Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Myskoxen har funnits i flera miljoner år och levt sida vid sida med mammut och ullhårig noshörning. Arten skyddas av Bernkonventionen, vars utgångspunkt är att bevara och överlämna det vilda växt- och djurlivet till nästa generation. Men Naturvårdsverket anser inte att myskoxen tillhör den svenska faunan.

En udda figur i svensk fauna

På Myskoxcentrum i Härjedalen går man just nu i väntans tider. Men hur många kalvar det blir är osäkert. Det går inte att se om de är dräktiga. Ullen är för tjock.

När människan utvandrade från Afrika utrotade hon många av de stora däggdjuren, som mammut och ullhårig noshörning. Men myskoxen klarade sig och så sent som för 32 000 år sedan vandrade fortfarande myskoxar i Göteborgstrakten – lämningar från denna tid har hittats i Kungälv.

Hårt jakttryck innebar dock att myskoxen endast överlevde i norra Kanada och på Grönland, tack vare sin förmåga att uthärda extrema arktiska miljöer där människor har svårt att klara sig.
Under 1900-talet sattes grönländska myskoxar ut i Norge.
1971 vandrade fem av dem över gränsen och fann sig så väl tillrätta i Härjedalen att de efter femton år uppgick till drygt 30 djur.
Därpå sjönk antalet snabbt och när bara åtta fanns kvar startade 1999 ett projekt i syfte att få myskoxarna att föröka sig igen.
Bland annat togs kon Sofie till en djurpark för att betäckas av en grönländsk tur.
Därefter sattes hon ut på fjället och födde tjurkalven Pitoraq Jr, som därefter tillfört flocken nya gener.
Men trots ett litet genetiskt urval, tror man i dag inte att det största hotet är genetisk utarmning.
- Det finns stora däggdjur som har ganska lite genetisk variation, men ändå inte verkar drabbas av inavelsdepression. Under årmiljonerna kan de ofta ha levt i små isolerade flockar. Då slås de individer ut som bär på dåliga gener, berättar Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för Centrum för vilt- och fiskforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet, som forskat om myskoxens genetik.
I stället är det störningar som är den största faran.
Myskoxar är beroende av sina fettreserver för att klara vintern.
Busåkning med skotrar har inneburit att gruppen lämnat vintervistet i förtid och börjat vandra.
Så länge det fortfarande är mycket snö och inget bete måste de använda sina sista fettreserver.
Därmed föder korna inga kalvar.

I Sverige finns i dag nio vildlevande myskoxar.
Arten har blivit en symbol och varumärke för Härjedalen. Kaféer, restauranger och presentaffärer har blommat upp.
Utanför Tännäs finns fyra myskoxar i hägn, en anläggning som bekostats av EU. Det tillhörande lilla museet har den lokala naturskyddsföreningen stått för.
- Syftet med hägnet är dels ett sätt för turister att se djuren på nära håll, dels att föda upp och sätta ut kalvar för att få in nya individer i gruppen, berättar Bengt Warensjö, som i många år varit aktiv i Arbetsgruppen för myskoxens bevarande.
Här föds i genomsnitt två kalvar per år.
2013 fick man Naturvårdsverkets godkännande att sätta ut kokalven Idun. Hon anslöt sig till den vilda flocken och fick förra våren sin första kalv.
Övriga kalvar har sålts till norska djurparker eller lånats ut – det kostar för mycket att sätta ut dem.
Enligt arbetsgruppen kostar skötsel i hägnet, information och utsättning av ett ungdjur flera hundra tusen kronor.
Men allt hänger på sponsorer och ideellt arbete.
Staten har inte bidragit, förutom ett tillskott 2 004 på 100 000 kronor.
- Vi sköter det själva, konstaterar Stefan Mörtberg, ordförande i Arbetsgruppen för myskoxens bevarande, krasst.

Myskoxarnas framtid beror mycket på om de anses tillhöra den svenska faunan eller ej. Urtidsdjuret är en fascinerande bekantskap, ett respektingivande djur med hög integritet.
- Men under alla år har det inte skett några incidenter, säger Stefan Mörtberg.
Hos samer finns dock en oro att myskoxarna ska konkurrera med renarna om maten, berättar Bengt Warensjö.
- Men det finns ingen sådan konkurrens. De befinner sig på olika områden. Myskoxen vilar sig igenom vintern på fjälltopparna här i Tännäs, och äter då i stort sett ingenting under ett halvår.
- De tappar en tredjedel av sin vikt och lever på det fettlager som byggts upp under sommaren. De är svältkonstnärer utan dess like. Sommartid är norska Vigelfjällen deras hemområde där de hittar sin favoritföda, som är gräs och halvgräs.

Framtiden ser ändå ljus ut, tycker Bengt Warensjö.
- Det är såpass många ungdjur på fjället nu. Det finns både ko- och tjurkalvar, så det kan gå fort att få upp antalet, säger han och får medhåll av Stefan Mörtberg:
- I den vilda gruppen räknar vi med åtminstone två kalvar till i sommar. Vi har en väl balanserad vildflock, med rätt ålderssammansättning.
- Får de bara lugn och ro kommer det att utvecklas. De är väl anpassade, de hittar till bra bete, har bra lokalsinne, hittar svalka på sommaren och badar i fjällsjöar.
Vill vi ha myskoxen kvar krävs en fortsatt aktiv förvaltning med kraftfullare åtgärder, anser Carl-Gustaf Thulin.
- Då får man ta sig i kragen, göra en förvaltningsplan och göra ordentliga utsättningar.
- Personligen tycker jag att det är viktigt att vi har myskoxar här, säger han och nämner faunarestaurering, där man hjälper arter tillbaka som tidigare funnits och som även gynnar turismen.

En SLU-studie visar samtidigt att en långsiktig strategi för myskoxens bevarande också betyder att införa arten längre norrut.
- Det vore ju perfekt att sätta ut myskoxe i de stora nationalparkerna i Lappland, instämmer Bengt Warensjö. Vi älskar de här djuren och tycker det är märkligt att inte Sverige kan stå upp för dem.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.