlevnadsman som älskade forsarna och kärren och byarna i Uleåborg – beslöt 1807 att riva befästningarna. Han förändrade därmed för all framtid Göteborgs utseende, men själv satt han för det mesta dyster i residenset och längtade hem till Finland.
1800-talet var överhuvudtaget ett sekel av färgstarka personligheter i residenset.
Några var väl mer färgstarka än dugliga. Carl Gustaf Löwenhielm (landshövding 1843-1847) hann på fyra år reta nästan alla göteborgare med inflytande.
Gustaf Lagerbring (1897-1917) var mest känd som vitsare i kretsen kring Oscar II i Marstrand.
Men Axel von Rosen (1809-1834) var politiskt fingerfärdig och modig och lyckades balansera de känsliga relationerna med England och Frankrike under Napoleonkrigen – huvudsakligen genom att dricka punschbål med den engelske amiralen Saumarez – och dog till slut i kolera eftersom han vägrade att lämna Göteborg när epidemierna kom.
Till 1800-talet hörde också den blide Olof Fåhraeus (1847-1864) som var entomolog och internationellt erkänd specialist på snabelbaggar – en på 2000-talet ovanlig och sällan efterfrågad kompetens hos landshövdingar.
Men den fiffigaste av 1800-talets problemlösare var Albert Ehrensvärd (1864-1885) – en progressiv greve som på porträtt framträder med en myckenhet medaljer på officiella porträtt och tidigt anförtroddes märkliga specialuppdrag.
Den egendomligaste upplysningen om Per Nyström är att han lär ha myntat begreppet varm-korv-gubbe.
Det märkligaste var att fixa en fru till prins Oscar Fredrik. Detta gjorde Ehrensvärd med bravur. Han for till den tyska staden Nassau och hämtade en ung grevinnna som så småningom – när prinsen blivit kung Oscar II – blev drottning Sophia. Han var också med om att avskaffa den gamla ståndsriksdagen till förmån för en mer demokratisk tvåkammarriksdag, vilket i någon mån innebar att han avskaffade sig själv. Han var ju greve.
Men det var i Göteborg Ehrensvärds fiffighet verkligen firade triumfer. Trångboddheten började bli akut på 1860-talet. Enligt brandskyddsbestämmelserna fick trähusen byggas högst i två våningar. På förslag av stadsarkitekt Victor von Gegerfelt, och godkänt av landshövdingen, att grundmur och fotmur skulle höjas så att källaren hamnade ovan jord, man fick då ett trevåningshus som benämndes Landshövdingshus.
Landshövdingen Ehrensvärds pragmatiska syn på trähus är antagligen det mest bestående göteborgska bidraget till den svenska arkitekturhistorien.
1900-talet ligger ännu nära, men en gissning är att framtidens historiker kommer att framhålla Per Nyström (1950-1971), en man full av intressanta motsägelser: marxistisk historiker med näsa för exportkontrakt, radikal som älskvärt umgicks med det gamla göteborgska kapitalets representanter i ordenssällskapen.
Den egendomligaste upplysningen om Per Nyström är att han lär ha myntat begreppet varm-korv-gubbe.
Man kan väl också tänka sig ett hedersomnämnande för Oscar von Sydow (1917-1934). Han verkar ha varit stresstålig: han var samtidigt statsminister i Sverige och landshövding i Göteborg.
Åke Norling (1980-1989), som talade franska och hemlighet hejade på AIK, kanske är värd ett tapperhetspris.
Nej, det är ingen brist på personligheter i residensets historia.
Men om någon bad mig att välja en (1), så skulle jag välja grevinnan Beata De la Gardie. Värdinnan som hade ätmaskinen Karl X Gustav i maten. Fru Beata framträder med historiens facit som Göteborgs första och sämst betalda lobbyist.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
