Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Paula och Niilo Hottinen stortrivs i trädgården i Torpakolonin. "Det här är livet. Här har vi allt som en människa kan önska sig."

Ett litet hus med stort värde

I korsningen mellan Syrengången och Boulevarden ligger ett litet rosa hus med en förtrollande trädgård. Välkomna hem till Paula och Niilo Hottinen i Torpakolonin, ett av landets drygt 260 koloniträdgårdsområden.

Redan sista mars, innan vattnet ens är påslaget, flyttar Paula och Niilo Hottinen från lägenheten i Gamlestaden ut till kolonistugan. Det är bara en halvmil, men ett helt annat liv.
– Det är en sådan längtan framåt vårkanten. I januari kommer frökatalogerna och sedan har vi hela lägenheten full av fröer och plantor, säger Paula.

Trädgården i Torpakolonin är på 300 kvadratmeter, inklusive stugan på 35 kvadrat, men här ryms flera olika trädgårdsrum. På framsidan av huset ligger en liten damm med porlande vatten.
– Jag är mycket för estetiken. Niilo har grävt och jag har designat, säger Paula med en glad blick mot maken. 
Paulas intresse för måleri och keramik avspeglas i trädgården. Här finns inga skarpa kanter, ingen bar jord och kvadratiska ytor utan svepande linjer och böljande rabatter i en omsorgsfull komposition. Höga och låga växter om vartannat, yviga och strama blommor, ljusa och mörka blad. 
– Jag vill ha färgerna och formerna på plats. Det ska vara lite fylligt och mulligt, precis som jag, säger Paula.

Lite varstans bland förgätmigej, fänrikshjärtan och nävor sticker aklejor upp sina spröda huvuden i olika schatteringar av lila, blått, rosa och rött.
– Aklejan är lite lätt på foten – man vet aldrig hur avkomman blir, säger Paula. 
När hon och Niilo träffades i mogen ålder, med var sina familjebildningar bakom sig, visste de genast att de ville ha en koloniträdgård. Avgörande för valet av just den här lotten var dock inte trädgården, utan den rymliga källaren under stugan. Eftersom paret har sina rötter i Finland var möjlighet att bygga bastu ett måste. En yvig och ljuvt doftande buskros bakom växthuset minner också ursprungslandet.
– Den heter Finlands vita ros och är så tålig att den klarar sig långt upp i norr, förklarar Niilo.
Både han och Paula gillar att Torpakolonin är så öppen och inbjudande. Förskolebarn har picknick här och för både patienter och personal från Östra sjukhuset är området en liten oas. Och i den köksträdgård som Paula och föreningens ordförande har anlagt i ett hörn av kolonin ska de så småningom bjuda in till gröna samtal med andra odlare. 

När koloniträdgårdarna började spridas i landet runt förra sekelskiftet användes de i huvudsak till nyttoväxter. Den snabba urbaniseringen ledde till bostadsbrist och trångboddhet i städerna och det var ont om rotfrukter och grönsaker. En egen täppa med möjlighet att skörda bär, frukt och grönsaker blev ett välkommet tillskott. 
Idén med trädgårdskolonier uppstod i Tyskland och spred sig norrut till bland annat Danmark och Sydsverige. 1904 besökte den socialdemokratiska politikern Anna Lindhagen grannlandet och blev så inspirerad att hon importerade trenden till huvudstaden. 1916 fanns det koloniområden i 37 svenska städer och året därefter 6 000 lotter enbart i Stockholm – där lär det samma år ha skördats 870 ton potatis. I kristider, som under första och andra världskriget, gav koloniodlingarna viktiga bidrag till livsmedelsförsörjningen. 

Malin Augustsson är trädgårdsmästare/designer och arbetar med en masteruppsats om småhusträdgårdar på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är också stolt innehavare av en kolonistuga i Örgrytekolonin, Göteborgs näst äldsta bevarade koloniområde, som firar hundraårsjubileum den 13 augusti.
– Från början fanns det en regel som sade att man inte fick odla mer än en femtedel till "lyst", resten skulle användas till nyttoväxter. Men det fanns också tankar om att stadsborna skulle få frisk luft och komma ut på landet – och att männen på så sätt skulle låta bli att supa upp lönen, berättar Malin Augustsson. 
Koloniträdgårdsrörelsen passade det framväxande folkhemmet – med bland annat nykterhets- och bildningsrörelser – som hand i handske. Även i dag präglas kolonilivet av gemensamma aktiviteter och föreningsliv. Det kan vara allt från grillkvällar och skördefester till kurser i fönsterrenovering, pilflätning och kompostering. 

Med inspiration från Ellen Key och Carl och Karin Larsson gick de tidiga kolonistugorna i nationalromantikens tecken.
– De var inspirerade av schweizerstilen med snickarglädje och en färgskala i röda, gula, bruna och gråbruna toner. I dag är det lite mer av "man tager vad man haver", gamla fiskelådor eller brädlappar. Vi kallar det "kolonibra", säger Malin Augustsson.
I takt med samhällets modernisering efter andra världskriget dippade intresset för koloniområdena. Självhushållning ersattes av färdigmat och högkonjunktur och billig olja gjorde att människor kunde satsa på en egen ägandes sommarstuga lite längre från den permanenta bostaden.
– Men de senaste åren har det blivit inne med kolonier igen, inte minst bland unga människor. Att odla sin egen svartkål rimmar bra med trenden att baka eget surdegsbröd och brygga sitt eget öl. Det ska vara ekologiskt och närodlat, och folk är bara glada för att slippa ta bil till sin koloni, säger Malin Augustsson. 

Själv skattar hon inte en högsommardag i kolonistugan allra högst utan kanske en varm kväll i maj med blommande syrener eller en lördag i september när äpplena mognat. 
För Paula och Niilo Hottinen är alla dagar i kolonin lika värdefulla. I sommar väntar huset på att bli ommålat, men också grovgörat kan förvandlas till en trevlighet.
– Jag är uppvuxen på en bondgård. Om vi inte hann ta in skörden i tid kom hela byn och hjälpte till medan mamma lagade mat till alla. Det kallas talkoot, säger Niilo. 

Före pensioneringen, medan Paula ännu jobbade inom psykiatrin, var det ännu viktigare för henne att hämta ro och kraft genom att arbeta med händerna. Nu är hon mer mån om att njuta av sin trädgård och av alla möjligheter till samvaro med grannar, barn och barnbarn som den ger.  
– Det här är livet. Här har vi allt som en människa kan önska sig, säger Paula Hottinen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.