Fatima Brkics liv ändrades över en natt. En granne uppmanade Fatimas mamma att packa en väska och fly. Så med fem kokta ägg och några få tillhörigheter flydde de hals över huvud från hemlandet Bosnien. Det var 1992 och Jugoslavienkriget hade just börjat. Några dagar tidigare hade hennes pappa gett sig av hemifrån och anslutit sig till armén.
– Han pratade kryptiskt när han sade hej då. Jag förstod att något var på gång. Jag sade till honom att ”jag får aldrig se dig igen”. Jag kände det. Det låg liksom i luften.
Fatima pratade aldrig med någon om sina farhågor och rädslor. Ord som krig och armé blev obegripliga under livet på flykt.
– I min hjärna var det spöken och monster som invaderade oss och som vi flydde från. Jag hade ingen aning om vad krig innebar. Jag frågade inte heller, utan hade lärt mig att det var farligt att prata och att man kunde råka illa ut om man gjorde det.
Träffades under semestervecka
Det är sen eftermiddag när vi träffas. Fatima har nyss kommit från jobbet och tar igen sig med en kopp kaffe i vardagsrumssoffan. Maken Almir sitter bredvid med dottern Ines i knäet. De träffades under en semestervecka i Kroatien för sju år sedan. Till Göteborg flyttade Fatima i samband med första äktenskapet med sonen Kenans pappa.
Vi backar tillbaka till flykten från hemstaden Gorazde i östra Bosnien Hercegovina. Tryggheten rasade när kriget stod för dörren och tillsammans med sin mamma, bror och mormor flydde Fatima till Serbien där hennes syster bodde. Fatima var bara fyra år då och hon är glad att hon inte behövde uppleva krigets fasor som många andra berättat om. Men under flykten kände hon alltid att det fanns ett hot som hängde över dem.
– Min mormor var muslim och klädde sig traditionellt. För det kunde vi ha blivit mördade. Jag förstod att det var farligt, men först långt senare när jag hade hela bilden klar för mig förstod jag hur farligt det var.
Då sprack bubblan av hopp
Fatimas pappa dog i kriget. Det fick de veta långt senare och för några år sedan besökte de hans grav i Gorazde.
– Då stod det klart för mig. Innan hade jag hopp om att han levde och att vi skulle hitta honom. När jag fick veta att han var död sprack den där bubblan av hopp som vi levt i. Nu fanns det inget hopp längre. Det är en pusselbit som alltid kommer att saknas.
Att leva med rädsla och oro som barn har påverkat hela hennes liv och orsakat psykisk ohälsa som vuxen. Det dröjde innan hon förstod hur allt hängde ihop. När hon kom till Sverige som flykting 1992 pratade hon aldrig om sina upplevelser. Till slut kraschade hon.
– Att leva på flykt innebär att man alltid har panik. De känslorna kom ikapp mig senare.
Fatimas mamma ville flytta till Malmö från Köping där de hade bott sedan de kom till Sverige och där Fatima kände sig trygg och säker.
– Att flytta skulle innebära att jag förlorade allt och bli tvungen att börja om från början. Jag klarade inte det.
Började må dåligt
Fatima började att må dåligt och det gick snabbt utför.
– Jag blev paranoid. Trodde att andra ville skada mig. Jag slutade äta och satt bara hemma. Jag blev liksom apatisk.
Fatima hamnade inom vården och diagnostiserades med depression och panikångest. För det fick hon mediciner. Hon är tveksam till om det var det hon egentligen behövde men faktum är att hon blev bättre. Men hon tog också tag i sina problem.
– Då fick man inte KBT som i dag. Jag fick själv läsa mig till kunskap om mina symtom och hitta sätt att hantera dem. Böckerna blev min räddning. Jag tog reda på allt. Varför kände jag som jag gjorde? Vad orsakade det? Jag analyserade mig själv och såg hur saker hängde ihop. Vi flyttade till Malmö och det blev bra trots allt.
Kämpar mot ångest
Hon kämpar fortfarande mot ångest men är bättre på att hantera den i dag.
– Blir jag orolig för något kollar jag upp fakta. Det dämpar ångesten. Rädslan sitter i från när jag var barn. Den där stressen sätter sig i kroppen. Jag kollar allt. Är jag i nya miljöer kollar jag var det finns nödutgångar och skyddsrum och jag vågar inte alltid lita på människor jag inte känner. Det är därför Almir är hemma nu. Jag vet ju inte vem du är och jag googlade på dig innan. Jag har förlorat tilliten kan man säga. Och det trots att jag inte hann se något av själva kriget. Hur mår då de som var med?
Fatima arbetar som ekonomiassistent. Almir och hon drömmer om att köpa ett eget hus med trädgård där barnen kan springa in och ut. Hon kan inte tänka sig att bo någon annanstans än i Sverige. Det är ett tryggt och säkert land. Här är framtiden ljus, säger hon. För några år sedan kände hon av symtom på utmattning. Men hon parerade det genom att analysera sig själv och blicka inåt och fråga sig vad som orsakade symtomen. I dag är hon ambassadör för föreningen Hjärnkoll som arbetar för att öka kunskapen i samhället om psykisk ohälsa. Hon föreläser utifrån sitt perspektiv, om att vara barn och flykting. Genom att uppmärksamma tecken och beteenden hos barn kan man förebygga och undvika psykisk ohälsa, menar hon. Men vi måste prata mer om hur vi mår.
– Vi är dåliga på det och är inte så öppna. Det är synd. Psykisk ohälsa är inte konstigare än migrän och borde inte heller vara känsligare att prata om.
Fatima Brkic
Ålder: 32.
Familj: Gift med Almir, barnen Kenan, 9 och Ines 3.
Bor: Lägenhet i Bergsjön.
Gör: Ekonomiassistent. Ambassadör för Hjärnkoll.
Intressen: Vara med min familj och njuta av tiden.
