Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Putin säger att vi inte skall gå med i Nato. Just därför tror jag att vi ska göra det. Därför att hans svar visar att han har en baktanke”, menar Ferenc Solymos som flydde från Ungern till Sverige vid revolten 1956. Bild: Magnus Sundberg
”Putin säger att vi inte skall gå med i Nato. Just därför tror jag att vi ska göra det. Därför att hans svar visar att han har en baktanke”, menar Ferenc Solymos som flydde från Ungern till Sverige vid revolten 1956. Bild: Magnus Sundberg

Ferenc har minnen som aldrig suddats ut

Citroner och blodplasma – en hastig minnesbild från Ungernrevolten. Ferenc Solymos räddade liv genom att leverera blod till sjukhus. Det är starka minnen som väckts till liv i och med kriget i Ukraina.

Han lånade företagets bil och var på väg över till stadsdelen Pest via Kedjebron. Väl kommen mitt på bron ser han två pansarvagnar och ryska soldater som står och småpratar och röker.

– I mitt huvud snabbspolades bilder av ansikten; mina föräldrar, min lärare i småskolan. Sedan tänkte jag på att utegångsförbud är detsamma som döden. Och om dom skjuter mig dränks jag i blod, minns Ferenc Solymos som blinkade med ljuset och såg, till sin stora förvåning, att de ryska soldaterna hoppade åt sidan.

Hedervärda insatser och titeln hedersriddare

Hemma i gamla Buda parkerade han bilen på företaget och täckte den med en massa textilier. Dagen efter satte han kurs mot Österrike. Efter kommunismens fall fick han en utmärkelse för hedervärda insatser och titel som hedersriddare. Just för att han på eget initiativ åkte runt till sjukhusen och levererade blod.

– Jag är stolt över vad jag gjorde men kriget i Ukraina väcker många minnen till liv. Det är mycket som är likt, men det här vi ser nu är ännu mer barbariskt. Om jag var yngre skulle jag vilja hjälpa till men inte med vapen. Jag har svårt att skjuta, det är inte jag, slår Ferenc Solymos fast och tillägger att det var ett val han gjorde tidigt, trots att han påbörjade en utbildning på en officersskola i Ungern.

– Men jag hade svårt att ta del av det politiska snacket om allt vad Stalin och Lenin sagt. Jag vet inte om det är något fel på mig, men det gick bara inte, konstaterar han och minns att hans flyktplaner först gick till Kanada, men att det så småningom blev Sverige.

Fick jobb på Hönö

Närmare bestämt till Malmö och Falsterbo. Men han hade svårt att få jobb där. För att göra en lång historia kort; där träffade han en italiensk kvinna som så småningom skulle bli hans fru. Hon fick jobb på en syfabrik på Hönö. Själv hade han turen att få ett jobb som fräsare på en mekanisk verkstad i närheten och hyra en övervåning av en fiskare. När han berättade att han var utbildad maskinritare, fortsatte han att arbeta på samma ställe men med mycket högre lön. Då var han 23 år gammal.

– Där bodde vi i flera år. Det var fint på öarna, men tråkigt. Ibland åkte jag över med en mindre båt till Hjuvik bara för att komma till fastlandet. Jag längtade efter att gå på teater och lyssna på musik. Men numera skulle jag kanske kunna tänka mig att bo där, funderar han och visar ett färgfoto på en tillbyggd sommarstuga nära vattnet.

Den är hans och den ligger på Björkö. Där har han spenderat många lediga dagar. Naken. För det var nudiststranden på ön som först lockade. Att solbada är ett intresse han har haft i många år. Liksom tennis. Två förmiddagar i veckan är vikta åt spelandet på en av landets äldsta tennisklubbar, GLTK vid Delsjön. Där är han näst äldst av alla medlemmar.

Arbetade som bokförsäljare, programmerare och tulldeklarant

De dagarna åker han bil från Bifrost i Mölndal. Där har han bott ända sedan kvarteret byggdes på 60-talet. Då arbetade han som rundresande bokförsäljare av en jubileumsbok, med text och bild från det senaste decenniet, som var en vanlig present till dåtidens 50-åringar. Efter det funderade han på att arbeta med färg-TV eller datorer. Han tog kontakt med ett stort transportföretag i Göteborg och erbjöd en halv lön i utbyte mot att han fick en kurs som programmerare på IBM. Det landade i ett jobb med bokföring, under hela tjugo år, sedan tulldeklarant, där han så småningom blev chef. Därefter blev det dags för pension.

Efter det har han ägnat sig åt sina intressen med musik och har både spelat fiol i Mölnlyckes stråkorkester och skrivit en humoristisk långvers, som framförts på Mölndalsrevyn. Några enstaka gånger har han återvänt till sitt hemland. Sällan till det hus han växte upp i. Familjen kommenderades att överlämna sitt boende till ryska militärer under andra världskriget.

– De bodde där, vi eldade i kakelugnarna åt dem men de sköt oss inte. Det som sker i Ukraina nu är annorlunda. Själv önskar jag att ryssarnas enorma pengasatsning på det militära skulle fördelas på folket istället. Då skulle människorna i det landet få en betydligt högre standard.

Ferenc Solymos

Ålder: 87 år.

Familj: Son och särbo.

Bor: I Mölndal.

Intressen: Spela fiol och tennis.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.