Gunilla Thorgren, 79, aktivist inom feministorganisationen Grupp 8:
Vad fick dig att bli feminist?
– Jag var ensam med två barn och hade ingen daghemsplats. På 1960-talet var ju överhuvudtaget inte samhället anpassat efter att kvinnor både skulle kunna jobba och ha barn. Det tänker man inte på så ofta idag. Det fanns ingen föräldraförsäkring, inga daghem. Man förväntades vara gift, och vara hemma och vara försörjd. Jag insåg att vi kvinnor behövde gå ihop för att få till en förändring.
Nu går i stort sett alla svenska barn på förskolan och kvinnor yrkesarbetar, är du nöjd?
– Gud nej! På vår tid så var feminister väldigt engagerade i kvalitén på daghemmen. Vi fick igenom en barnstugeutredning som slog fast hur många barn det fick vara i grupperna, vi var väldigt engagerade i pedagogiken och så vidare. Så ser det inte ut idag. Det är alldeles för många barn och de kvinnor som arbetar där har alldeles för dåliga villkor. Överlag, inom hela omsorgssektorn, är det ju fortfarande så att kvinnor inte alls värderas i paritet med den insats de gör.
Hur mår feminismen idag?
– Jag är inte på sociala medier så jag missar nog mycket. Men mitt intryck är att dagens feminister inte är engagerade i dagspolitiken och de stora frågorna på det sätt vi var. På den tiden sa vi att ”det personliga är politiskt” men då menade vi inte att man skulle fokusera på bara sitt eget liv och sin personliga identitet. Vi menade att kvinnokollektivet skulle gå samman för att förbättra livet och vardagen för oss alla, i frågor som rörde oss alla. Idag verkar de gå en annan väg, där man fokuserar väldigt mycket på sina egna känslor och vem man är. Det förändrar ingenting tror jag. Vill man förändra måste man gå samman och ställa tydliga krav.
Maria Hymna Ramnehill, 42, journalist, kritiker och doktorand i litteraturvetenskap:
Vad fick dig att bli feminist?
– När jag gick på gymnasiet och började läsa kultursidorna, kvällstidningarnas kultursidor framför allt, var det en stor debatt om feminism och om Simone de Beauvoir. Jag köpte och läste hennes Det andra könet. Jag började se samhället omkring mig, och det var precis så som det beskrevs i kulturdebatten och som Simone de Beauvoir skrev i boken. Sedan dess har jag varit feminist.
Vad är de största frågorna för dig?
– Generellt så är det ju förtryck och orättvisor baserat på kön. Inom feminismen, som alla andra rörelser, är det en jätteviktig fråga att motverka fascismen. Där samlas alla de här frågorna som feminister behöver göra motstånd mot – homofobi, våld mot kvinnor, transfobi, abortfrågan, och rätten att bestämma över sin egen kropp. Allt samlas i att fascismen gör motstånd mot den frihet och jämlikhet som feminismen söker, och vi riskerar att gå bakåt i de här frågorna. Egentligen i hela västvärlden just nu. Det sker konkret i andra länder och det är på väg att hända här också.
Hur mår feminismen idag?
– Vi har ju ett slags backlash, inte bara retoriskt utan ett ordentligt backlash, emot oss. Det leder till splittring, internt bråk och konstigheter. Det verkar som att konservativa värderingar, och fascistartade värderingar dessutom, är på frammarsch inom politiken, inom akademin, och bland ungdomar generellt. Vinden går åt fel håll.
Fanny Åström, 31, bloggare:
Vad fick dig att bli feminist?
– Jag såg hur stor inverkan patriarkatet hade på mitt eget liv. När jag gick i gymnasiet läste jag Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, där det stod om prostitution och surrogatmoderskap. Den ger en helhetssyn på det patriarkala förtrycket, och förklarar hur det hänger ihop med kapitalismen, marknadskrafter och hur kvinnor exploateras, både reproduktivt men också som varor. Den var väldigt inflytelserik för mig.
Vad är de största frågorna för dig?
– Jag tror att hur sexualiteten, reproduktionen och familjelivet är organiserat i samhället alltid kommer vara de viktigaste feministiska frågorna. Det är det som utgör grunden för hela patriarkatet – födandet av barn, hemarbetet, och arbetet inom välfärden. Sedan sker det olika debatter hela tiden, men allt kokar ner till makten över sexualiteten och reproduktionen, och det är alltid det viktigaste. Abortfrågan har till exempel varit mycket på tapeten de senaste åren, den frågan är också knuten till reproduktion.
Hur mår feminismen idag?
