Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Eva-Britt Luvö är en välkänd nattvandrare i Biskopsgården. ”Jag bryr mig om människor, annars hade jag inte varit ute. Jag önskar alla en bra framtid och jag vill ge en eloge till alla andra nattvandrare", säger hon. Bild: Anna Edlund

Eva-Britt nattvandrar för att skapa trygghet

Hon är inne på sitt tjugonde år som nattvandrare i Biskopsgården och än har Eva-Britt Luvö inga planer på att sluta. I höstas fick hon, tack vare sitt nattliga engagemang, ta emot priset Årets Vardagshjälte som delas ut av Göteborgs stad.

Hon hade gärna velat bli polis. Den drömmen har Eva-Britt Luvö, veteran bland nattvandrarna i gula jackor, fortfarande.

– Jag brinner för trygghet och säkerhet, och för att folk ska må bra, förklarar hon.

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Eva-Britt:

– Man har ett ansvar, alla människor har det. Jag vill känna att jag gör något bra för samhället, därför nattvandrar jag. Vi finns där för ungdomar och barn – och även vuxna om de skulle känna sig otrygga.

Inne på tjugonde året

Eva-Britt började nattvandra när hon för många år sedan blev sjukpensionär.

– Jag ringde stadsdelsförvaltningen som hänvisade mig vidare. Sedan fick jag följa med ut en kväll och det var så det började. Man blir psykiskt knäckt av att bara gå hemma. Det fyller även en social funktion att nattvandra.

– Just i dag är det faktiskt precis 19 år sedan jag började nattvandra. Jag går in på mitt tjugonde år.

Vanligtvis ger sig Eva-Britt och hennes kollegor i Biskopsgården ut i området på fredagskvällar.

– Men vi ska lägga in en lördag som en överraskning, säger hon. Vi har gjort det tidigare och då blev det lugnare i stadsdelen.

Hon berättar att de går runt och pratar med ungdomarna som är ute. Av de allra flesta är nattvandrarna uppskattade.

– De ser oss inte som ett hot. Och finns där någon som inte känner igen oss så brukar alltid någon annan säga ”det är lugnt, hon är nattvandrare”. Vi kan både skoja och prata om allvarliga saker. Jag kan skälla ut ungdomarna, men det är för att jag bryr mig om dem – inte för att vara stygg. Jag är rädd om de här barnen och ungdomarna. Jag har inga egna barn, men jag har jättemycket kärlek till ungdomarna här.

Relation till många ungdomar

Eva-Britt har under åren fått en relation till många av de unga som rör sig i Biskopsgården. Ibland händer det att hon stöter på någon som vuxit upp och som hon knappt känner igen längre.

– Då får jag höra ”känner du inte igen mig?”. Och så får man en kram. Jag blir så glad varje gång. Det värmer gott om hjärtat.

Hon lutar sig fram och konstaterar därefter:

– Det har gått bra för de allra flesta. Men när det gäller vissa så har kompisarna tagit överhanden. Jag tycker synd om dem som hamnat snett. Men jag pratar fortfarande med dem. Jag har ju sett dem växa upp och tycker om dem. De har gjort mycket bra också och alla människor har ett värde.

Hon beskriver hur hon vid ett par tillfällen efter allvarliga incidenter stått och gråtit tillsammans med ungdomar.

– Jag saknar många av dem som inte finns kvar i livet otroligt mycket. Det gör ont i mig. Det är synd att det ska vara osämja mellan olika grupper – det är inte klokt. Men jag har inte gett upp hoppet. Jag kan inte påverka dem men jag kan finnas där som ett stöd när jag är ute och nattvandrar.

Oväntat telefonsamtal

I höstas ringde plötsligt telefonen hemma hos Eva-Britt. Det var Göteborgs stad som meddelade att hon blivit utsedd till Årets Vardagshjälte på grund av sitt engagemang som nattvandrare.

– Jag förstod först ingenting... ”vad säger du?!”. Jag kunde inte ta in det. Det tog ett par-tre veckor tror jag. Men jag fick blommor och ett fint diplom. Och jag fick träffa underbara människor. Det gjorde mig jätteglad. Det är viktigt att bli sedd för jobbet man gör. Tänk om alla eldsjälar runt om i landet under en dag skulle sluta med det de gör.

Fredagskväll i Biskopsgården och Eva-Britt är som vanligt ute på nattvandring.. Bild: Anna Edlund

Eva-Britt önskar dock att fler skulle ställa upp som nattvandrare.

– Det är roligt och man får så mycket tillbaka – det är det som sporrar mig. Man får också ett mervärde av att inte bara gå hemma. Men det är få föräldrar som engagerar sig. De skulle kunna vara ute och promenera i stadsdelen i stället för att dricka kaffe hos kompisar. Vi vuxna behöver vara ute.

Knäskada kan sätta stopp

Själv hoppas Eva-Britt att hon ska kunna fortsätta länge till som nattvandrare. Men hon har en skada i knäet som gör det kämpigt ibland.

– En kille sa en gång ”går du ut med krycka för vår skull?!”. De är goa. De har erbjudit sig att köra mig i rullstol.

Eva-Britt skrattar lite.

– Jag brukar säga en gång om året ”jag är så trött på att nattvandra”. Men det beror mycket på min skada. Och än fortsätter jag. På grund av skadan kanske jag blir tvungen att sluta nattvandra en dag, men jag fortsätter så länge jag orkar. Jag hoppas att barnen och ungdomarna förstår hur viktiga de är för oss nattvandrare.

Eva-Britt Luvö

Ålder: 62 år.

Bor: Biskopsgården.

Familj: Skild.

Gör: Sjukpensionär.

Intressen: Ungdomar, måla i olja, umgås med folk.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.