Evelina har hittat glädjen i musiken och teatern

Evelinas händer ser ut att sväva över tangenterna, fram flödar musik som förflyttar åhöraren från en tvåa i centrala Göteborg till en vindpinad hed, en gåtfull trädgård, ett rytande hav. Tonerna skapar en ström av bilder och känslor.

– Jag började på musikstycket 2007, säger Evelina, som vill att var och en får känna in musiken på sitt sätt.

Allt går på gehör

Evelina spelar på gehör. Ett kort tag tog hon pianolektioner.

– Men det var så mycket regler. Jag blev rädd att förlora mitt gehör, så jag slutade.

Kanske kan man säga att Evelina tar sig fram på gehör även i livet. Hon navigerar sig fram mellan regler och förutfattade meningar om hur man bör se ut och bete sig.

– Jag föddes med cerebral pares. Jag gick med rullator men ramlade ofta eftersom jag hade så dålig balans.

Trots att hon kunde bli ledsen brukade mamma inte plocka upp henne i första taget.

– Jag fick lösa det själv. Det har gett mig en envishet jag inte skulle klara mig utan.

Mobbades i mellanstadiet

I skolan kände hon sig trots rullatorn som en i gänget – ända fram till årskurs fyra. Då började klasskamraterna mobba henne och skolan blev ett helvete.

I femman valde hon därför att börja i en klass för elever med funktionsvariationer men det skulle ta många år innan hon lyckades bygga upp sin raserade självkänsla igen.

Några händelser fick stor betydelse för Evelina under de här åren. Den första var när hon besökte Liseberg med sin pappa och fick se Carl-Einar Häckner uppträda. I ett nummer lyckas karaktären Mr Fiaskoni efter flera misslyckade försök ta sig nerför en jättehög pall genom att glida med fötterna längs pallbenen.

– Den scenen blev viktig för mig, minns Evelina. Jag insåg att det spelar det ingen roll hur jag tar mig fram i livet, huvudsaken är att jag hittar mitt sätt att göra det på.

Upptäckte musiken

I fyran fann hon en strålande ljuspunkt i allt mörker. Evelina upptäckte musiken – mycket tack vare fritidsledaren Anna.

– Anna visade mig några ackord på pianot och vi började spela tillsammans. ”Du kan ta ackordet som du vill, det spelar liksom ingen roll hur du gör det”. Just de där orden etsade sig fast, berättar hon.

Evelina älskade hur lampan reflekterades i den svarta lacken på pianot, hur det räckte med en blick för att följa varandra i musiken. Lät det galet skrattade de bara och spelade om igen.

– Det gav mig mod, frihet, en vilja att försöka en gång till och dessutom en stark vänskap. Fortfarande funkar det lika fint att spela ihop som för 19 år sedan.

Musiken gav henne kraft att överleva mobbningen.

– Jag spelade i varje känsla. Var jag arg och ledsen kunde jag slå på tangenterna, spela mer intensivt. Var jag glad blev det toner i dur. Jag gick in i min värld av toner där jag kunde hantera och uttrycka känslor lättare.

Sökte tröst i mat

Så fungerar det även för vuxna Evelina, musiken till trots.

Under några år blev frossande i mat det sätt hon hanterade konsekvenserna av sitt krossade självförtroende på. Mat som tröst och fett som ett skyddande hölje. Till slut vägde Evelina, som är ganska liten och nätt av naturen, så stor att hon behövde två stolar i bredd för att kunna sitta och samtidigt blev hon underligt osynlig.

– Kom jag in i en klädbutik var det aldrig någon expedit som frågade om jag ville ha hjälp. Jag fick ingen ögonkontakt.

Livet blev oerhört begränsat.

En gastric bypass operation 2012 blev vändpunkten. En ny värld öppnade sig. Hon hade aldrig åkt buss eller spårvagn tidigare. Nu kunde hon plötsligt göra det.

– Men i början visste jag inte hur?

Älskar att åka spårvagn – nu

Evelina skämdes för att hon inte visste sådant som verkade självklart för andra. Men så en dag på spårvagnen hörde hon ett barn fråga sin förälder om hållplatsen Valand:

”Mamma finns det valar på Valand?”

– Jag frågade mig nästan samma sak själv. Jag insåg att jag var ju det här lilla barnet. Det gör inget om man åker fel eller att man inte vet allt – för mig var detta en ny värld.

Numera älskar hon att åka buss och spårvagn. Något annat hon älskar är som sagt att spela teater. I femman blev hon varse teaterns möjligheter. På schemat stod 1900-talets historia men Evelina föredrog roliga timmen. Klassen skulle till Backateatern och se en fyra och en halv timme lång föreställning om 1900-talet. En usel idé tyckte Evelina men väl på teatern blev berättelserna levande.

– Om den här pjäsen kunde ge mig så mycket kunde jag kanske hjälpa någon annan genom att spela teater, tänkte Evelina och valde några år senare teaterlinjen på Angeredsgymnasiet.

Just nu är hon inne i slutrepetitionerna av ”Fröken Julia i rullstol” på Teater Kattma, skriven och regisserad av Hans Sjöberg. Evelina gestaltar Julia som förälskar sig i Romana, spelad av Emelie Ekendahl. Frågan är om de inte har mer att tampas med än Shakespeares klassiska par Julia och Romeo? Originalets kärlekspar hade varken omgivningens fördomar kring funktionsvariation eller homosexualitet att övervinna.

I dag är Evelina inte längre rädd för att ta plats och synas. När hon kommer ut på scenen blir hon lugn.

– Det som inspirerar mig med att spela teater och komponera musik är känslan när mitt skapande lockar fram minnen och känslor hos andra. Det är det bästa som finns!