Den pampiga marmortrappan leder upp till ett stort väntrum med högt i tak. Här samsas den nyinflyttade samtalsterapeuten Eva Parkrud med kolleger som jobbar med människor på olika sätt: osteopaten, kiropraktorn, sjukgymnasten och läkaren.
– Ett väldigt trivsamt ställe, där jag verkligen känner mig välkommen. Det är extra viktigt för mig att finnas i ett sammanhang, när jag nu arbetar på egen hand, säger Eva.
20 år på Göteborgs-Posten
Hon jobbade med journalistik på GP i 20 år, varav tio år som arbetsledare; de sista tre som chef på samhällsredaktionen.
– Att bli chef var inget jag traktade efter, men jag fann det roligt, säger hon.
När förändringens vind blåste i medievärlden, utgjorde GP inget undantag.
– 2013 hettade det till och saker ställdes på sin spets. Förändringsarbetet som redan pågick, behövde skyndas på och många medarbetare kände stor oro. Min uppgift blev mer och mer att prata med medarbetarna om hur deras framtida roller skulle se ut. Då kom vi in på alla möjliga aspekter av livet. De samtalen har haft sin inverkan i mitt beslut att kliva av och bli terapeut, säger Eva.
Beslutet förvånade henne, eftersom hon egentligen tyckte att hon hade världens bästa journalistjobb. Samtidigt upplevde hon en längtan efter att dels hitta en form där hon kunde ägna sig åt den här typen av samtal utan arbetsgivaransvar, dels en önskan om att kunna styra sitt liv lite bättre tidsmässigt.
Tjänstledig för studier
Eva tog tjänstledigt för att studera och fundera över sin framtid. Hon hade länge prenumererat på nyhetsbreven från Göteborgs Psykoterapi Institut (GPI) och ibland blivit inbjuden till spännande föreläsningar. Som av en händelse fick hon veta att de skulle starta utbildningar till samtalsterapeut hösten 2017. Att söka kändes självklart.
I oktober 2020 var Eva klar med utbildningen. Men då fick hon Corona, så det är först nu som hon kommit igång med sin mottagning, där hon erbjuder två olika typer av terapi: långtidsterapi och korttidsterapi.
– Många vet inte varför de mår dåligt. Att börja i terapi som bygger på psykodynamisk grund, innebär att arbeta med insikt om sig själv och sina relationer till andra. Det går inte att säga hur långvarig en sådan terapi ska bli. Den kan ta några månader, den kan ta år; det är processen som styr. När man däremot har ett konkret och ganska avskilt problem, kan korttidsterapi fungera väldigt väl. Tillsammans med patienten fångar jag in problemet och ger tydliga ramar för vad vi ska arbeta med.
Hon har respekt för att människor väljer att gå i terapi, eftersom det handlar om en stor investering tidsmässigt, känslomässigt och ekonomiskt.
– Men det är en god investering. Om man satsar tid och kraft, så visar man sig själv att man vill att det ska bli bra, att det är viktigt, säger Eva, som också vill slå ett slag för stödsamtal.
– Att träffa någon som är objektiv och få chansen att prata om något som man ältar, ger nya ingångar och synsätt på problemet. I stödsamtalet blir min roll mer av en samtalspartner.
Som ett pussel
Hon fascineras av att se hur bitar faller på plats för människor, stärker dem och gör livet lättare att leva.
– Även om vi vet vad vi varit med om, står det inte alltid klart för oss vad detta gjort med oss. Det behöver vi veta för att kunna förstå varför vi reagerar som vi gör. Varför har jag så svårt att gå in i kärleksrelationer? Varför får jag ångest fast jag har det så bra? Det här är något som patienten själv måste komma fram till. Det svåraste är när jag ser att patienten har pusselbitarna, men inte riktigt kan foga samman dem, eftersom det finns ett starkt inre motstånd att göra det. Då gäller det att sätta sig på båda händerna, luta sig bakåt, hålla tyst och invänta processen.
Eva tror att hennes tidigare yrkeserfarenheter som undersköterska, fritidspedagog och journalist, alla valda utifrån ett stort samhällsengagemang, samt hennes inte helt unga ålder, är till fördel i jobbet som terapeut.
– Du berättar i princip inget om dig själv eller dina erfarenheter av livet; det är inte terapeuten det handlar om i terapirummet. Men det du varit med om, bär du självklart med dig i mötet.
Dubbla känslor
Att byta jobb innebär dubbla känslor. Eva trivs som samtalsterapeut och uppskattar sin nyvunna frihet att bättre kunna styra sin tid. Äntligen kan hon finnas mer till hands för familjen, exempelvis med att passa barnbarn. Samtidigt saknar hon ibland bruset och adrenalinpåslaget som fanns på GP.
– Tidigare hade jag en tydlig roll; någon ville mig något hela tiden. Det var aldrig tråkigt och ständigt utmanande. Mitt hjärta bultar fortfarande för GP och människorna där, säger hon.
Vid nyss fyllda 58 tycker Eva sig ha hittat en naturlig slutdestination på yrkeskarriären. Här finns också ett slags samhällsengagemang, nämligen det som handlar om att ta makten över sitt liv.
Eva Parkrud
Ålder: 58 år.
Yrke: Samtalsterapeut.
Bor: Johanneberg, Göteborg.
Familj: Sambo, tre egna barn och sambons två, samt barnens familjer. Totalt fem barnbarn.
Intressen: ”Dålig på intressen, vill helst vara med familjen. Men gillar att baka och är väldigt förtjust i blommor. Pinsamt, men sant, är att jag börjat prata både med och om mina blommor.”
