Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Begravningsentreprenören AnnaCarin Timgren noterar hur allt fler avstår från fasta gravplatser åt sina anhöriga och i stället väljer anonyma minneslundar eller strör deras aska för vinden.

Fler och fler väljer bort fast gravplats

Nu till Allhelgonahelgen smyckar många traditionsenligt sina avlidnas gravar. Samtidigt pågår ett generationsskifte på våra kyrkogårdar.…Allt fler väljer bort en fast gravplats och begraver sina nära i anonyma minneslundar eller strör deras aska för vinden.

Var ska man ligga när man dör? För dem som vågar tänka på slutet kan frågan vara nog så besvärlig. 
Kärnfamiljen är inte längre en självklarhet, och människor flyttar runt i landet och utomlands på ett sätt de inte gjorde tidigare. Traditionen med en familjegrav som ärvs i generationer har gått ur tiden och döden har – som så mycket annat – blivit allt mer individuell.
– Många väljer att begravas i en minneslund eller få sin aska strödd i havet eftersom de vill underlätta för sina efterlevande, säger begravningsentreprenören AnnaCarin Timgren.
Kanske har man sett hur ens föräldrar haft ett sjå med att hinna med alla släktingars gravar. Hur de har rest mellan olika kyrkogårdar och planterat blommor och tänt ljus. När man själv funderar på hur man vill begravas vill man därför inte ställa till besvär för dem som blir kvar. Därför kan tanken på en minneslund upplevas som en praktisk lösning.
– Det kan ju också finnas barn från flera äktenskap som bor på olika ställen i landet, och då vill man göra det så enkelt som möjligt för alla parter, säger AnnaCarin Timgren.

AnnaCarin Timgren, begravningsentreprenör. Bild: Anders Hofgren.


Över 80 procent av alla som dör i Sverige kremeras, en siffra som stiger för varje år. Allra vanligast är kremering i storstäderna, där nästan nio av tio väljer bort kistbegravning. 
Av de närmare 6 000 personer som kremerades i Göteborg under 2015, begravdes nästan var tredje i en minneslund eller askgravlund. Dessutom ströddes askan efter ett par tusen västkustbor ut över havet.
– De flesta tycker att tanken på att bli en del av kretsloppet i naturen är vacker. Och för den som har bott vid kusten i hela sitt liv kan havet kännas naturligt, säger AnnaCarin Timgren
Det är Länsstyrelsen som ger tillstånd till att strö den avlidnes aska i naturen, och numera får så gott som alla som frågar ett ja. Under förra året godkändes 84 procent av samtliga ansökningar i Västra Götalandsregionen.
Men det finns efterlevande som ångrar sig efteråt. 
– Vad många inte tänker på är att det faktiskt kan vara fint att ha en grav att gå till. För de som är kvar kan det vara skönt att få ge omsorg åt en älskad person även efter döden, säger AnnaCarin Timgren på Gillis Edman begravning och familjejuridik.

Att inte ha en plats att sörja på kan vara en ännu större fråga för människor som har flytt från krig och orättvisor. Majoriteten av flyktingarna i Sverige har familjemedlemmar och vänner som dödats i länderna de lämnat bakom sig och de har ingen möjlighet att besöka deras gravplatser.
Nu planerar kommunen att skapa en Minnenas kaj på en av pirerna i Frihamnen, dit människor ska kunna gå för att uttrycka sin sorg. Tanken är att kajen ska bli en minnesplats både för dem som lämnat sina avlidna i hemländerna, och för dem som har strött askan efter sina närmaste i havet.
– Idén kommer från Tyskland, och det känns riktigt att anamma den i en sjöstad som Göteborg. Det finns inget som säger att sorgritualer måste vara kopplade till en kyrkogård, tycker Katarina Evenseth som är begravningschef på Kviberg.

Katarina Evenseth, begravningschef på Kviberg. Bild: Ronald Eek


Det paradoxala är att trots att allt fler väljer en anonym begravningsplats, har pyntandet av de existerande gravarna blivit vanligare. Numera tillåts, i princip, vilka dekorationer som helst så länge man håller sig inom sitt eget gravrättsområde. Blommor och lyktor samsas med fotografier, nallebjörnar och statyer. Särskilt tydlig är trenden under Allhelgonahelgen då kyrkogårdarna glittrar av tusentals ljus.
– Kyrkogårdarna har utvecklats till att bli som parker där folk joggar och promenerar med sina hundar. Det har ju också gjort att säkerheten ökar i området, vilket vi uppskattar, säger Katarina Evenseth.
Både hon och begravningsentreprenören uppmanar människor att prata om döden. Framförallt för att det ska bli lättare för dem som är kvar. Vill du bli kremerad eller kistbegraven, strödd i en minneslund eller ha en sten? Och om det finns en familjegrav i släkten – vad är egentligen en familj? 
– Det är mycket vanligare än man tror att de efterlevande har helt olika uppfattningar om hur den som har avlidit ville ha det. Det kan bli en jobbig situation när begravningen ska planeras, säger AnnaCarin Timgren.
Tack vare sitt arbete är hon inte rädd för att diskutera döden, och hon har personligen gjort klart för omgivningen hur hon vill ha det när det är dags. Som så många andra 60-talister har hon ett äktenskap bakom sig med sina barns pappa, och ett annat som hon är mitt uppe i just nu.
– Min nuvarande man och jag har bestämt att vi vill begravas på Stampens kyrkogård eftersom den ligger nära vårt hem. Då blir det gångavstånd till graven för den av oss som blir kvar, säger hon.

Men om något drastiskt händer kan hon komma att ändra sig. Om någon av makarna till exempel skulle avlida inom en snar framtid och den andre träffar en ny partner hamnar förstås frågan i ett annat läge.
– Jag bryr mig inte särskilt mycket om var jag hamnar efter min död. Den frågan är viktigare för mina efterlevande, säger hon.
AnnaCarin har både sin mamma och pappa i livet, och hon har naturligtvis pratat om döden även med dem. Föräldrarna har bestämt att de vill begravas i askgravlunden på Västra kyrkogården i Göteborg, och absolut inte ha någon gravplats. 
– Det tycker jag är lite synd, jag hade gärna sett att det fanns en grav för mig att gå till i framtiden, säger AnnCarin Timgren.
Ungefär samma situation står begravningschefen Katarina Evenseths inför. Hennes mamma har också bestämt att hennes grav ska vara helt anonym. Trots att hon inte är född i Göteborg vill hon att hennes aska ska strös i havet vid Västkusten.
– Jag tycker att det är ett fint beslut. Hon tycker att vi ska ta med hennes aska och tippa den överbord när vi ändå är ute och seglar någon gång, säger Katarina Evenseth.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.