Går att komma ur en destruktiv relation

Johanna Hildebrand har glada ögon och sneakers med glitter på. Hon ser ut som en kvinna som vågar ta plats och vet vad hon vill.

Så har det inte alltid varit. Under många år levde Johanna Hildebrand i en turbulent relation. Förminskade sig själv, anpassade sig tills hon inte längre visste vem hon var:

Det är så mycket jag behöver lära mig.

Stapla disk, hacka lök, skära jämna tomatklyftor, städa upp efter mig, dammsuga listerna.

Tålmodigt försöker han lära mig.

Upprepar tills jag har förstått vilket som är det rätta sättet.

Suckar åt mig när jag gör fel.

Eller skrattar.

Det kommer smygande, som våld i nära relationer ofta gör.

Han är social och charmig, men hemma blir han en annan. En som ständigt kritiserar och dikterar villkoren för hennes sociala liv.

Till sist är alla vänner borta, hon slutar svara i telefon och bjuder aldrig hem någon.

– Isoleringen var förödande, men jag ville inte visa familj och vänner hur misslyckad jag var. Och jag tänkte att det nog inte var så farligt, att jag bara inbillade mig. Trots allt fanns där hela tiden också ett hopp. Att om vi bara flyttade, om bara… då skulle allting bli annorlunda, säger Johanna Hildebrand.

Det har gått många år sedan uppbrottet. I boken Kärlek – Rädsla 1 – 0 bearbetar hon händelseförloppet.

– Eftersom det handlar om ett så långt tidsperspektiv valde jag scener som har etsat sig fast och som får representera flera års händelser. Jag tänker mig dem som scener i en film, eller som tavlor på en utställning, säger hon.

Ett av de korta, närmast poetiska avsnitten handlar om att inte vilja åka hem efter jobbet: "Välkommen eller avvisad? Efterlängtad eller avskydd? Ständigt. Ovissheten är det enda jag vet."

Den kvinna som Johanna var då blir expert på att upprätthålla fasaden. Ingen ska få märka hur de har det därhemma. Hans humörsvängningar kastar henne in i en berg-och-dalbana av känslor: ”Planerna för dagen, stunden, livet, hur han ändrar dem med ett fingerknäpp.”

Efteråt ångrar han sig, nu ska allt bli annorlunda.

Hon försöker hålla ihop vardagen och göra tillvaron så normal som möjligt, vill fortsätta tro på en framtid:

”Jag tar honom i försvar. Det ska ju vara han och jag mot världen! Vem har jag annars?”

– I efterhand har jag förstått att det handlar om makt och medberoende, men då var jag bara så sliten, trött och orolig, säger Johanna Hildebrand.

Efter ett misslyckat ”flyktförsök” lyckas hon till slut bryta upp för gott och flytta till en egen lägenhet. Då börjar den långa vägen mot ett självständigt liv.

– Många tror att helvetet är över så fort man flyttar, men så enkelt är det inte. Det destruktiva mönstret hängde sig kvar i åratal. Jag kunde aldrig känna mig fri, säger hon.

Den verkliga vändningen kom först när Johanna vågade släppa taget och be om hjälp.

Efter en del letande hittade hon ett ställe där hon fick hjälp och blev bemött med respekt, lyssnad och trodd på.

Johanna Hildebrand är speciellt mån om att förmedla två saker. Dels att hon inte är intresserad av att peka ut någon som ”skyldig” utan vill se mönster och förstå sin egen roll i det som hände.

Dels att hennes berättelse om det vardagsvåld som aldrig hamnar på någon löpsedel inte bara är hennes.

– Den handlar om mig, men kan hända vem som helst. Jag ser boken som ett slags upprättelse för den unga Johanna, och för alla som fortfarande lever i en destruktiv relation. Och så vill jag säga att det finns hopp. Det tar tid och det är smärtsamt, men man kan ta sig ur det bara man vågar be om hjälp, hittar rätt sammanhang och får känna att man inte är ensam.

Finns hjälp att få

Förra året utsattes 29 000 kvinnor i Sverige för misshandel men Brottsförebyggande rådet räknar med att bara en femtedel anmäls.

En ideell förening för barn och unga som upplevt våld i hemmet samt för våldsutsatta föräldrar är Bojen.

På Bojens hemsida finns en liten klickruta som visar hur riskabelt det kan vara bara att söka information. ”Lämna sidan snabbt!” står det.

– Tyvärr är det alltför vanligt med våld i nära relationer. Man räknar med att drygt tio procent av svenska barn har upplevt våld mellan de vuxna i familjen, säger Susanne Ericson på Bojen där tre socionomer och en psykolog arbetar.

Hit kan drabbade komma för individuellt stöd, men det centrala är samtalen i grupp där barnen delas in efter ålder.

– Både föräldrar och barn som kommer hit bär på väldigt mycket skam. Ett utmärkt sätt att komma förbi skammen är att dela den och träffa andra som inte ifrågasätter, som inte ber dig förklara eller försvara dig. Att inte få sin berättelse bekräftad kan bli ytterligare ett trauma, säger Susanne Ericson.

På Bojen kan vanliga symtom och reaktioner normaliseras. Man förstår plötsligt varför man har ont i huvudet eller magen, varför man har svårt att sova eller får flashbacks.

– Men vi vill också inge hopp. Barn är fantastiska på att reparera sig om de får möjlighet till trygga livsomständigheter och får hjälp med att identifiera och sätta ord på sina tankar och känslor.

Bojen finaniseras med både kommunala och statliga medel. Besöken är gratis och registreras inte någonstans.

Även till exempel Kriscentrum för kvinnor erbjuder hjälp till drabbade. Via socialkontoret i din stadsdel kan du få tips på vart du kan vända dig. På Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, i Uppsala finns mycket information och kunskap samlad.

Lena Ekstrand

livsstil@gp.se