Fyra års hårt jobb i Indien har gett Maria nya perspektiv

Det är svettvarmt och fullt ös på trafiken denna dag i megastaden Bangalore. En nätt kvinna i pojkbusig, blond frisyr och blågrön sari kliver ur en Toyota Innova på passagerarsidan.

– Trafiken är galen här. Som tur är har jag en fantastisk chaufför, men jag kan sakna frihetskänslan i att sätta mig i bilen och köra till mataffären, säger Maria.

Maria kommer direkt från jobbet och ska tillbaka. Coronarestriktioner gör att vi ses på ett av hennes favoritkaféer i stadsdelen Indira Nagar.

Fyra år i Bangalore

I augusti har det gått fyra år sedan Maria med man och son flyttade från Landvetter till Bangalore. Snart är det dags att återvända till Sverige.

– Det känns både bra och jobbigt. Jag har längtat efter familjen och att enkelt komma ut i naturen, men jag kommer att sakna alla fantastiska kollegor och det vegetariska köket, säger Maria.

Visst finns det sådant hon inte kommer att längta efter; trafiken, smutsen, skräpet och att se människor som kämpar för att få ihop vardagen. Ändå finns det något i mötet mellan människor hon inte vill förlora. Hon har blivit varse inlärda, tidigare icke ifrågasatta beteenden hos sig själv. Mötet med det indiska har öppnat upp och omformat henne, gjort att hon utvecklats och förändrats.

– Det fungerade inte när jag på mitt typiskt svenska sätt kunde säga ”Det där blev kanske inte så jättebra” samtidigt som jag kände mig irriterad inombords. Jag har blivit mycket rakare, säger Maria och tillägger;

– Det kan förstås handla om språkförbistring. Mina medarbetare är indier och många av dem har inte engelska utan hindi eller andra språk som modersmål. Att vara direkt och tydlig gör att folk lättare förstår.

Mer oplanerat och flexibelt

Något annat hon uppskattar är att livet inte är lika planerat och schemastyrt som i Sverige.

– Det ger rum för oväntade möten.

I Sverige fanns det sällan tid för mer än den närmaste kretsen. Skulle man få till en middag gällde det att rådfråga kalendrar och boka flera veckor framåt. I Bangalore räcker tiden, trots längre arbetsdagar, för en större social cirkel. Det kan bli en spontan middag eller ett biobesök samma eftermiddag. Före corona i varje fall.

Maria har byggt upp ett kompetenscentrum i Bangalore, specialiserat på drivlinan, vilket innebär att hon och hennes 60 medarbetare ägnar sig åt att produktutveckla motor, växellåda och bakaxlar till lastbilar. Faktiskt ungefär detsamma som hon arbetade med på Volvo Lastvagnar i Göteborg.

– Vi servar hela Sydostasien. Det är viktigt att vi finns lokalt, säger Maria.

Landar i vardagen

Från kollegor, släkt och vänner i Sverige har hon ofta fått höra hur modig hon är som vågade flytta till Indien med familjen. Men hon ser det inte så.

– Det stora steget var att komma iväg. Sedan landar man i vardagen precis som hemma.

Maria och Peter träffades när båda studerade maskinteknik i Linköping.

Redan under studietiden tog de ledigt ett år och reste runt i Asien, dock inte i Indien.

I framtiden ville de gärna bo och arbeta utomlands och var överens om att välja ett engelskspråkigt land men Indien fanns inte på kartan.

Först skulle de dock söka jobb i Sverige.

– Vi ville inte till Stockholm och hade överenskommelsen att den som fick jobb först fick bestämma bostadsort.

Flyttade till Frölunda

Peter fick jobb i Göteborg så 2004 gick flytten till en lägenhet i Västra Frölunda. När Maria strax därpå fick jobb på Volvo Lastvagnar fick hon nära till jobbet.

– Volvo var min första anställning, säger Maria som blivit företaget trogen.

Efter några år fick hon ett chefsjobb, familjen köpte hus i Landvetter, sonen Elmer föddes och tankarna på att bo utomlands mognade. När Maria blev tipsad om tjänsten i Bangalore sökte hon och fick den.

– Elmer började skolan i Indien. På tre månader förstod han det mesta som sas och efter ett halvår talade han obehindrat engelska, säger Maria stolt.

Sprudlar av energi

Vi går en sväng i kvarteren och Maria kommer lätt i samspråk med människorna vi möter. En kvinna bjuder på jordnötter och en annan kommer fram och sätter en bindi i hennes panna, den röda lilla prick som visar att man är gift. En flöjtspelande man kommer vandrande med sin festpyntade ko. Fast det är väldigt varmt sprudlar Maria av energi. Sitt nordiska utseende till trots känns hon självklar i miljön.

– Jag upplevs nog som positiv och utåtriktad eftersom jag kommer med hög energi, säger Maria. Men egentligen är jag introvert.

– Jag gillar inte att stå i centrum och tycker det är jobbigt i situationer med mycket folk jag inte känner. Mina batterier laddar jag bäst ensam, jag läser, promenerar, lyssnar på Gomorron världen och Studio Ett.

Proffs i sitt jobb

I sitt jobb har hon dock inga problem – där har hon sin professionella roll. I Indien är det vanligt med hierarkiska system, men Maria leder med passion, energi, empati och öppet sinne för hur andra tänker, resonerar och upplever.

– Alla ska känna att de är ansvariga för något. Gör på ditt eget sätt så finns jag där som ett stöd. Det blir bättre resultat på det viset.

Maria visar sig vara en riktig vinnarskalle, som avskyr att förlora. När hon var liten ville hon alltid vinna och vara bäst oavsett om det gällde skolprov, orientering eller slagsmål med lillebror.

– Om jag inte var bäst hittade jag alltid på ursäkter, som att jag varit för snabb eller haft en dålig dag. Jag erkände aldrig att någon annan kunde var bättre.

Teamets framgångar viktigast

Men åren i Indien lärt henne att det inte är så viktigt att själv stå överst på prispallen.

– Numera vet jag att det går att vinna på andra sätt och ändå åstadkomma det man vill. Som chef är teamets framgångar viktigast för mig.

Det är bestämt en klokare Maria som återvänder till Göteborg.

Anna Rehnberg