Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter njurtransplantationen i oktober blir nu Eva Charlotte Hermansson allt piggare för varje dag som går. Nu tänker hon bland annat slutföra skrivarbetet med den roman hon har påbörjat.

Eva, 51, har äntligen fått en ny njure

Hon har levt med sin njursjukdom hela livet. Men Eva Charlotte Hermansson låter inte sjukdomen komma i vägen för ett bra liv. Efter två år i dialys har hon äntligen fått sin nya njure.

21 oktober 2016 var en stor dag för Eva Charlotte. Efter två års kämpande, med dialys tre gånger i veckan, fick hon äntligen en ny njure transplanterad – och livet kunde börja om på nytt. 
– Jag har gått i dialys tre gånger i veckan i två år och det har varit väldigt tufft. Jag har åkt in och ut på akuten under den här tiden, och visste inte ens om jag skulle få en ny njure eftersom min lever hade påverkats av mediciner. Prover togs, men jag fick inga besked om resultaten. Till slut visade sig resultaten vara okej och jag fick äntligen ställa mig i kö för att få en ny njure. Men det var svårt att hitta en njure eftersom den måste passa perfekt på grund av mina värden. Men så ringde de till slut, klockan 04.00 från Sahlgrenska, och sade att de trodde de hittat en passande njure till mig! Vilken otrolig känsla – jag blev jätteglad!

Nu har livet börjat om för henne. Att konvalescenttiden innebär att hon inte får vistas i stora folksamlingar under några månader tar hon med jämnmod
– Jag försöker ta en liten promenad i omgivningarna, jag läser, målar och tar det lugnt. Jag blir piggare dag för dag och kommer också att försöka slutföra den roman jag skriver. Det är en berättelse om hur man överlever i en värld där man tagit på sig överlevnadsstrategier. Den handlar om modet att börja om från början och kampen för att hitta försoning med det förflutna och med sig själv.

Eva Charlotte berättar att hon också skrivit en dokumentärroman tidigare. Men hon vill ha den liggande ett tag, då den är lite självutlämnande och kräver att hon ändrar namn – ”jag vill inte hänga ut folk”. Dokumentärromanen tog ett och ett halvt år att skriva och Eva Charlotte skrev då regelbundet och gjorde anteckningar vid sidan om. Hon säger att den nya boken är ”svårare” att skriva, eftersom det är ett helt annat sätt att skriva. 
Att måla är också något hon tagit upp igen på senare år. 
– Att måla kan ibland vara lättare än att skriva. Målandet har alltid funnits i mig. Det kändes som om jag kunde det när jag började, jag behövde bara grunderna. När jag börjar måla, kan en hel kväll bara försvinna! Jag målar mest i olja, men har också provat andra tekniker, som oljepastell och akvarell.
I februari kommer hon att ha en konstutställning på Guldhedens bibliotek.

Bild: Inger Duberg
Bild: Inger Duberg

Eva Charlotte är en självlärd konstnär. När hon var yngre tyckte hon om att berätta med bilder och hon fotograferade mycket. Så småningom började hon att måla och att skriva poesi. Hon skrev en diktsamling och läste olika skrivarkurser på universitetet. Hon har också deltagit i en nätbaserad författarkurs det senaste året. 
Hon har också en akademisk examen i psykologi och är utbildad psykoterapeut och arbetar som samtalsterapeut och behandlare i sitt egna företag där hon tar emot klienter.
– Jag har haft ett samarbete med Chalmers tidigare och jag hoppas kunna återuppta samarbetet och företaget framöver när jag piggnar till lite. Jag har gått igenom mycket i livet och det känns bra att kunna hjälpa och vägleda människor. 

Sedan elva år tillbaka bor Eva Charlotte i Guldheden, men ursprungligen kommer hon från Luleå. Redan som barn gjorde sig hennes njurar påminda och hon var bara två år när hon blev opererad för njursten. Efter flera njurstensanfall och många sjukhusbesök kom hon vid fem års ålder till det nyöppnade barnsjukhuset i Boden. Där upptäckte läkaren att hon hade sjukdomen reflux som påverkade urinvägarna, och hon opererades.
I tonåren mådde Eva Charlotte bättre och började tro att hon var frisk som alla andra, men så när hon var runt 20, så small det till ordentligt – hon fick då ett så kraftigt blodtrycksfall att hon blev blind. Hon ringde sin sex år äldre syster som genast gav sig iväg hem till Eva Charlotte, som då hade tappat medvetandet. Eva Charlotte vaknade upp på intensiven och var fortfarande blind. Men när blodtrycket gick ner till det normala, kom synen tillbaka. 
– Jag har levt med min njursjukdom hela livet, men det var först när jag var i 25-årsåldern som jag fick veta att jag hade kronisk njursvikt, och att jag så småningom skulle bli transplanterad. Men ingen kunde säga när. Njuren höll tills jag var runt trettio, och då blev jag transplanterad för första gången.

Att leva med en njure går bra. Man vet aldrig hur länge en njure håller. Hennes njure höll i 15 år innan hon fick sin nya, för snart tre månader sedan. Och nu äntligen, ser Eva Charlotte fram emot att få leva som vanligt i vardagen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.