Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Professorn och tisdagskrönikören Henrik Zetterberg, som bland annat forskar om Alzheimers sjukdom.

En kort historik och senaste nytt om Alzheimers sjukdom

KRÖNIKA: Inför Internationella Alzheimerdagen ger professor Henrik Zetterberg en kort historik och informerar om de senaste forskningsrönen.

Året är 1901 och psykiatrikern Alois Alzheimer arbetar på sin mottagning i Frankfurt. In kommer en 50-årig kvinna med närminnesstörning och tankar om att vara bedragen och förföljd. Hon blir inskriven på kliniken och bor där fram till sin död. Alois obducerar sin patient och genomför en mikroskopisk undersökning av hennes hjärna. Bilden är påtaglig och bevarad i form av detaljerade teckningar, som visar nervcellsförlust, trådar inne i nervcellerna (nystan) och klumpar utanför nervcellerna (plack). Även själva vävnadssnitten finns bevarade. Alois beskriver fallet på ett möte i Tübingen 1906 och i en tyskspråkig uppsats 1907. Han tänker sig att förändringarna i hjärnan skulle kunna vara orsaken till patientens symptom. Närmare än så kommer han inte. 

Ett par år senare flyttar Alois till München, där han arbetar under ledning av den berömde psykiatriprofessorn Emil Kraepelin. Alois klagar över stor arbetsbörda och dålig lön. I ett försök att blidka honom, bestämmer sig Emil för att kalla den sjukdomsbild Alois hade beskrivit i Tübingen Alzheimers sjukdom i sin psykiatrilärobok. Alois blir förstås själaglad; att få en sjukdom uppkallad efter sig är varje doktors hemliga dröm. Tänk på det, när ni uppsöker er husläkare! 

På 80-talet undersöker forskare den kemiska sammansättningen av nystan och plack och finner att nystan består av ett protein som heter tau (en del av nervcellsskelettet) och att plack består av ett protein som kallas beta-amyloid, vars naturliga funktion är okänd. I höga koncentrationer är beta-amyloid giftigt för nervceller. Nervcellsförlust, nystan och plack kan vi idag uppmäta hos levande människor genom kemisk analys av ryggvätska (den vätska som omger hjärnan och ryggmärgen och som kan provtas genom ett enkelt stick i ryggslutet) eller genom hjärnavbildande undersökningar. Placken uppkommer minst tio år innan symptomdebut. Nystan uppkommer senare och samvarierar bättre med kliniska tecken på sjukdom. Många forskare tror att det är beta-amyloiden som startar sjukdomsprocessen (detta är dock fortfarande omdiskuterat) och metoder för att lösa upp placken eller förhindra att de bildas har tagits fram och undersökts i djurmodeller med goda resultat. Dessa läkemedelskandidater prövas nu i kliniska studier. Det har varit en lång resa med många bakslag, men det finns en del positiva fynd, som inger hopp. Drömmen är att vi snart skall ha tillgång till läkemedel, som inte bara lindrar symptomen (sådana finns och bör testas om man har fått diagnosen Alzheimers sjukdom), utan även bromsar upp själva sjukdomsprocessen. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.