En av mina vänner har en särskild livsfilosofi. Den handlar om att i alla lägen förundras över hur fantastiskt allt är, när man tänker efter. Detta är sannolikt ett medfött karaktärsdrag hos min vän, men jag tror att det går att närma sig denna inställning, om man lägger manken till. Min vän heter Niklas och allt som jag nu kommer att skriva (en omvälvande text om man till fullo tar in den) är inspirerat av honom.
Häromdagen, när årets första snö kom, satte jag på vinterdäck på cykeln. Jag arbetade i källaren till vårt hus. Framhjulet gick bra. Niklas skulle i detta läge ha tagit en kort paus för att med stolthet och viss förundran konstatera detta. När jag kom till bakhjulet, lyckades jag peta hål på slangen, två gånger dessutom. Jag blev först irriterad, men tänkte då på Niklas. Jag gick upp och satte på kaffe, varefter jag gick tillbaka ner i källaren och tänkte på hur bra det var att jag inte var kärlkirurg. Genast återkom lugnet och glädjen och jag kunde samla mig till att laga hålen och försiktigt kränga på däcket, varvid inga ytterligare missöden inträffade.
Påföljande morgon cyklade jag i mörkret till labbet där jag arbetar. Det var vackert med snön, och vinterdäcken gav bra fäste i snömodden och på den fläckvisa isen. Niklas skulle med stillsam glädje ha uppmärksammat detta.
På kvällen var cykeln försvunnen. I snön kunde man se var den hade stått. Bredvid cykeln fanns spår av djupt mönstrade skor av storlek 48, minst. Det måste ha varit en ovanligt lång cykeltjuv, skulle Niklas ha tänkt; det är inte varje dag man ser spår av en sådan. Vidare såg man hjulspår efter en bil som hade backat upp bredvid cykelstället. Jag följde dem en bit, men snart blev de uppblandade med andra bilars hjulspår och jag tvingades att inse att min cykel var förlorad. Niklas hade tänkt att det var förunderligt att cykeln hade stulits just nu. Baknavet hade börjat knaka och höger pedal kärvade vid infästningen till vevarmen. Slangen till framhjulets hydrauliska skivbroms hade skavts sönder mot däcket och oljan hade läckt ut. Cykeln var inbokad för service den påföljande veckan. Men nu var den alltså stulen och jag skulle få avboka tiden. Då kanske någon annan cykel skulle kunna repareras, vilket skulle glädja den cykelns ägare. Jag tänkte på detta och ringde min hustru, som hämtade mig i bil med stolsvärme.
Väl hemma loggade jag in på mitt försäkringsbolags hemsida och anmälde förlusten, samt gjorde en polisanmälan till vilken jag bifogade foton från brottsplatsen. När jag satt där tänkte jag att detta ju absolut måste se ut som ett försäkringsbedrägeri. Jag tänkte på hur poliskommissarien som ansvarade för utredningen av min anmälan skulle ana ugglor i mossen. Jag föreställde mig poliskommissarien med stora mustascher, som han strök med vänster hand medan han eftertänksamt tittade på fotona. Han skulle till slut ruska på sig och ringa en aspirant: ”Detta måste du kolla upp genast!” hade han ropat i luren, vilket skulle bli början på en mycket spännande historia.
Det gäller alltså att med förundran och nyfikenhet tänka i fler steg än vad som är riktigt normalt. När jag nu skriver detta, tänker jag på min gamla cykel. Jag funderar på var den är och vem som cyklar på den. Jag tänker på den ovanligt långa cykeltjuven och hoppas att han inte fick för mycket skäll av cykelstöldligans ledare (en liten ettrig gubbe med verkstad i ett industriområde, det är jag säker på) för att ha levererat en cykel som krävde så mycket arbete. Jag hoppas att frambromsen är lagad.
