Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Manilla Okomdal Nordanstig
Manilla Okomdal Nordanstig

Manilla Okomdal Nordanstig: En hisnande tillhörighet

Prästen Manilla Okomdal Nordanstig fascineras över människors olika berättelser om sitt dop. ”Trots alla olika berättelser och olika dopseder, så är det ändå samma dop. Man döper i den treenige gudens namn. På samma enkla sätt i både slott och koja och som för de allra första lärjungarna.”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns grupper på sociala medier där man kan vara med om man tillhör dem som firar sin dopdag. Precis som ett firande av födelsedagar kan se olika ut för olika personer och i olika familjer så varierar det stort hur man firar sin dopdag, om man nu vet vilket datum det var. För egen del vet jag datumet, vilka som var med, var jag döptes och av vem. Jag vet dessutom varför mina föräldrar tyckte att dopet är viktigt och att de ville att det skulle ske när jag var liten och ny på jorden. Jag har haft tillfälle att fråga dem båda om det och det är sådant jag tänker på när jag firar mitt dop, varför det var viktigt för dem och vad det innebär för mig att få tillhöra kyrkans gemenskap som döpt. Jag firar inte med kalas och tårta men jag firar med glädje och tacksamhet.

En del minns sitt eget dop om det ägde rum när man var stor nog att gå till dopet själv och de som bars till dopet som nyfödda kanske minns släktingars berättelser eller ett fotografi i familjealbumet. En del av oss vet inte så mycket om doptillfället. Men doptillfället är inte det viktigaste. Det stora i dopet är större än så och går inte att återge i ett familjefotografi även om en bild säger mer än tusen ord.

Kanske är jag yrkesskadad som präst men jag tycker väldigt mycket om att höra människors olika berättelser om sitt dop. Det som är fascinerande är just det att dopet kan se så olika ut. Någon är döpt utomhus i havet, någon är döpt i sin hemförsamling, någon är döpt i hemmet, någon i en stor dopgrav i kyrkan och en del är döpta redan på BB för så har man också gjort i olika tider.

Det som är ännu mer fascinerande är att trots alla olika berättelser och olika dopseder, så är det ändå samma dop. Oavsett familjetraditioner eller olika kyrkliga traditioner så är det samma gemensamma dop. Ett sakrament som visar på samhörighet med Gud och med varandra. Med alla döpta på olika platser på jorden, förr, nu och sedan. En sådan tillhörighet är hisnande när man tänker på den och samhörigheten är så omfattande att det är svårt att greppa. Men i riten som sådan fångas det stora med samma enkelhet överallt och alltid: man nämner dopkandidatens namn, man använder vanligt vatten och man döper i den treenige gudens namn. På samma enkla sätt i både slott och koja och som för de allra första lärjungarna.

Ibland när jag döper ett litet barn kan det finnas en lagom stor kusin på plats eller ett storasyskon som är med och som jag brukar ta till hjälp i dopet. Om jag frågar hur många det finns hemma i den familj som dopbarnet fötts i, så räknar det lite äldre barnet sig själv, föräldrarna och några till. De brukar kunna visa med att hålla upp sina fingrar hur många som finns i familjen. Det blir lätt att greppa, med både händer och tanke. Och när jag då berättar att det finns en till familj som man döps in i som är en jättestor familj och att jag har läst att den familjen består av två miljarder döpta runtom i världen, då blir det så stort att vi knappt kan greppa det. Hur många nollor är det och hur lång tid tar det att räkna två miljarder?