Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

En dragspelare måste ha en lagård

Världens gång-kåsören Kviberg får musikbekymmer.

En dag i somras körde vi längs krokiga halländska vägar i jakt på ett dragspel. Svärfar hade rullat igång ett teaterprojekt och orkesterns tilltänkte dragspelare hade visst fått en anställning vid operan. Platsen blev plötsligt vakant varpå svärfar övertalade mig. Det ska sägas att det har hänt förr, förra sommaren fick jag ägna några juliveckor åt att intensivträna banjospel inför en annan pjäs. Men det är en helt annan historia. 
Nu var vi i alla fall i trakterna av Fjärås. Ryktet gjorde gällande att landets möjligen främsta, och definitivt största, dragspelshandlare hade sitt säte här. Efter en del snurrande hittade vi så fram. Först var jag lite osäker på att vi kommit rätt – den faluröda byggnaden såg ut som ett vanligt bostadshus – men jag öppnade ändå dörren och steg in. 
– Eh, jag är på jakt efter ett dragspel?
Mannen som mött mig just innanför dörren tittade en aning frågande på mig innan han replikerade.
– Det kan nog gå att ordna, men du får nog vara lite mer precis än så, vi har över 600 att välja mellan.
Jag tittade mig omkring och insåg att min fråga hade verkat märklig. Dragspel från golv till tak. Italienska, franska, svenska och i alla upptänkliga storlekar och modeller. 
Även om min dragspelsbudget var något begränsad löste sig det hela fint till slut. Jag slog till på ett renoverat Hagström-spel från femtiotalet.
Jag inbillade mig att inköpet skulle vara den svåra biten, att lära sig spela skulle liksom gå av sig själv. Man har ju klinkat lite på piano, dragspel kan väl inte vara så svårt, tänkte jag i min enfald.
Det är svårt bara att hitta tid att öva dragspel. Familjen tröttnade på mitt harvande efter ungefär en halvtimme. När jag stängde in mig i sovrummet började jag nästan omgående höra irriterade knackningar från grannarna under. De stunder jag ändå fick någon sorts ro tillsammans med dragspelet försökte jag desperat hitta rätt bland basknappar och tangenter samtidigt som jag drog den slitna bälgen fram och tillbaka. 
Efter några dagar lät det inte längre förskräckligt och jag började se en gnutta hopp om att jag skulle lära mig före premiärföreställningen. Samma dag lät svärfar meddela att det inte skulle bli någon premiär. Det saknades för många skådespelare och dessutom verkade trumslagaren spårlöst försvunnen. 
Jag blev både lättad och besviken på samma gång. Visst var det skönt att slippa riskera skämma ut sig själv med undermåligt dragspelande, men det fanns ju även en liten chans att det skulle bli succé. 
Häromdagen träffade jag en äldre släkting till min sambo. Runt de nittio, men tydligen fortfarande en passionerad, och uppskattad, dragspelare. Han lärde mig ett knep. 
– Jag lärde mig spela ute på lagårdsbacken. Inne var det ingen som ville veta av mitt oljud och dessutom var det alldeles utmärkt att spegla sig i lagårdsfönstret för att se hur jag spelade på basknapparna. Fast det gick bara att se sin spegelbild på kvällen. 
Jag förstod att jag , innan svärfar drar igång nästa teaterprojekt, först måste se till att ha tillgång till en lagård med tillhörande backe och fönster.  

Kristoffer Kviberg 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.