En vän, som jag beundrar mycket, sände mig under våren en web-länk om att Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala sökte erfarna hummerfiskare för ett medborgarforskningsprojekt med syfte att inventera hummerbeståndet på västkusten på ett fiskerinäringsoberoende sätt under augusti månad, det vill säga innan hummerfiskesäsongen har börjat. På något vis har jag förespeglat min vän, att jag är just en erfaren hummerfiskare.
Jag har fiskat hummer i tio år på en sluttande berghäll 200 meter utanför vår badbrygga på Instön. Det är ett småskaligt och hållbart fiske; en vecka med fem drag brukar ge mellan noll och fem humrar. Detta har visat sig vara tillräckligt för en stor hummerskiva med många gäster, västerbottenostpajer, långa och mättande baguetter och mycket Chablis-vin.
Med tanke på vad jag har förespeglat min vän, fann jag ingen annan råd än att anmäla mig. Det fanns inte heller några formella hinder, som kunde ha räddat mig. Inklusionskriterierna var att man skulle ha minst fem års erfarenhet av hummerfiske, sex godkända tinor, GPS (fanns i mobilen, upptäckte jag glatt) och ett ekolod. Det sistnämnda har jag inte, så jag mejlade forskningsledaren som godkände (hon sa i alla fall inte nej) manuell lodning med ankare. Vidare krävdes att man godkände fiskedispensen och skrev på ett kontrakt om att både fångst och bifångst skulle återbördas till havet. Det sista kravet, som underströks med ett utropstecken i studiens synopsis, var att man skulle ha förmåga till dispensefterlevnad. Här kom jag att tänka på min kriminella bakgrund. 2016 dömdes jag för brott mot Sveriges fiskelag (flyktöppningarna på mina två tinor under krabbfiske 2014 hade en diameter på 54 mm, men skulle ha haft en diameter på 75 mm; domen föll 2016 efter ett noggrant utredningsarbete). Jag funderade ett tag på om jag skulle ta upp detta med forskningsledaren, men brottet är sonat och jag har rent allmänt blivit en bättre människa (kanske lite sämre under pandemin). Enligt nätbaserade upplysningstjänster är jag dock fortfarande en av ett fåtal kriminella i mitt bostadsområde, vilket min svärmor har noterat, och det kommer att så förbli till 2026, om inget oväntat inträffar. Hursomhelst kom jag fram till att dispensefterlevnad var det minsta problemet i sammanhanget: ge mig en dispens och jag kommer att efterleva den.
Tillsammans med ett 40-tal andra erfarna hummerfiskare fiskade jag under en stilla augustivecka hummer, på ett kittlande säsongsvidrigt sätt, inom ett tilldelat område (nummer 12) mellan Strömstad och Höganäs. Jag tänkte att inget ont kunde drabba mig, eftersom man i Uppsala inte vet något om hummerfiske. Jag upptäckte emellertid snart att forskningsledaren bodde i Lysekil, vilket gjorde mig mycket nervös. Vid första draget (på mitt hemmagrund) fick jag strandkrabbor. Andra draget (på för mig okänt vatten) gav några krabbtaskor, en sjöstjärna och en liten marulk. Vid tredje draget (på för mig från krabbfiske känt vatten) kom så två humrar, en liten hane, som blir bra om fem år, och en större hona utan rom. Fjärde draget gav vare sig fångst eller bifångst.
Nu känns allt lite jobbigt. Två humrar är nog ett bottenrekord (om uttrycket tillåts). Tänk om min insats i detta projekt ger röd flagg för hummerfiske runt Marstrand, Åstol, Dyrön och Instön. Jag kommer i sådana fall inte att kunna visa mig i dessa trakter igen.
