Far och son ser till att nazisternas illdåd aldrig glöms

Isidor Schreibers första intryck av Auschwitz-Birkenau var att allt var grått – marken, fångarna och husen. Det var i slutet av andra världskriget och han var knappt 14 år.

– När jag förläser brukar jag fråga om någon vet varför farfar upplevde det så grått, berättar David Schreiber. Vissa gissar att det berodde på att allt var så dystert, men ibland är det någon som vet det rätta svaret: att det var askan från krematorierna som gjorde det.

– Auschwitz var ett dödsläger med fyra gaskamrar när farfar och hans familj kom dit. Bara ett fåtal av fångarna valdes ut för att arbeta.

På uteplatsen hemma hos föräldrarna i Askim lutar sig David fram över bordet. Vid sidan av honom sitter pappa Dan Schreiber som förklarar att Isidor föddes i Rumänien 1930.

– Familjen bodde i en stad med runt 50 000 invånare, 5 000-6 000 var judar, säger Dan. Pappas pappa arbetade som advokat och livet var ganska bra. Men när andra världskriget började infördes hårdare och hårdare lagar för de som var judar. Judiska advokater fick till exempel bara hjälpa judar.

Bortförda av polis 1944

Till slut flydde familjen till en släktgård på landet. Men med tiden nåddes de av oroande nyheter – något planerades för landets judar – och Isidor och hans familj råddes att fly vidare. Men vart? I slutändan hann de inte lämna gården.

– Den 2 maj 1944 blev de bortförda av polis, berättar David.

Efter att ha hållits fångna en tid i en tegelfabrik som låg i staden familjen kom från, och dit runt 6 000 judar förts, uppmanades man en morgon att packa väskorna.

– Alla gick samlade mot järnvägsstationen, säger Dan. Folk spottade på dem längs vägen. Andra, som var deras vänner, grät. De blev infösta i boskapsvagnar och det skulle dröja tre dagar innan de hörde ”raus, raus!”. Ut. De hade kommit fram till Auschwitz.

Mor och mormor försvann...

Dan förklarar vidare att vissa delar av historien har pappa Isidor berättat – andra delar har Isidors ett år yngre syster Elisabeth återgett.

– Elisabeth har beskrivit hur hon kom ifrån deras mamma och mormor vid ingången till Auschwitz. Det var sista gången hon såg dem...

Under tiden hade Isidor och syskonens pappa blivit förda till den del av lägret där männen som skulle arbeta fick bo. Senare flyttades de till riktiga arbetsläger.

– Farfar var bara 14 år när han tvingades slavarbeta i en fabrik som tillverkade lastbilar åt nazisterna, säger David.

– Min pappa ville egentligen inte prata så mycket om tiden i lägren, fortsätter Dan. Men den här delen berättade han om när jag var 20 år. De hamnade till slut i norra Tyskland och fick åka runt mellan olika fulla koncentrationsläger. Pappas pappa blev sjuk, och pappa var förtvivlad – det hade ju varit de två hela vägen. Men så plötsligt kom amerikanska trupper till lägret där de då befann sig. Pappa fick en skiva bröd av en soldat och det var det godaste han ätit. Han vägde då 27 kilo och var 174 centimeter lång...

Kom med de vita bussarna

David tar vid och berättar om hur Isidor och hans pappa fördes till Sverige med de så kallade vita bussarna. Senare återförenas de med Elisabeth som även hon överlevt mot alla odds. I dag bor Elisabeth i Stockholm medan Isidor avlidit i cancer. Men även om Isidor inte längre finns i livet så lever hans berättelse vidare genom David och Dan. Var för sig föreläser de om Förintelsen – främst i skolor.

– Det blir ett personligt komplement till skolböckerna, konstaterar David.

– Ett människoöde gör det mer verkligt, fyller Dan i. Jag har inte känt mig drabbad, men rasism finns och det som hände under andra världskriget kan hända vilken minoritetsgrupp som helst.

"Ser liknande tendenser i dag"

David funderar lite och säger därefter:

– Det började med rasistiska fördomar som tilläts växa sig starka. Det är ett fruktansvärt exempel på hur illa det kan gå. Vi ser liknande tendenser runt om i Europa i dag. När vi föreläser brukar vi knyta an till det och påminna om att det inte började med koncentrationsläger.

– En gång under ett föredrag kom en nazist med invändningar men då sa klasskamraterna ”håll käften, vi vill lyssna”, flikar Dan in. Det var underbart.

– Det är sådant som är så bra, fortsätter David. Man kan känna sig maktlös ibland, men våga säg ifrån – gör det lilla. Det känns viktigt att föra farfars historia vidare, men jag brukar säga till eleverna att jag helst hade velat att det var farfar själv som stod och berättade.

Lina Norman

livsstil@gp.se