Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Fiskelycka utan fångst

Prästen Tomas Sjödin, funderar över det ensamupplevda, bortom resultaten, något som varken kan räknas i fisk, pengar eller delningar på nätet. ”Fiskelycka kallas det. Fiskelycka är något annat och mer än stor fångst; det är att vara med om det man är med om utan att prata sönder det efteråt. Låta upplevelser växa inåt”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den som vill köpa ett torp ute i ingenstans borde ha gjort det för länge sedan. Priserna har skjutit i höjden. Uppsvinget tros ha att göra med pandemin, men också med en växande längtan efter ett lugnare, mer självförsörjande och hållbart liv - en renässans för det ocentrala och brusfria alltså. Men som alltid pågår mer än en rörelse. Avskildheten har konkurrens av driften att romantisera, offentliggöra och marknadsföra. Det väller upp poddar och Youtubers som gör sig en hacka på att hundratusentals människor får titta in i och följa deras ensamhet i Långtbortistan. Det som skulle kunna vara ett liv, hotas i grunden av att det blir ett projekt och snart upptäcker ensamvargen att hon hela tiden har varit ett sällskapsdjur.

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på min pappa. Kanske för att jag långt efter alla andra har läst Patrik Svensson fantastiska bok ”Ålevangeliet”. I den berättar han bland annat om sin pappa, om deras gemensamma fisketurer. Men jag tror också att jag tänkt extra mycket på pappa för att jag snart uppnått den ålder han var i när han dog. Det är en konstig tanke att jag är nu, där han var då. Det har haglat bilder över mig, bilder som berättar något vackert men också att livet är ändligt. Min pappa var både sällskapsmänniska och ensamvarg. Hans stora passion var just fiske, om än inte ål. Mina tydligaste minnen av honom är just de som rör fisket, de gånger jag fick åka med honom och vi rodde drag eller smög längs smala åar och metade bäcköring. Men det som nu kommit tillbaka är något annat: Tidigt i gryningen packade han sin axelremskorg med kaffepanna, kåsa och fiskeredskap och gav sig i väg, innan jobbet eller kyrkan. När han kom hem frågade vi alltid om han hade fått något? Oftast hade han inte det. Resten teg han om; hur det var att stå ensam vid en dimhöljd tjärn, koka kaffe över öppen eld och möta dagen i tystnad. Den upplevelsen höll han för sig själv. Och kanske var det en av orsakerna till att de där tidiga morgnarna blev så viktiga för honom att han ofta lämnade vårt sovande hus. Något bortom resultaten, något som varken kan räknas i fisk, pengar eller delningar på nätet. Fiskelycka kallas det. Fiskelycka är något annat och mer än stor fångst; det är att vara med om det man är med om utan att prata sönder det efteråt. Låta upplevelser växa inåt.

Torgförandet är en frestelse som man bara kommer över genom att avstå från det. Öva sig i att bära en del av sina upplevelser som frön som får falla i ens inre, mörka jord och sedan växa upp till något som bara kan ta form i det mörkret. Något vackert och danande som inte måste användas till något. Det är vad det är. Ibland, när Jesus hade utfört underverk, sa han till dem som varit med om dem: ”Säg det inte till någon”. Skulle man säga det idag skulle folk tro att man inte var riktigt klok.