Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Regissören Figge Norling ber en stilla bön om att pandemin inte ska stoppas hans spännande sommarprojekt med att sätta upp Hasse&Tage-klassikern
Regissören Figge Norling ber en stilla bön om att pandemin inte ska stoppas hans spännande sommarprojekt med att sätta upp Hasse&Tage-klassikern "Att angöra en brygga". Bild: Ali Lorestani

Figge Norling hoppas att det galna projektet ska bli av i sommar

För 25 år sedan bestämde sig Figge Norling för att byta spår och börja regissera. Så har det också blivit. Däremot lämnade han aldrig skådespeleriet helt.
– Jag har blivit extraknäckskung och trivs utmärkt med det.

Sommarmånaderna närmar sig och med dem tiden då friluftsteatrarna drar igång. För Figge Norlings del handlar det om rollen som Walter i Hasse & Tage-klassikern ”Att angöra en brygga” som ska sättas upp på Djurgården i Stockholm i mitten av juli. Förutsatt att det då är tillåtet att samla en större publik.

Han berättar att planen är att bygga upp scenen på pontoner ute vattnet, medan publiken får sitta kvar på land.

– Det är ett helt galet projekt och helt underbart – så jag hoppas verkligen att det blir av.

Rivstart med thrillerfilm

För många är Figge Norling skådespelaren som fick en rivstart med thrillerfilmen ”Svart lucia” och därefter gjorde flera stora och uppmärksammade roller. Men också en person som synts allt mindre. Själv säger han att det var ett beslut han tog för ungefär 25 år sedan – att lägga av som skådespelare och gå vidare som regissör.

– Jag upptäckte att jag inte till vilket pris som helst måste stå på en scen, säger han och förklarar att det bland annat hänger ihop med själva skådespelarrollen, att den privat kan vara besvärlig.

– Jag får för mig att det förväntas att man ska vara på ett särskilt sätt när man är skådespelare, som jag inte vill vara. Samtidigt älskar jag att regissera skådespelare, som har sig själva som instrument och vänder och vrider på sitt känsloliv. Det är helt fantastiskt.

Inte samma driv

Men den kanske viktigaste orsaken till spårbytet var att han kände att han redan hade hunnit beta av alla ungdomsdrömmarna om att få göra spännande karaktärer på filmduken, jobba med konstnärlig teater, stå på stora scener, spela fars och så vidare.

– Slumpen gjorde att jag fick väldigt mycket snabbt. Så klart var jag begåvad också, men…, säger han och fortsätter:

– Jag saknar passionen, yrkesdrömmen – eller någonting.

Bild: Ali Lorestani
Bild: Ali Lorestani

Han tar sin hustru Lo Kauppi som exempel och säger att han kan känna sig avundsjuk på henne, hennes driv och vilja att förändra världen.

– Hon bara måste skriva en bok, eller en artikel eller sätta upp en pjäs. Där är inte jag. Jag är konstnär, så är det, men det är inte lika konkret och riktat som för Lo.

Han säger att han brukar beskriva henne som en komet som han ibland kan få tag i svansen på och då få själv få fart. Och att han ibland får ett så bra grepp att hon får lugn och ro av honom.

Hur lika eller olika är ni?

– Bakgrundsmässigt och energimässigt är vi ganska olika. Om vi brusar upp kan jag nästan se hur hennes värld rasar samman. Då är hon en liten båt på ett stormigt hav, med jag är som en tanker på Suezkanalen. Jag vänder inte, tippar inte och jag är på väg åt samma håll hela tiden.

– Men framför allt är vi ganska lika. Vi skrattar åt samma skämt. Vi har i stort samma rättsuppfattning och tankar när det gäller barnuppfostran. Vi är en enhet.

Kung på att extraknäcka

Tillbaka till beslutet att sluta skådespela. Det blev inte riktigt så – han har fortsatt med det, och tagit en hel del regiuppdrag. Men också mycket annat. Senast läste han in Edward Snowdens självbiografi ”I allmänhetens tjänst”. Han gör också speakerrösten till SVT-programmet ”Första dejten”. I höstas var han lärare på Calle flygares teaterskola och satte upp Tomas Vinterbergs ”Festen” som slutproduktion. Dessförinnan har han dubbat tecknade filmer, gjort scenografi, och så vidare.

– Efter att jag bestämde mig för att inte vara skådis har jag blivit extraknäckskung, och trivs utmärkt med det.

Du är ingen nejsägare alltså?

– Ibland. Jag hoppar inte på projekt som jag inte tycker är bra. Min övergripande filosofi i livet är att samla på bra personer, sådana som inte stjäl energi. Det har jag nästan som ett livsmotto.

– Det som har hänt med mig är att jag har fortbildat mig hela tiden. Jag har träffat väldigt många spännande människor som jag inte hade kunnat drömma om när jag var i 20-årsåldern. Och det fortsätter. Det känns lyxigt.

– En förändring är att jag känner mig tacksammare nu. Och jag är inte lika säker på hur saker och ting är. Jag är heller inte lika orolig för vad andra ska tycka om mig. Nu är det som det är.

Figge Norling

Ålder: Fyller 55 år 1 maj.

Bor: På Södermalm i Stockholm

Familj: Hustrun Lo Kauppi och barnen Lorens, 11, Dorothea, 21 och Arvid, 27 år.

Gör: Regissör, scenograf, skådespelare, föredragshållare, manusförfattare med mera.

Om att fylla 55: ”När jag fyllde 50 var jag väl förberedd, sedan tog det att tag att förstå att jag ju därifrån blev 50+. Men nu har jag kommit ikapp och det känns bra.”

Ligger på nattduksbordet: ”Jag har just börjat läsa deckaren ”De Aderton” av Anton Berg.”

Styrka: ”Jag är grundtrygg”.

Svaghet: ”Lat.”

Om hur Figge kom till: ”Det fanns en barnbok hemma av Gösta Knutsson som hette ”Pigge Lunk” som jag fick mitt namn ifrån. I stället för Pigge kallades jag för Figge Lunk.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.