Floka: O forna tiders falukorvsmackor!

KÅSERI: Floka tröttnar på nutidens ordrika och kalorisnåla menyer.

ANNONS
|

Jag har en vän som säger ”Vad blir man mest mätt på?” när han är på restaurang och har studerat menyn. Det är egentligen en väldigt logisk fråga, fast just då skäms man lite. Nu när allt ska ligga på en bädd av något eller vara en salsa inställer sig genast frågan: hur blir jag bäst mätt? Jag är hungrig, jag betalar, jag vill bli mätt. Menypoesin har nått sin gräns. Vi vill ha mat, inte ord. Helst ska det vara något vanligt i kombination, det säljer bäst. Något som förr var billigt, men nu blivit dyrt, och något som ännu inte finns. Torskrygg med rödbetssalsa och ekollonflakes? Pecanötsmarinerad morot på en bädd av couscous med hasselmusmousse? Och är förresten inte salsa en dans? Jag vill gärna att min mat ligger still på tallriken.

ANNONS

Hjortron är alltid bra, mest för att ingen vet var de växer och att de är så ovanliga här nere i södra Sverige. Det går alltid rykten om någon mamma som vet en myr där det växer hur mycket hjorton som helst, men ingen vet var den ligger. Strö några hjortron över vad som helst och är plötsligt det nordiskt exotiska där. Ekorrytterfilé med ett stänk av rosépepparchilli och hjorton. Jag blir så trött.

I Alingsås fanns för länge sedan ett café som hette café Göta. Där kunde man få äta sig mätt. De hade från början runda korgar av träspån som de packade med en kaffetermos och några smörgåsar som fabriksarbeterskorna kom och hämtade till lunch, men det var ännu längre sedan. Istället var det nu ett ställe för farbröder med stambord och fast meny: stekt falukorvsmacka. En halv tekaka med tre ringar falukorv, ett stekt ägg och en kvist persilja som med en trött min plockades bort och lades bredvid servetten på tallriken.

Servetterna var klippta på hälften. Två systrar drev caféet. Man visste aldrig vem den ena eller den andra var, så därför kallade man dem bara Götatanterna. Kanske var de tvillingar eller bara systrar. Den ena såg möjligen lite snällare ut än den andra, men det var svårt att säga. Kort brunt hår, brun kjol och lite ljusare beige blus. Vi försökte alltid lista ut vem som var vem, men det var omöjligt. Den ena försvann in i köket och kokte kaffe medan den andra stod vid glasdisken och tog betalt och vice versa. Ute i caféet satt en hög tyst tuggande stamgäster från klockan 7 på morgonen till 4 på eftermiddagen. Frukost, lunch, middag: allt i ett. Var man riktigt tyst kunde man höra mumsandet inne i skäggen, som ur ett annat rum.

ANNONS

Götatanterna bjöd på trerättersmenyn falukorv med stekt ägg och persilja, stekt ägg-macka samt lågprisvarianten tekaka med mild ost. Kokkaffe till. Festisar i tetrapack stod prydligt uppställda i glasdisken men de var så solblekta att färgerna försvunnit till en blek blå-grön nyans. Allas veckotidning med sina UFO-reportage. Saxons? Hemmets Journal, självklart, alltid senaste numret. Klart man hängde där, i timtal. Slog ihjäl ungdomens söndagar. Men farbröderna hade pengar, det hade inte vi. Försökte skramla upp den sista kronan som fattades till tekakan med ost en gång. Jag kan skära bort en bit, blev svaret.

Kåseri: Floka

Illustration: Karin Flodhammar

ANNONS