Han var 16 år. Det var bara han och två yngre syskon hemma när militären stormade huset.
– Jag låg på min säng. Plötsligt hade jag en massa vapen riktade mot mig.
Vladimir Rodriguez gör en kort paus. Trettiofem år har passerat sedan den dagen, vilken utspelade sig i det dåvarande hemlandet El Salvador.
– De tog ut mig i vår lilla trädgård, minns Vladimir. Där blev jag misshandlad samtidigt som de ställde frågor. Ganska snabbt blev jag förd till militärens högkvarter.
Aktiv i elevrådet
Vidare förklarar Vladimir, som växte upp i El Salvadors huvudstad San Salvador, att han i skolan var aktiv i elevrådet.
– På den tiden var det inte så bra... all form av kritik mot regeringen straffades.
Vladimir beskriver hur han under en månad förhördes innan han placerades i ett fängelse för vuxna.
– Jag blev både fysiskt och psykiskt torterad… Jag anklagades dessutom för att vara inblandad i ett attentat. Det var en tuff period. Samtidigt som de grep mig grep de tre personer till, de var några år äldre. En av dem fick 25 års fängelse. Jag hade inte en tanke på att jag skulle släppas.
Ingen rättegång
Någon rättegång ägde aldrig rum – Vladimir tror att man inväntade hans 18-årsdag. Men plötsligt frigavs han.
– Jag hade turen att bland annat Röda Korset fick höra talas om mitt fall och bara några dagar innan jag skulle fylla 18 släpptes jag. Det kändes overkligt. Många i fängelset blev också förvånade, ”nu har de gjort ett bra jobb”.
Vladimir ler en aning när han lägger till:
– På min födelsedag satt jag på ett flygplan mot Sverige.
Höll sig gömd
Innan dess tvingades han, på grund av hot, hålla sig gömd i några dagar i väntan på besked om asyl. Röda Korset var fortsatt engagerade och Vladimir fick veta ”så fort ett land beslutar sig för att ta emot dig så hjälper vi dig dit”.
– Samma dag som de hämtade mig fick jag reda på att det skulle bli Sverige. Det var en märklig känsla… Jag kände inte till någonting om Sverige.
Att komma ensam till ett nytt land var omvälvande. Vladimir konstaterar att det tar sin tid innan det går att njuta, innan man förstår att man är på en trygg plats.
– Jag hann inte smälta allt. Dessutom skulle jag lära mig ett nytt språk och hur samhället fungerade.
Till en början tillbringade Vladimir mycket tid ensam. Räddningen, som han själv uttrycker det, blev att jobba och träna.
– Jag sprang i skogen. Det är fortfarande det bästa jag vet!
Fick jobb på hotell
Vladimir ler återigen. Därefter berättar han att det första jobbet han fick var på ett hotell.
– Sedan delade jag bland annat ut GP. Och efter att ha jobbat som diskare på Sjömagasinet började jag läsa till kock. Leif Mannerström lade märke till att jag var intresserad av matlagning och skrev ett rekommendationsbrev.
En skada i ryggen gjorde dock att Vladimir så småningom övergav kocklivet och valde att gå barn- och fritidsprogrammet på Komvux. Livet rullade på. Men runt 2015 kom minnen från förr ikapp.
– Min terapi hade varit att träna och träna. Men så skadade jag även knäet, och då kom allt… Så mycket känslor som jag inte kunde sätt ord på. Alla känner mig som en glad kille, men jag blev tystlåten och började hålla mig för mig själv. Det är konstigt, man märker det inte själv men omedvetet hamnar man där.
Vändpunkt hos läkaren
Vändpunkten kom när Vladimir en dag på grund av knäet satt hos en läkare.
– Hon frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra. Men hon kände nog att det inte var riktigt sant och fortsatte gräva. Plötsligt rann allt ur mig. Jag var inte alls beredd. Jag hade mått dåligt ett tag men varit duktig på att gömma mina känslor.
Vladimir tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Jag tackar henne verkligen så otroligt mycket. Det blir lättare att hantera situationen när man är medveten om den. Jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt.
Hjärnkolls-ambassadör
Vladimir fick därefter remiss till en kris- och traumamottagning. I dag mår han bättre och har engagerat sig som ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll.
– Jag vill gärna hjälpa till, få andra att våga prata om hur de verkligen mår.
Han minns särskilt en föreläsning han höll för nyanlända ungdomar.
– Många satt och nickade, som att de kände igen sig. En kille som kom in helt ihopsjunken rätade plötsligt på sig och man såg att han började lyssna. Jag vill komma ut mer och prata. Det är viktigt att våga öppna sig även om det kan kännas svårt att visa sig ledsen. Man mår så mycket bättre efteråt.
Vladimir Rodriguez
Ålder: 51 år.
Bor: Hisingen.
Familj: Tre barn, två barnbarn.
Gör: Ungdomshandläggare inom Göteborgs Stad.
Intressen: Träning och musik.
Hjärnkoll
Riksförbundet Hjärnkoll har regionala föreningar från norra till södra Sverige. Hjärnkoll har 300 ambassadörer som föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka kunskap och öppenhet.
Hemsida: hjarnkoll.se
