Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, präst och GP-krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och GP-krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Flödande saker är bra för själen

Prästen Tomas Sjödins helgkrönika inleds med en kopp kaffe, som ger upphov till en kort konversation och stunds reflektion. "Jag är inte så säker på att tjejen bakom kaffemaskinen visste att hon gav mig en av de bästa definitioner jag fått av vad som är själva poängen med pingsten: Gud som ett rinnande vatten", skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På väg till jobbet i stan stannade jag till på favoritfiket och tog en kopp kaffe. Jag tillhörde nog de första kunderna för dagen. Det var stilla i lokalen. Tjejen i kassan och jag stod på var sin sida om kaffemaskinen och tittade på när kaffestrålen sakta ringlade sig igenom munstycket när hon gjorde min kaffe americano, alltså en espresso med en stor eller liten skvätt hett vatten.

Det rann väldigt sakta.

”Blir du aldrig stressad?", frågade jag och tänkte på de tider på dagen när kön är lång.

”Nej, faktiskt aldrig. Jag tycker det är meditativt”, svarade hon.

Vi höll båda kvar blicken på den ringlande kaffestrålen när hon liksom avrundade vår konversation och sa: ”Flödande saker är bra för själen”.

På söndag är det pingstdagen. Om man frågar runt så har gemene man en relativt vag uppfattning om vad denna helg egentligen handlar om, mer än att en faslig massa människor – detta år undantaget – går åstad och gifter sig. Några vet att pingsten infaller femtio dagar efter påsk och att den högtidlighåller Andens utgjutande över de första kristna och är kyrkans födelsedag.

Jag är inte så säker på att tjejen bakom kaffemaskinen visste det när hon gav mig en av de bästa definitioner jag fått av vad som är själva poängen med pingsten: Gud som ett rinnande vatten, både i betydelsen av en självklarhet och som en inre källa eller ett inre vattendrag. Det sägs att den miljö där människan snabbast kommer till ro är vid ett vattenhål på en savann. Det ska ha gjorts mätningar på det. Jag vet inte om det är sant, men det är någonting med ljudet från en porlande bäck eller å som har en direkt lugnande effekt på själen. Predikanten Frank Mangs, som på sin tid fyllde kyrkorna till bristningsgränsen när han med sin vackra finlandssvenska dialekt talade om Gud, var inne på samma spår. Han sa någon gång att de flesta människor inte förstått att man kan få källan inmonterad, att man i stället springer till Gud titt som tätt för att få påfyllning. Ungefär så.

Jag har genom åren mött många människor som jagat efter Gud men aldrig kommit till ro därför att de missat att Gud inte är någon man reser till, inget man uppsöker. Man är redan uppsökt. Det är det som är själva poängen med Anden. Gud är inte där. Gud är här.

Våren är också här. På allvar. I tisdags när jag stod vid köksbänken och pratade i telefon hörde jag plötsligt ett välbekant, oefterhärmligt och efterlängtat ljud i luften. Sriii, sriii, låter det. Det var tornseglarna som hade anlänt efter sin långa flygning från sitt vinterresidens söder om Sahara. Hos oss är de det säkraste vårtecknet. Men naturen är just nu ett enda stort tecken på att sommaren är på väg. Och många av oss har dessutom lite mer tid denna vår än vi vanligtvis har. Det är en chans man inte ska missa. Den som har tillgång till en bäck eller en å eller ett hav kan testa det som tjejen bakom kaffemaskinen så insiktsfullt konstaterade: ”Flödande saker är bra för själen.”