Tomas Sjödin, präst och krönikör i GP
Tomas Sjödin, präst och krönikör i GP Bild: Jonas Lindstedt

En tid som gjord för att loda

Tomas Sjödin hämtade inspiration till veckans helgkrönika när han lyssnade på Patrik Svensson sommarprogram i P1 och där fick lära sig mer om hur forna tiders sjöfarare jobbade. ”Vi vet inte hur länge tillvaron ser ut som den gör nu, men en sak vet vi, att vi just nu lever i en tid som gjord för att loda”, skriver Sjödin i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag tillhör de som ännu inte läst storsäljaren "Ålevangeliet" av Patrik Svensson. Jag ligger ofta något eller några år efter när det gäller aktuella böcker. Däremot satt jag som nålad vid författarens ”Sommar i P1”, när det sändes i början av juli. Det handlade inte om ålar. Det handlade om havet. Om det fascinerande och skrämmande havet. Om lockelsen att utforska det och om känslan av litenhet som människa inför dess storhet och djup. Och det var något direkt tröstande i skildringen av detta tillvarons fostervatten.

Patrik Svensson berättade bland annat om de stora upptäckarna, de som tidigt färdades över världshaven. I ett stycke, där han försökte svara på frågor som ”hur navigerade de på okända vatten?” och ”hur hittade de nere i djupen? skildrade han hur lodning – innan ekolodens tid – gick till. Hur man sänkte ned en tyngd i vattnet, väntade tålmodigt medan det sjönk och till sist kände den stöt i linan som indikerade att man nått botten. Så mätte man hur djupt havet var exakt där. ”En liten, liten punkt att fästa sin föreställning om det man inte kunde se, vid” som han uttryckte det. Men också om hur man med tiden började samla dessa individuella lodningspunkter till ett slags kollektiv kunskapsbank. Utifrån kunde man med tiden rita alltmer detaljerade sjökort.

ANNONS

Jag har lyssnat igen och igen på just dessa minuter, en flyende liten stund som för mig var värd alla avlyssnade sommarprogram denna sommar. Jag rördes av tanken på att arbetet med att utforska sina egna djup inte bara är en individuell handling, utan att det arbetet bildar något gemensamt, något som kan bli till ett sjökort som gör färden över livshavet möjlig för någon annan. Det är både vackert och hoppfullt. Det är havsevangeliet.

För det handlade lika mycket om oss som om havet. Om den lodande människan. Hur också vi sänker våra lod i mörkret för att finna ”en botten som är fast och definitiv, och dessutom gemensam”.

Jag tänker mig att lodandet kan handla om allt från att försöka utgrunda och bli ett med sin livsuppgift, om sökandet efter en tro som håller att leva och dö på eller om att möta tider av mörker och komma levande ut på andra sidan. Om det behöver vi prata med varandra. Om vårt mörker och om våra vändpunkter. Inte jämföra eller försöka övertyga, bara byta lite erfarenheter. Sätta ord på vår längtan efter mening, vårt famlande, våra nederlag, om botten i bemärkelsen så långt ner man kan komma, men också prata om botten som den plats där det tar stopp och vänder. Att dela sådana erfarenheter med varandra är en hoppets handling. Det kan bli ett sjökort av det.

ANNONS

Hopp skapar man inte genom att säga positiva saker, det blir lätt bara påklistrat. Hoppet växer där det talas sant om mörkret och djupen och ensamheten och där dessa lodpunkter får hitta sin plats i ett större sammanhang.

Vi vet inte hur länge tillvaron ser ut som den gör nu, men en sak vet vi, att vi just nu lever i en tid som gjord för att loda.

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS