Först stroke, sedan cancer – nu är Christina äntligen frisk

Efter en stroke 2005 förändrades Christina Juhlins liv drastiskt. Kroppen blev då så svag att hon blev beroende av rullstol. Jobbet var ett minne blott och livet kom att handla om sjukskrivning och sjukhusbesök. Men det slutar inte med det. Hösten 2018 drabbades hon av cancer i njurarna och hon hade förmodligen inte överlevt om det inte var för smärtorna hon hade efter stroken. Hon minns väl dagen när stroken slog till. Hon gjorde då praktik som undersköterska på lasarettet i Alingsås och var på väg med en patient till röntgen när hon plötsligt föll ihop.

– Efter det förändrades mitt liv helt och hållet. Det har varit tufft ibland men jag har aldrig gråtit över min situation eller känt att jag tappat hoppet.

Ett liv i rullstol

Stroken lämnade djupa spår. Den största förändringen blev att anpassa tillvaron till ett liv i rullstol och lära sig att leva med svåra nervsmärtor som ingen har kunnat förklara orsaken till, berättar hon när vi sitter i en träddunge några hundra meter från bostaden i Vårgårda. Den korta promenaden hade varit otänkbar bara för några månader sedan då Christina fortfarande behövde rullstol för att ta sig fram. Även om inte stroken förlamade henne blev kroppen försvagad och benen bar henne bara korta stunder. Att rullstolen nu har stått oanvänd i flera månader är en historia i sig och det hade aldrig skett utan hjälp från ovan, tror hon. Vi återkommer till det under samtalets gång.

När hon drabbades av stroken var barnen fortfarande små och rollen som småbarnsmamma var ett tungt lass att dra när inte kroppen hängde med. Smärtorna är det som har varit svårast att stå ut med och 2018 blev det värre än någonsin.

– Då hade jag så ont att jag kräktes.

Smärtorna gav inte med sig. Till slut kontaktade Christina vårdcentralen och fick en remiss till en ultraljudsundersökning i Alingsås.

– Men läkaren sa att det var svårt att se och beställde en tid för CT-röntgen. Redan då tänkte jag att allt inte var som det skulle och att de såg något redan då.

Kort efter CT-röntgen blev Christina uppringd av en sjuksköterska som bad henne komma in redan nästa dag.

– Hon sa att det var för att det snart var sommar och att det skulle vara ont om tider längre fram. Men jag läste mellan raderna och fattade att det var något allvarligt.

Värsta tänkbara besked

Beskedet var det värsta tänkbara. Hon hade drabbats av en livshotande njurcancer.

– Jag tänkte aldrig att det inte skulle gå att åtgärda, jag tänkte att nu går vi vidare och klarar det här också.

Cancern behandlades med operation där den sjuka delen av njuren togs bort.

– Det var en helvetesoperation. Det var nog första gången som jag tycket att jobbigt för operationen är det värsta som jag har varit med om. Jag hade fruktansvärt ont i två månader efteråt. Hela kroppen la av. Ingenting fungerade.

Cancern hade upptäckts i tid och hade inte hunnit sprida sig. Om det inte var för smärtorna efter stroken hade hon inte uppsökt vården och då heller aldrig blivit remitterad till röntgen.

– Man kan säga att smärtorna efter stroken räddade mig, säger hon.

Personlig assistent åt maken

Christina arbetar i dag heltid som personlig assistent åt sin man Tony. Han har MS och sedan de möttes för tolv år sedan har han blivit allt mer märkt av sjukdomen. De träffades i Sölvesborg på ett läger för fysiskt funktionshindrade. Den veckan förändrade Christinas liv. På den tiden var hon gift med pappan till sina tre barn. Men när hon mötte Tony slog kärleken till med full kraft. När hon kom hem lade hon korten på bordet och begärde skilsmässa.

– Det fanns inte i min värld att skiljas, att yppa ordet skilsmässa krävde mycket mod. Men hela min värld förändrades när jag träffade Tony. Det var så stort att träffa någon med samma erfarenheter som jag.

Beslutet var tufft att fatta och hon var orolig för hur det skulle gå och hur barnen skulle reagera. Med facit i hand blev det bra.

För några år sedan återupptog hon sitt intresse för måleri. Det var när Tony blev sämre. Att måla blev ett sätt att koppla av och samla kraft att stötta sin man. Hon har haft flera utställningar och har inrett en ateljé hemma i lägenheten.

En upplevelse full av ljus

Att hon har kunnat resa sig ur rullstolen är ett mirakel, berättar hon. Vi har haft kontakt via mail innan vi ses och i ett brev skrev hon att hon den senaste tiden varit med om fantastiska underverk, att värken är borta och att om hon inte var religiös innan så är hon på god väg att bli det. Det var när hon deltog i healing på distans som det började hända saker. Christina säger att hon aldrig varit med om något liknande. Att den upplevelsen var full av ljus och att hon några dagar senare kunde resa sig ur rullstolen och gå flera steg utan hjälp.

– Jag känner sådan enorm tacksamhet. Tårarna rann av glädje. Jag kan bara förklara det som ett mirakel. När min yngste son tog studenten i våras kunde jag gå. Jag har inte längtat efter att vandra i fjällen men däremot efter att kunna gå och handla en liter mjölk. De går inte att beskriva vad det betyder att kunna göra det.

Närmat sig en tro

För någon som inte varit med om en liknande upplevelse är det svårt att förstå vad som hänt. Även Christina har själv varit fundersam och tänkt mycket på vad hon har varit med om. Det har bland annat gjort att hon har närmat sig en gudstro.

– Det känns som någon gläntat på en dörr och då är jag skyldig att se vad som finns där. Det är spännande. Jag kan inte säga att jag har varit en sökare tidigare. I tonåren hade jag kompisar i en katolsk familj och de hade ett eget kapell på sin gård. Jag gick in där en gång och det kändes jättebra. Nu är jag i början på något nytt som kanske landar i en tro på Gud. Jag har börjat läsa bibeln. Den kraft jag upplevt kanske är Guds kraft. Jag vill ta reda på det.

Framtiden är ett oskrivet blad, säger hon. Hon planerar inte och tar inget för givet.

– Man vet aldrig vad som händer. Ingen har morgondagen. Att tänka så har hjälpt mig att inte brytas ned av motgångar. Och det mesta som händer kan jag se en mening med. Även jobbiga händelser leder ofta till något nytt som man lär sig något av.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com