En riktig hönsmamma och hennes kacklande flock

– De ger mig så mycket, att vara med dem är kontemplativt.

Bortifrån skogsdungen hörs ett lågmält tjattrande och kacklande och därinne i lövkronornas skuggor i den 30-gradiga sommarvärmen som vilar stilla över gården Tången i Spekeröd. En grupp ankor av rasen Svensk blå anka vaggar fram med sträckta halsar och det svalkande vattenkaret i sikte.

Intresset för höns har varit en röd tråd genom livet

– De tillhör en lantras som nästan var utrotningshotad en gång i tiden, säger Christina medan vi går förbi en grupp Rouenankor som skimrar i solen och påminner om förvuxna gräsänder. Hon berättar om hur intresset för djur men framförallt höns, varit en röd tråd genom livet.

– Under uppväxten i Uddevalla tillbringade jag somrarna på mina släktingars gård ute på landet. Där tog jag hand om hönan halta Lotta och hon blev som min lilla hund, hon fanns alltid runt mig, ler Christina vid minnet.

Livet rullade på och när Christina bildade familj flyttade de till Stenungsund och trots att de bodde mitt i ett villakvarter hade de snart höns.

Den stiliga tuppen blå Kopparmaran har en praktfull fjäderdräkt som skimrar i solljuset.

1/2

– Min dåvarande man fick fem värphöns när han fyllde fyrtio och vi fick dispens hos kommunen att ha dem på tomten, fast när vi skaffade tupp frågade vi grannarna. De tyckte bara det var trivsamt. När sonen behövde ett fritidsintresse sökte Christina upp ortens 4H-klubb.

– Klubben samarbetade med en äldre kvinna som hade ett litet torp på Hallerna med olika lantgårdsdjur och jag var sedan med och drev 4H-klubben i 15 år tills den lade ner 1999.

Ett par år senare flyttade Christina och hennes dotter till Spekeröd och det blev snabbt djur hemmavid. Häst, katt, får och såklart höns igen.

– Senaste tillskottet är angorakaniner. Har man ett djur är man ändå låst och kan man lika gärna ha fler, säger hon med ett leende. Vi går runt bland de olika inhägnaderna där hönsen hålls isär för att bibehållas renrasiga. Christina berättar entusiastiskt om varje ras och kärleken finns där i gesterna och rösten. Hon räknar efter och kommer fram till att det nog är sådär hundra individer. Alla med sin särart, fjäderdräkt, färg, storlek, temperament och poetiska artnamn. Där finns de stora hönsen laxfärgad Faverolle, de söta Cremelegbar som ger turkosa ägg och bär en liten tofs på huvudet, de värpsäkra Bovanhönsen som ger rikligt med ägg året om och nougatfärgade fluffiga Orpington. I ett hägn skiljer sig en liten kolsvart höna ut sig, liten, tunn och snabb, en modern engelsk stridshöna.

Små vaktlar och delikata blå ägg

– Hon förlorade sin tupp så nu får hon bo med silverudds blå. Vi hälsar på de silverhalsade leghornhönsen med en tupp som bär gårdens präktigaste klarröda kam. I en skyddad bur vaktar en dvärgkockin tre nykläckta kycklingar som hon tagit under sina vingar, medan de duniga små springer runt henne med tunna pip. I ett inhägnat litet buskage bor vaktlarna som ger de pyttesmå, delikata äggen. Alltmedan de tolv ankorna plaskar, håller hov och vaggar runt i gräset.

Till en början hade hon bara Brahmahöns men så åkte hon på en utställning i Kungälv för sådär tjugo år sedan, blev nyfiken och medlem i Svenska Rasfjäderfä Förbundet och dess lokalklubb. Föreningen som förutom att vara kunskapsnav för höns- och fjäderfäfantaster, även är en social mötesplats och gemenskap.

– Jag har fått många vänner att dela mitt intresse med och hönsfolk är trevligt folk, tillägger hon med ett skratt.

– Höns är nämligen väldigt bra på att sammanfoga olika människor kring sig.

Raskt ökade antalet raser hemma på gården och Christina började föda upp höns och ankor, åkte på utställningar, sålde ägg och kycklingar.

– Drivkraften är att få fram fina fåglar enligt de olika rasernas standard och ideal, säger hon med en blick på de stiliga blåsvarta Kopparmarorna som för dagen går lösa. De betraktar oss på håll och emellanåt ger deras tupp ifrån sig ett gällt galande.

Christina har nu gått ur styrelsen och ställer inte ut sina höns så mycket längre men intresset för hönsen har inte svalnat. Hon fortsätter föda upp höns av olika raser och pyssla med dem lika hängivet.

Flera timmar med hönsen varje dag

– Det här är min livsstil, jag skulle inte kunna vara utan dem och kommer ha kvar dem så länge jag bara orkar, säger hon medan hon lyfter upp en av de stora Faverolltupparna. Han tittar lite förvånat på henne, men håller sig lugn och tycks trivas i famnen. Så berättar Christina om barnbarnet Elias som är pälsdjursallergiker och inte kan ha några husdjur men tål höns. Så nu har hans familj i Nol fått dispens för att ha höns hemma i villaträdgården. Allt går igen konstaterar hon nöjt.

– Han sitter ofta med hönsen i famnen och gosar med dem, berättar Christina

Som pensionär sen fem år tillbaka tillbringar Christina ett par timmar hos hönsen varje dag. Gör rent, städar, matar, ordnar med inhägnaderna, klipper gräs, vakar över äggkläckningsapparaten och sköter om nykläckta kycklingar.

– Det blir många steg på en dag och mycket tid utomhus, tillägger hon.

Med all sin erfarenhet, omsorg och genuina intresse för sina fjäderfän, ser hon efter varje individ för att ge dem alla ett gott liv. Och hennes välmående hönsfåglar med blänkande fjädrar, pigga ögon och nöjda läten är belöningen. På frågan vad de betyder för henne, blir rösten varm och blicken mjuk.

– Det ger mig så mycket. När jag gick in i väggen blev mina höns min räddning. Här kunde jag sitta på en sten och tänka, gråta och prata med dem. De är min lilla flock.

Anna Berglund