– Det feminismen saknar idag är en samlad, uttalad vision och ett samlat fokus. Det är därför jag säger att de här frågorna alltid ligger i grunden. Trots att vi kan ha olika idéer om exakt vad vi borde fokusera på i stunden, exakt hur vi borde göra just nu, så är det ändå viktigt att vi har en gemensam ideologisk grund. I Instagram-aktivismen är det väldigt mycket fokus på individen och det personliga varumärket, och det drabbar inte bara feminismen utan alla solidaritetsrörelser väldigt hårt. Det är ju inte feminismens fel, utan det är mycket ett resultat av internetkapitalismen. Det finns väldigt mycket engagemang i den svenska feminismen idag, men det här är en utmaning som vi måste komma förbi, och som vi inte riktigt har lyckats med.
Du skriver själv mycket på sociala medier, hur tänker du kring det?
– Jag borde organisera mig mer, och jag gör inte det. Och det är ett problem. Men jag försöker att inte gå in i personliga konflikter, och att vara noga med att inte sälja in mitt skrivande som något mer än vad det är.
Fanna Ndow Norrby, 33, skribent och poddare:
Vad fick dig att bli feminist?
– Jag tror att jag alltid har varit det, more or less. Sedan växte väl intresset när jag började bli tonåring och inte bara var barn längre, men till och med när jag kollar tillbaka på gamla ”Mina Vänner”-böcker som jag skrev i som liten så skrev jag alltid ”orättvisor är det värsta jag vet”. Jag kommer också från en familj där vi har pratat väldigt mycket om de här frågorna. Det var nog aldrig någon riktig ”awakening” för mig.
Vilka är de viktigaste frågorna för dig?
– Jag tycker alla frågor är lika viktiga. Det är därför det är så bra att det finns så många olika typer av feminister och människor som har olika intressen och expertområden. För några år sedan hade jag sagt att det viktigaste var intersektionalitet, och det tycker jag fortfarande. Men jag kan inte säga vilken fråga som är den viktigaste, allt beror på kontext. Vi lever i ett samhälle där det finns så många olika frågor, som alla är väldigt akuta. Jag är bara så glad att vi har så många aktiva, smarta, skarpa och organiserade feminister.
Hur mår feminismen idag?
– Jag skulle säga att den svenska feminismen mår bra, men att de svenska feministerna inte mår så bra. Till exempel nu när vi pratar om ”jag vet vad en snippa är”, eller dokumentären Uppdrag granskning: Hårt sex släpps. Jag tycker det är väldigt talande för hur den svenska feminismen mår. Vi har klarat av vissa väsentliga delar, och nu är vi på en ny nivå. Hela samhället kan ändå prata om att vi vet vad en snippa är. Likadant i dokumentären, där det kändes självklart att samtycke var en stor del av de unga tjejernas diskussion. Det är ett tecken på vilken genomslagskraft svensk feminism har. Våra ord och våra begrepp har satt sig, och används av de unga tjejerna. Sedan tror jag att vår direkta omvärld är i ett grovt läge, och att feminister aldrig mår särskilt bra. Kanske i sina egna liv, men inte som feminister. Feminism innebär att ifrågasätta allt, och vilja förbättra hela tiden. Feminismen kan aldrig nöja sig.
Isatou Aysha Jones, 37, grundade Black Lives Matter Sweden:
Vad fick dig att bli feminist?
– Jag anser mig inte vara feminist. Jag tycker inte att den feminismen som förs, som vi talar om i sådana här kontexter, omfamnar mig i min svarthet, som svart NPF:are (person med neuropsykiatrisk diagnos), förortsmamma, mamma till svarta barn...jag kan fortsätta. Den feminismen är inte grundad i frågor som är viktiga eller centrala för mig, och det är oftast inte människor som mig som syns och hörs. Jag tror på kvinnors rättigheter, jag tror på kvinnors möjligheter, men västerländsk feminism har jag inte mycket kärlek för. I afrikanska nätverk använder många sig av begreppet ”womanist”, men jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det än.
Vilka är de viktigaste frågorna för dig?
– Det är självbestämmande, inkludering och självberättigande av människans, och framför allt kvinnans, egna premisser och termer. Det är här jag tycker att den västerländska feminismen går i kras. Den tittar inte på de olika segmenten inom spektrumet ”kvinnor”. Vi kanske är kvinnor allihopa, men vi är olika typer av kvinnor. Framförallt svarta kvinnor tillåts sällan vara individer ens i sin kvinnlighet eller sin person. Jag tycker det är viktigt att man inom den kvinnliga kampen, eller den feministiska kampen, tillåter kvinnan att vara en individ, och att ha individuella behov och rättigheter.
Hur mår feminismen idag?
