Frida bjöd de allra fattigaste på köttfest

Redan första gången hon satte sin fot i Afrika visste Frida Emanuelsson att hon ville återvända. Hon var i Uganda för att möta bergsgorillorna, men under resan besökte de även en isolerad ö med en skola där eleverna tog hand om vuxna med spetälska.

Rektorns glädje över de pennor och papper hon och de andra turisterna hade med sig som gåvor gav insikten om att det går att göra skillnad.

–Vi i Sverige lever i ett överflöd, då är det också min skyldighet att bidra med något. Det är så enkelt, säger Frida.

Efter ytterligare ett par resor till kontinenten, en backpackertur runt Sydafrika och ett äventyr med Rosa bussarna där hon för övrigt träffade maken Daniel, provade hon på några hjälpprojekt hemma i Kullavik. När Frida hörde talas om den ideella organisationen Oloo School ringde hon upp grundaren Jessica Camsel, och sa som det var – hon ville vara med och bidra. Genom insamlingar stöder de omkring 280 elever i Nairobis slumområde Kibera. Majoriteten av eleverna är föräldralösa och för de som har familjer är förhållandena många gånger utsatt med extrem fattigdom, missbruk och sjukdomar.

Pusselbitarna föll på plats när Frida insåg att hon var gravid. Mammaledigheten innebar att hon inte skulle behöva ta ledigt från jobbet och pappa Daniel kunde vara hemma med Noelle när hon blivit knappa året. Äldsta döttrarna Noomi och Nike var också tillräckligt stora för en resa till Kenyas slum, en erfarenhet de inte skulle få i den svenska skolan.

Oloo School startades och drivs av kenyanen Judith Oloo. Då resurserna är knappa pågår hjälpprojekt från svenskt håll, bland annat med skol- och hygienartiklar, löner till lärarna samt en utbyggnad av de alldeles för trånga skollokalerna. Frida berättar att eleverna äter för omkring 1 krona om dagen, där frukost består av en vattnig gröt och till lunch serveras ris och bönor. När Noomi och Nike hörde att eleverna ytterst sällan får dyrt kött till måltiderna, ville de bjuda på köttfest under sitt besök. För att sjösätta sina planer bakade och sålde systrarna bakverk vid fotbollsmatcher och kyrkliga tillställningar i Kullavik. Innan resan ordnade de också ett disco på sin skola.

–Vi fick låna skolans bamba gratis och många fantastiska föräldrar ställde upp för att göra den här galna idén möjlig, berättar Frida.

Väl på plats i Kenya var spänningen under dagen för köttfesten påtaglig. Festen skulle hållas på en lördag och eleverna fick ta med syskon och lärarna sina familjer, vilket innebar att omkring 300 måltider skulle serveras. Frida kände till begreppet "hakuna matata" på swahili, som går att översätta med "det finns inga bekymmer", men hade något svårt att förstå hur det skulle gå till när hyllorna i matbutikerna var tämligen tomma. Rektor Judith Oloo försäkrade att allt skulle ordna sig då en "kompis" var i färd med att fixa det kött som behövdes. Och mycket riktigt, en kvart efter utlovad tid, kunde måltiden bestående av kött, ris, chapatibröd och juice börja serveras. Eleverna tittade roat på när alla "mzungos", vitingar på swahili, serverade. Tillställningen avslutades med att alla sjöng tillsammans. Kenyanerna har en speciell sång, "Jambo", för att hälsa besökare välkomna.

–Som svensk är det ju lite tråkigt att vi inte har någon sång att ta till vid såna här tillfällen. Vad ska vi sjunga, små grodorna?

Resan med "Mitt Kenya" till Kenya har gett perspektiv. Minnena kommer Frida, Noomi och Nike bära med sig för alltid. Då flickorna har behållit sina rastaflätor, sticker de även ut nu när de är tillbaka i skolan på hemmaplan. Under klassens timma har de berättat om besöket i slummen.

–Alla ställde frågor, säger Noomi stolt.

Som tack för besöket är systrarna i färd med att spela in "Jambo-sången" med sina svenska klasskompisar för att skicka ner filmen till eleverna på Oloo School. Resan till Afrika har betytt otroligt mycket för dem. Minst lika mycket som hjälpen betyder för rektorn Judith Oloo, eleverna och lärarna där nere. Frida menar att varje barn är en person som nu har en framtid när de har möjlighet att gå i skolan. Barn som kan prestera när de får mat och undervisning – lärarna stannar numera kvar när lönerna betalas ut.

–Jag kan inte rädda hela världen, men om jag kan göra skillnad för de här 280 barnen, är jag lyckligast i värden.

Elisabet Omsén