Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Mathias Pernheim
Bild: Mathias Pernheim

Fatigue – extremt trött efter minsta ansträngning

När rektorn Maria Uvenfors var färdigbehandlad för cancer drabbades hon av fatigue – extrem trötthet. Och en undrande känsla av ”nu då?” när den långa kontakten med sjukvården var över. Nu mår hon bra och har fått kraften tillbaka.

Maria Uvenfors tyckte att allt kändes bra vårvintern 2012. Hon tränade och var i bra form och kan inte påminna sig om att hon kände sig trött eller att något i kroppen kändes annorlunda. Det enda anmärkningsvärda var att hon helt oförklarligt hade gått ner 6 kilo i vikt.

– Men det var under en period på flera år och inget som jag oroade mig för. Jag hade nyss fyllt 40 så en sådan förändring var bara välkommen.

Tumören i bröstet upptäcktes

Det skulle dröja några månader och en Thailandsresa innan tumören i bröstet upptäcktes. Maria hade tidigare känt att det fanns något som inte borde vara där. Under hennes båda graviditeter hade hon en förstorad mjölkkörtel vilken undersöktes för att se att det inte var något allvarligt. Vid ett tillfälle kände hon en liten knöl ungefär på samma ställe.

– Jag var noga med att tvåla in mig försiktigt för att inte komma åt knölen och jag trodde att den hade försvunnit. Men så råkade jag trycka till den vid ett tillfälle och tänkte att ”den är inte borta” och att det var något jag var tvungen att ta tag i.

Ett kuvert på hallgolvet

Maria hade fått en kallelse till mammografi och bestämde sig för att vänta med att kontakta sjukvården tills det blev dags för undersökning. Efter undersökningen åkte hon på semester till Thailand med familjen. När hon kom hem låg det ett kuvert på hallgolvet med en uppmaning att infinna sig på mottagningen två dagar senare. Det stod också att hon skulle ta med sig en anhörig. Det var i april 2012 och beskedet om cancer kändes overkligt till en början.

– Jag hörde vad läkaren sa men tänkte ”vad säger han egentligen?” Och sen var det ”oj, hjälp” och så bröt jag ihop några sekunder. Men sedan fokuserade jag och tänkte hur går vi vidare nu?

Den dagen skingrade hon tankarna med allt praktiskt som skulle göras. Hon ringde jobbet och meddelade att hon skulle vara borta länge och sedan berättade hon för släkt, vänner och för de två barnen, som då var 17 och 18 år gamla.

– Barnen tog det bra. Ett cancerbesked skapar ju oro. Det är ju så laddat och det finns inga garantier att det ska gå bra.

Själv tog hon en sak i taget och litade på sjukvården.

Tumören hade vuxit

– Jag kan inte säga att jag var rädd men ibland kom det över mig och då kunde jag ju bryta ihop, det berodde på vem jag pratade med.

Tumören hade vuxit till 15 millimeter i storlek och redan efter mammografin bokades en operationstid för att ta bort cancertumören.

– De kunde inte säga något om prognosen. De tog en “tårtbit” av bröstet och fyra lymfkörtlar. Men den hade inte spridit sig.

För säkerhets skull sattes cellgiftsbehandling in var tredje vecka från maj till september och hon minns det som en tuff period. Mellan behandlingarna försökte hon hålla sig sysselsatt genom att sylta och safta och sticka raggsockar till omgivningen. Maria var sjukskriven på obestämd tid och visste inte mycket om framtiden. En bit in på hösten var hon färdigbehandlad. Plötsligt var tillvaron en annan. Från att ha haft täta kontakter med vården i ett halvår skulle hon plötsligt stå på egna ben.

– Det var en stor sak för mig. Efter allt man gått igenom så var jag plötsligt färdigbehandlad. “Men nu då” kändes det som. Man slussas från det ena till det andra när man är sjuk och så plötsligt är det inte ens provtagningar längre. Ring om det är något är beskedet man får. Men hur ska jag veta vad som är normalt att må efter behandlingen? Jag skulle ha velat ha mer uppföljning.

Drabbades av fatigue

Maria började arbeta deltid i januari 2013 men hon orkade ingenting. Under behandlingen drabbades hon av fatigue, ett trötthetssyndrom som väldigt många cancerpatienter drabbas av. På hösten 2012 var det som värst och hon var helt slut efter minsta ansträngning.

Hon berättar om tröttheten och hur den påverkade de kognitiva förmågorna. Hon kunde glömma hur hon förflyttade sig från en plats till en annan och undrade i sitt stilla sinne “hur hamnade jag här?”. Hon tappade orden mitt i en mening. Vid den tiden hade hon börjat jobba men blev tvungen att gå ner i arbetstid. När hon kämpade mot tröttheten och undrade hur hon någonsin skulle orka arbeta heltid igen, hände något oväntat. Hennes tidigare chef på Myrstacken förskola i Skara hörde av sig och frågade om hon var intresserad av att vikariera som rektor på skolan. Det var oväntat. Maria förklarade att hon inte arbetade heltid ifall de missat det.

– Men jag var ändå aktuell för tjänsten och någonstans kände jag att det var dags att gå upp i arbetstid, för det krävde rektorstjänsten. Det blev annorlunda när någon annan trodde att jag skulle klara att jobba mer fastän jag själv kände att jag egentligen inte orkade. Jag bestämde mig för att prova och tänkte att det löser sig. Det gav energi.

Livet är kort, varför vänta och allt kan hända

Maria började arbeta heltid och så småningom gick vikariatet över till fast tjänst. Idag sju år senare är hon kvar som rektor på skolan. När vi pratas vid har hon nyligen avslutat ett spinningpass och befinner sig i Skara där hon har en övernattningslägenhet. Tröttheten gav med sig 2014.

– Blir jag trött idag så är det efter en arbetsdag som för alla andra. Innan kunde jag inte somna fast jag var helt utmattad.

För två år sedan flyttade hon till Fristad utanför Borås. Det var kärleken till sambon Marcell som fick henne att bryta upp från hemstaden och det utan att dra beslutet i långbänk. På så sätt är hon lite annorlunda idag jämfört med förr.

– Jag väntar inte med att göra saker. Vill jag göra något så gör jag det, i alla fall i den mån det går.

Marcell träffade hon via en dejtingsajt.

– Livet är kort. Varför vänta. Allt kan hända. Man måste passa på när chanserna kommer.

Livet har återgått till det vanliga. Sjukdomen tänker hon sällan på nu för tiden.

– Det finns inga garantier att sjukdomen inte kommer tillbaka. Men jag är inte rädd och jag är glad för att det finns mammografi. Saker och ting går att lösa även om det känns som att allt går käpprätt åt. Det är faktiskt rätt gött att leva.

Maria Uvenfors

Ålder: 51

Bor: Villa i Fristad utanför Borås.

Familj: Två barn och sambon Marcell.

Gör: Rektor på Förskolan Myrstacken i Skara.

Intressen: Läsa, sticka, laga mat och baka.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.