– Om man tänker brett så tycker jag att den mår bra. Eller ja, bra är väl att ta i, den mår bättre än vad den har gjort på länge. Samtidigt mår den väldigt dåligt. Det är här, återigen, som jag tycker det blir svårt när man klumpar ihop saker. Om man frågar sig hur den svenska feminismen mår så kommer vissa tycka den mår väldigt dåligt, för att de till exempel kollar på hur det ser ut för kvinnor i olika bolagsstyrelser, medan andra kollar på hur många kvinnor vi har i vår riksdag eller i regeringen. Det beror väldigt mycket på vilken kontext vi fokuserar på. Där skulle jag önska att den svenska feminismen blir bättre på att se de olika perspektiven. Vi måste kunna stå för att vissa saker absolut har blivit bättre för vissa kvinnor i Sverige, samtidigt som samma sak blivit sämre för andra kvinnor.
Maria Sveland, 48, journalist och författare:
Vad fick dig att bli feminist?
– Erfarenheten av att födas som flicka in i denna värld gjorde mig tidigt medveten om att det rådde helt andra förväntningar och begränsningar för mig jämfört med killarna i min omgivning. Men det var först någon gång på högstadiet som jag insåg att det fanns ord som beskrev detta tillstånd och en rörelse som kämpade mot orättvisorna. Det var då någon gång jag började kalla mig feminist.
Vilka är de viktigaste kvinnofrågorna idag?
– Det sexuella våldet är den enskilt allvarligaste feministiska utmaningen. Att mer än hälften av alla flickor och kvinnor upplevt någon form av sexuellt våld under sin livstid är galet upprörande och oacceptabelt. Att det dessutom råder straffrihet världen över för män som begår dessa övergrepp visar bara att patriarkatet har allt att vinna på att hälften av befolkningen hålls i ett tillstånd av psykologisk terror.
Hur mår dagens feminism?
– Feminister mår enligt alla undersökningar bättre än de som inte kallar sig feminister. De har mer jämställda relationer, bättre sexliv, ett globalt nätverk med systrar över hela världen, tar inte skit i lika hög utsträckning som andra – eller kan åtminstone identifiera när någon kastar skit. Men samtidigt är motståndet mot feministiska frågor större än någonsin då högerextremism och nationalism får politisk makt i stora delar av världen. Det är en utmaning alla vi som vill ha en solidarisk värld kommer behöva kämpa mot framöver.
Nahid Persson Sarvestani, 62, dokumentärfilmare:
Vad fick dig att bli feminist?
– Jag har alltid varit feminist, jag kan inte minnas en tid när jag inte var det. Som ung i Iran såg jag tidigt orättvisor och blev aktivist. När jag på 80-talet kom till Sverige, som jag hört skulle vara ett så feministiskt och jämställt land, blev jag väldigt förvånad. Jag som kom från ett så förtryckande land var mer feminist än de jag träffade här i Sverige. Jag gick långa promenader och såg genom fönstren hur kvinnorna alltid stod i köket och grejade medan mannen satt i soffan med en öl. Mycket har blivit bättre sedan dess, men långt ifrån allt.
Vilka är de viktigaste kvinnofrågorna idag?
– Jag har svårt att prata om något annat än det som händer kvinnorna i Iran just nu. Jag är fysiskt i Sverige, men mentalt är jag bara där. Allt som jag gör just nu handlar om Iran och att försöka få uppmärksamheten riktad dit. Det gör mig väldigt ledsen att många svenska feminister inte verkar bry sig om det här. Var är alla de feminister som var så snabba med att ta på sig hijab för att stötta svenska slöjbärare under hijabupproret? Varför är de så tysta om den här unika feministiska revolutionen ledd av unga kvinnor? Människorna i Iran är så modiga och kräver jämställdhet med livet som insats. Det minsta vi som lever i fria länder kan göra är att stötta dem ordentligt. Svenska politiker bör bryta alla förbindelser, sluta åka till Iran och dra på sig slöja och gulla med mullor. Det är ett hån mot kvinnorna i Iran.
Vad engagerar dig mest i Iran just nu?
– Det händer vidriga saker i Iran varje dag som jag får rapporter om. Men en sak är att vi nu hör varje dag om flickor som förgiftas i skolorna. Det är inte bara en eller två, utan många skolor i flera städer. Jag är helt övertygad om att regimen ligger bakom det. De vill hämnas på de här unga, starka, smarta, vackra tjejerna för att de hotar deras makt. Precis som talibanerna vill de inte att flickor ska få tillgång till utbildning men vågar inte säga det rakt ut utan försöker skrämma dem med kemisk terror istället.
LÄS MER:Revolutionen som kom av sig – fem år sedan Metoo
LÄS MER:Kakan Hermansson har inte längre råd att jobba gratis som feminist
