En stark röst i offentligheten

Hon är doktor i epidemiologi – ett ord som de flesta svenskar numera kan uttala, tack vare pandemin. Covid-19 har även skruvat upp Emma Frans kändisskap med åtskilliga grader. Hon var ett bekant ansikte i medierna redan tidigare; en forskare som kan berätta om vetenskap och vikten av kritiskt tänkande på ett underhållande sätt växer inte på träd.

Efter Stora journalistpriset 2017 blev hon också en efterfrågad föreläsare, och hennes Twitterkonto är populärt inte minst för humorn. Emma Frans är med andra ord van vid uppmärksamhet. Men kanske inte i den mängd som har kringgärdat henne de senaste åren. Nu har hon förklarat hur coronaviruset fungerar, varför folkhälsomyndigheten fattar sina beslut, och varnat för felaktig information på nätet.

I rollen har hon fått både ris och ros. Ofta får hon uppskattning när hon blir igenkänd av folk. Men hon har också kritiserats, för att ta för stor plats, för att inte kunna tillräckligt, för just det lättsamma anslag som också uppskattas av många. På det stora hela har uppmärksamheten varit positiv, säger hon.

–  Det jag försökte göra under pandemin var att inte bli en debattör, att inte ta aktiv ställning i någon riktning, utan snarare bara försöka förklara, det här vet vi, det här vet vi inte, säger Emma Frans.

När hon försökte förklara impopulära beslut runt skolstängningar och testning bemöttes hon av vissa som en medlöpare och representant för staten. Något som gjorde henne rejält obekväm.

–  Just den här känslan av att ständigt vara missförstådd och misstolkad, den tycker jag är jätteobehaglig. Att det man säger via viskleken blir missuppfattat och förvrängs till något helt annat, att man förlorar kontrollen över sina egna ord. Det är som en mardröm, nästan.

Hon säger sig ha lärt sig mycket om medielogik under pandemin.

–  Det är både traditionella och sociala medier som samverkar nu för tiden. Och för en person som jag är det en väldigt viktig färdighet att förstå hur de här båda plattformarna fungerar och när man bara ska sitta still i båten.

Rollen som kombinerad forskare och folkbildare skapade hon åt sig själv efter disputationen på Karolinska Institutet 2013. Båda föräldrarna var psykologer och Emma Frans växte upp i en miljö med mer kulturellt än ekonomiskt kapital. Utbildning var viktigt och för Emma föll det sig naturligt att bli akademiker. När forskarkarriären hade kickat igång på Karolinska institutet kände hon dock att livet behövde bjuda på mer omväxling.

–  Jag trivdes inte alls med att bara vara forskare när jag gjorde det på heltid. Jag tyckte att det blev alldeles för enformigt, säger hon.

Hon började bygga upp en parallell karriär som folkbildare, och från början såg hon sig som en ”underdog”, säger hon. I dag måste hon påminna sig om att hon tillhör etablissemanget och har en av de starka rösterna i offentligheten.

–  Nu har jag den plattform som jag ville ha från början. Nu handlar det mer om att försöka tänka ut vad jag ska lägga min tid på för att det ska bli så meningsfullt och positivt som möjligt.

Just nu varvar hon olika kommunikativa uppdrag med ett forskningsprojekt på KI om covid-19 och psykisk hälsa. Hon har alltid jobbat mycket, men slår numera vakt om sin lediga tid. Den är vikt för familjen och för att prioritera hälsa och välbefinnande. Hon erkänner villigt att hon har en 40-årskris som handlar mycket om att förändra sin självbild från ”underdog” till fullvuxen och etablerad. Samtidigt vet hon av erfarenhet att det är livskriserna som har fått henne att ta de viktigaste stegen i livet.

– Jag tror att man på något sätt måste omfamna sina kriser och se dem som att det här är en sorts signal till mig själv att jag måste göra vissa förändringar i livet.

"Ibland så jobbar jag väl lite för mycket."

Carl-Olof Zimmerman

Malin Eijde