Det hände mig vid en fransk galaafton för länge sedan, under en balettföreställning på Stora Teatern i Göteborg, iscensatt av den legendariske koreografen Serge Lifar. I publiken fanns bland andra inbjudna kulturpersonligheter, landshövdingen och prinsessan Christina.
Svävande lätthet
Den kvällen kom att bli avgörande. Aldrig hade jag upplevt ett så flagrant uttryck för fulländad konst, framför allt gestaltad av den vackre manlige balettdansören, världsstjärnan från Parisoperan, som skoningslöst hängav sig med "ynglingens heta längtan och en mognande mörk kraft", ord hämtade ur de överväldigande recensioner som följde. Succén var enorm. Tidningarna talade om "en ung gud, som inkognito nedstigit till Stora Teaterns scen för att lära mänskligheten vad maskulin dans kan vara" och kungjorde: "Hans lyriska och svävande lätthet är inte av denna världen". Vid tillfället tilldelades han det prestigefyllda Nijinskij-priset som årets mest framstående dansare. Jag var djupt tagen efter föreställningen och det var bara början. Plötsligt fann jag mig inbjuden av den franske konsuln till ”Wernerska villan” på en efterföljande fest i sällskap med kvällens ”honoratiores”.
Mötte hans blick
Väl på plats under kristallkronorna närde jag en innerlig önskan att få se den franske dansören på nära håll. I matsalen gjorde han entré till smattrande applåder, kastade en hastig blick åt mitt håll och intog platsen mitt emot mig vid bordet. Genom den doftande barriären av vita liljor och iskonvaljer, som skilde oss åt, mötte jag hans blick gång på gång under måltiden. Han log vänligt och jag var märkbart berörd. Denna stumma konversation avlöstes av en för oss båda självklar verbal kontakt efter middagen, ett möte som kom att följas av flera under hans kommande gästspel.
Konst som upphäver tiden
Under våra samtal lärde han mig allt om den klassiska danskonstens innersta väsen och om hur skönheten vädjar till vår själsliga nobless. Han talade om hur dansaren med sin konst bekräftar det frihetsbehov vi alla delar, skapar den illusion, som upphäver tiden och gör oss medvetna om livets korthet, om oändligheten, om livets storhet och dess smärta. Han dröjde vid konstens eviga värde, där mänsklighetens öde tar gestalt, förklarade att vi styrs av universella lagar, som fördjupar vår kunskap om människan och att dansarens uppgift är att förmedla dem, att i respekt för sin publik beröra åskådarnas hjärta och intellekt.
Lunch i sex timmar
Efter det tredje och sista gästspelet skildes våra vägar med föresatsen att träffas när jag kom till Paris. 40 (!) år senare återsåg vi varann i den franska huvudstaden. Vi åt lunch i sex timmar. Vid 37 års ålder hade han som en av världens mest framstående balettdansörer, på grund av en olyckshändelse, tvingats ge upp sin lysande karriär under vilken han lagt fem kontinenter för sina fötter och umgåtts med celebriteter som Charlie Chaplin, Ernest Hemingway, Picasso, Pavarotti, Rudolph Nurejev, blivit ovän med Salvador Dali, inbjudits av Mao Tse-tung att framträda i Kina och att dansa för president de Gaulle i Elysée-palatset i Paris. Han arbetade nu som koreograf, regissör, pedagog och direktör för ett eget balettkompani.
Fördjupad livssyn
Jag har idag kontinuerlig kontakt med min vän, vilket har resulterat i ett litterärt samarbete med åtskilliga besök på hans 1500-tals slott i Normandie. Vi har tillsammans skrivit och publicerat två böcker på franska om klassisk balett, om kulturens betydelse och den stora konstens villkor, allt sprunget ur ett sällsamt möte för länge sedan, som ledde fram till en berikande och ovärderlig vänskapsrelation och för min del till en avgörande insikt och en fördjupad livssyn.
