Eva Öfwerman har sedan 2013 jobbat som verksamhetschef för Mobila asylteam på Bräcke diakoni. Efter ett tag väcktes ett intresse hos henne att ta reda på mer om den flyktingkatastrof som pågår i Grekland.
– Jag kände att det var viktigt att möta flyktingarna när de just riskerat sina liv på Medelhavet. Det är så tyst om detta i medierna, säger hon.
I september åkte Eva iväg till Aten som volontär för den ideella organisationen 2HelpingHands. I staden finns flera läger, men hon fick bara tillträde till Malakasa Camp, beläget fyra mil utanför centrum.
– Där bor hela familjer i små tält, säger hon och visar bilder i mobilen. Och de som inte har tält, hänger upp filtar i träden så gott det går. En del bor direkt på gatan under bar himmel.
Värre misär än hon föreställt sig
Van vid svenska asylboenden, möttes Eva av en värre misär än hon kunnat föreställa sig; dels för att flyktingarna var så många, dels för att det var så otroligt eländigt. Hettan, stanken av sopor och förekomsten av skabb, löss och råttor, fick henne att tänka ”lever människor verkligen så här?”
Hon började ofta dagen med att handla mat, blöjor och läkemedel för att dela ut i lägret. Att få tag på 50 olika mediciner var tidskrävande.
– Grekiska asylsökande har rätt till ett ”cash card”, men för att få ett sådant måste de registrera sig. Ibland strular det och då har de inga pengar till vare sig mat, kläder eller läkemedel. De har inte heller tillgång till fri sjukvård. De har ingenting!
Nya flyktingar kom hela tiden
Under den månad som Eva fanns på plats, anlände hela tiden nya flyktingar till Malakasa lägret.
– En dag låg en ny familj på åtta personer på marken under ett träd, säger hon.
Alla läger i Grekland är ungefär likadana.
– På Lesbos finns jättelägret Moria Camp med cirka 13000 asylsökande. Av dessa är över 1000 föräldralösa barn; en del så unga som sju år. Många flyktingar fraktas vidare från öarna till Aten, som redan är överfullt.
Grekland saknar en motsvarighet till Migrationsverket och det kan ta flera år för en asylsökande att få en första intervju.
– Många flyktingar utsätts för en ändlös väntan i åratal i lägren och ser ingen framtid. Att de ändå väljer att fly, beror på att deras verklighet är så mycket värre. De har inget val, säger Eva och tillägger att man måste skilja på de som flyr för att de vill leva och de som gör det för att få ett bättre liv.
Har aldrig ångrat yrkesvalet
Eva utbildade sig till sjuksköterska för att hon ville arbeta med människor; ett val hon aldrig ångrat. Efter att ha jobbat som narkossköterska i 25 år, fick hon olika chefspositioner i vården, senast som verksamhetschef på Bräcke diakoni. I november 2013 kontaktades hon av Migrationsverket, eftersom ett stort asylboende just hade öppnat på Stora Ekeberg.
– Jag åkte dit ihop med en kollega för att ordna med hälsokontroller. Det var svinkallt, men de nyanlända hade bara tunna sommarkläder och flip-flops på sig. Jag tänkte hur ska de ta sig in till vårdcentralen; det går ju bara ett par bussar om dagen och det är två kilometer till närmsta hållplats. Så vi bestämde oss för att åka till dem i stället för att de skulle komma till oss.
En mobil läkarmottagning inrättades på boendet, visserligen enkel med svenska mått mätt, men ändå ”förvånansvärt välfungerande”.
– Vi satte upp nummerlappar och hade drop-in-mottagning. När de asylsökande såg Bräckebilen komma, gick de dit och fick träffa en distriktssköterska och en läkare. Vi kunde hjälpa många fler på det viset, säger Eva.
Skaffade sig god kompetens
Modellen kopierades och det som kom att kallas Mobila asylteam, åkte runt till alla asylboenden, cirka 20 stycken, i ”gamla Skaraborg” och Västra Götalandsregionen. Ibland var Eva också med och fick på så vis god kompetens om de asylsökandes situation.
– I början är de inne i en ”smekmånadsfas”, där de betraktar Sverige som ett tryggt land att komma till; lättade över att bomberna inte längre faller och glada över att kunna släppa ut barnen för att leka. Men efter ett tag kommer minnena tillbaka. Detta i kombination med oron över ifall de ska få stanna eller inte, gör att många blir mer eller mindre traumatiserade. De söker hjälp för diffusa smärtor och har svårt att sova.
2015 är ett år hon minns väl.
– Då var det kaos. Migrationsverket ringde ena dagen och sa ”Kan du rigga en läkarmottagning i Kållered?” Och nästa dag blev det inget av med det. Det var otroligt rörigt och ingen tog kommandot, säger hon.
Vill återvända till Aten
Som mest fanns tre Mobila asylteam i Västra Götalandsregionen. Nu finns bara ett kvar, bemannat med sex personer. Men Evas engagemang har inte avtagit; särskilt inte efter resan till Aten. Hon vill åka dit igen.
– Jag känner en stark empati för flyktingarna. Deras situation måste uppmärksammas. Ingen ska behöva leva så. Grekland är ett otroligt fattigt land och redan överfullt. Därför måste EU agera. I nuläget handlar det bara om en sak; att rädda liv. Snart kommer vintern. Många barn kommer inte att överleva kylan, säger Eva som i samarbete med 2HelpingHands samlat in varma kläder.
Eva Öfwerman
Ålder: 67 år.
Bor: Falköping.
Yrke: Utbildad anestesisjuksköterska. Verksamhetschef för Mobila asylteam på Bräcke diakoni.
Volontär: För 2HelpingHands i Aten.
Intressen: Trädgård. ”Jag har en kuperad trädgård och att jobba där är som ett gympapass. Att klippa gräs är avkopplande, tycker jag.” Läser mycket, allt från självbiografier till deckare. Skidåkning.
2HelpingHands
En ideell organisation, som arbetar med flyktingar i Grekland. Den startades 2018 av Eva Andersson, som verkat på Lesbos sedan 2015. Syftet är att direkt hjälpa flyktingarna på plats.
Bräcke diakoni
En idéburen stiftelse grundad 1923, som bedriver vård och omsorg utan vinstintresse, men med en tanke om att göra skillnad. Stiftelsen har över 50 verksamheter inom hälso- och sjukvård, funktionshinder och äldreomsorg.
