Lördagen den 12 oktober 1918 klockan 14.30 var det dags för en högtidlig ceremoni i varvsstaden Göteborg. Sjöministern och sjöofficeren Erik Palmstierna (1877–1959) var på plats. Denne friherre och diplomat benämndes stundtals ”Röde baronen”, kanske en naturlig följd av att han någon gång kring åren 1911 och 1912 ömsat skinn, det vill säga skiftat politisk hemvist, från liberal till socialdemokrat.
Ministern transporterades från Stenpiren till Lundbylandet med en av kustartilleriets minkabelbåtar. Han hade sällskap av AB Göteborgs Flytdockors styrelse i form av skeppsredaren Dan Broström (1870–1925), bankdirektören Herman Mannheimer (1867–1942) samt advokaten Henrik Almstrand (1869-1925).
På Götaverken, vid älvens norra strand, välkomnades gästerna av varvets verkställande direktör, överdirektör Hugo Hammar (1864–1947) och den samlade företagsledningen.
På plats var självfallet även själva festföremålet: den stora flytdockan.
Över dess imponerande vallar höjde sig Rederi AB Transatlantics nybygge, ”M/S Bullarens”, mäktiga skrov.
Från ”Bullarens” däck framförde Göta Artilleriregementes musikkår några väl valda stycken, bland annat ”Du gamla, du fria” direkt efter att sjöministern Erik Palmstiernas invigningstal.
M/S Bullaren var dekorerad med flaggspel. Många av hamnens fartyg flaggade dagen till ära. Stora svenska flaggor prydde Götaverkens kranar och stänger.
Gästlistan vid invigningen var imponerande. Här fanns bankdirektörer, grosshandlare, skeppsredare, arkitekter, advokater, kommendörkaptener, professorer, konsuler, kaptener, en borgmästare, en biskop samt en och annan vanlig direktör eller ingenjör. Vi får självfallet inte heller glömma dockans konstruktör: professorn i skeppsbyggeri vid Chalmers tekniska institut, Anders Henrik Lindfors (1850-1929). En annan viktig person var statens ombud och byggets kontrollant, professor Johannes Rosengren (1871–1930).
Det skrivande släktet företräddes av Göteborgs-Postens redaktör Edvard Alkman (1867–1937), Handelstidningens redaktör Torgny Segerstedt (1876–1945) samt Svensk Sjöfarts Tidnings redaktör, Fritz Schéel (1878–1950).
Fartygsdop hörde till vanligheterna i den tidens Göteborg, men denna gång handlade det alltså inte om ett fartyg utan om Göteborgs nya stora flytdocka.
Redan den 25 november 1916 hade den första tredjedelen sjösatts. Den gången hade Dan Broström själv varit sjöminister. Skeppsredaren och mångsysslaren Dan Broström hade sjöfartstaburetten i regeringen Hammarskjöld under åren 1914–1917.
Broström satt gärna på många stolar. Exempelvis valdes han även till Götaverkens ordförande på ett styrelsemöte den 2 juli 1917.
Den andra sektionen sjösattes i augusti månad 1917. Omedelbart påbörjades arbetet med att sammanlänka dessa sektioner. När väl det var klart skulle den nya större dockan kunna klara fartyg upp till 9 000 dödviktston.
Lördagen den 29 juni 1918 sjösattes den tredje och sista sektionen, vilket innebar att flytdockan, när den väl var komplett, skulle klara imponerande 12 000 dödviktston. Vissa källor anger till och med 13 000 ton dödviktston.
Hur det än var med den saken så var den störst i Skandinavien.
Dockans dimensioner var: Längd över allt 160 meter. Bredd mellan vallarna i pontondäcket 25 meter. Total bredd 33 meter. Högsta vattendjup över kölblocken 7,6 meter.
Den kunde lyfta fartyg upp till 180 meters längd, 23,5 meters bredd och 7,5 meters djupgående.
Sedan 1905 har det från sjöfartsstaden Göteborg utkommit en tidning med namnet Svensk Sjöfarts Tidning. Den grundades Fritz Schéel – det vill säga en av de nyss nämnda redaktörerna vid sjösättningen – och utkom med sitt första nummer den 7 juli 1905. Schéel ledde tidningen mellan 1905 och 1945, då tidningen köptes av Sveriges Redareförening. Självfallet var invigningen av flytdockan en viktig nyhet för en tidning som Svensk Sjöfarts Tidning. Schéel skrev:
”Ett karaktäristiskt inslag i storhamnsbilden utgör den nya flytdockan vid Götaverken, som dominerande reser sina höga vallar vid inseglingen till den nya centralhamnen. Den fick sin officiella invigning i lördags och härmed sattes så att säga sigillet under lösningen av en i stadens nyaste utvecklingsskede som sjöfarts- och skeppsbyggnadscentrum betydelsefull samhällsfråga.”
Tidningen påtalade också att det var cirka 43 år sedan göteborgarna senast hade möjlighet att bevittna en officiell invigning av en docka i staden. Den gången gällde det Lindholmens torrdocka.
Sjöfartstidningen hade nästan ett år före invigningen skrivit om när dockan för första gången togs i bruk, vilket var den 7 november 1917, men då var den alltså bara färdig till två tredjedelar.
Vid denna smygpremiär år 1917 hade man dockat Broströmsrederiets turretångare ”S/S Inland” med – enligt svensk Sjöfartstidning ”utmärkt precision och säkerhet”.
För att förklara begreppet turretångare tar vi hjälp av Svenskt Nautiskt Lexikon från 1920:
”Turretångare, fartyg med inåtsvängda sidor i S-form ovan vattnet, bildande en bred gång från för till akter på båda sidor nedanför det egentliga däcket.
Turretfartygen lämpa sig väl för förandet av tunga laster, men torde ej numera förekomma som nybyggnader i någon större utsträckning.”
Men tillbaka till den kompletta flytdockan och senhösten 1918. I protokollet efter styrelsesammanträdet i AB Götaverken den 10 december 1918 kunde bland annat följande antecknas:
”… att bolaget övertagit driften av 12.000 tons flytdockan av Aktiebolaget Göteborgs Skeppsdockor; att dockan blivit godkänd av statsmyndigheterna; samt att invigningshögtidlighet ägde rum den 12 sistlidne Oktober…”
Som bilagor till detta protokoll fanns dels en förteckning över vilka som närvarat vid invigningen, men också förteckningar över vilka som tilldelats de speciella minnespenningar, i silver respektive brons, som tillverkats dagen till ära.
Bland de drygt tjugo mottagarna av silverpengen kan nämnas statsminister Nils Edén (1871–1945), utrikesminister Johannes Hellner (1866–1947), sjöministern Erik Palmstierna, finansminister Fredrik Vilhelm Thorsson (1865–1925) samt den tidigare finansministern Axel Vennersten (1863–1948). De övriga silverpenningarna gick till styrelserna i Götaverken och Dockbolaget samt ledande befattningshavare inom varvet.
År 1923 kunde man i pressen läsa om att en fjärde sektion var klar för sjösättning, vilket skulle öka kapaciteten till 18 000 ton dödviktston.
Syftet var att kunna serva Svenska Amerika Liniens nyförvärv M/S Gripsholm.
Men det är en annan spännande historia.
Bilder från Svensk Sjöfarts tidning, Hvar 8 Dag och Götaverken.
LÄS MER:"Trasdockan" som sjönk – och skadade ryskt flaggskepp
