Jag läste nyligen en intervju i GP med journalisten och författaren Josefin Olevik, som nyss gett ut boken ”Den befriade familjen” om att skaffa barn på egen hand. På frågan vad hon tror det innebär att vi i Sverige nu har en ny lag som gör det tillåtet även för ensamstående kvinnor att låta sig insemineras i Sverige svarar hon: ”Det innebär som jag uppfattar det, att staten räknar familjer som min som en fullgod familj och inte någon negativ avart. Det är en stor grej att bli accepterad.”
Oleviks svar fick mig att börja tänka på frågorna som jag fick under min uppväxt och svaren jag formulerade i min barnhjärna. Det är inte lätt att analysera rådande familjenormer som barn, men jag minns att frågorna fick mig att känna att jag just inte var del av en fullgod familj. Majoriteten av mina barndomsvänner växte upp i kärnfamiljer med två gifta heterosexuella föräldrar. Jag var ofta hemma hos dem. Det var spännande, jag var fascinerad, för jag hade förstått att det var så här det skulle vara, och jag visste att de här barnen inte fick frågor om sina familjer.
De behövde inte svara på varför deras föräldrar egentligen var gifta och varför de hade valt att leva så. Som vuxen tänker jag att frågorna om min familj inte ställdes av illvilja eller för att skapa osäkerhet hos mig. Men tror ändå att det händer något med en när man alltid får en och samma fråga, om något som är en del av en. Kanske ungefär som om man alltid får frågan ”jaha, var kommer du ifrån då?” om man har ett ickevittutseende i Sverige. Det är tröttsamt och kan få en att känna sig utanför.
Men vad var då så normbrytande galet med min familj? Jo. Det helt sjuka med min familj var att mina föräldrar inte har varit gifta, aldrig har bott ihop och inte ens var ihop när jag föddes och att jag är uppvuxen med en vårdnadshavare - min mamma. Har ni hört något så helt jävla crazy bananas?
Läs också: Här står jag ensam med recept och pillerkartor (2016-02-20)
Ja, det är klart ni har. Idag har ett av fyra barn i Sverige föräldrar som inte lever ihop, och drygt sex procent av alla barn (över 100 000 barn) har sin mamma som ensam vårdnadshavare. Det är inte en avart att växa upp utan en traditionell kärnfamilj. Det är relativt vanligt. Men ändå är det något som ifrågasätts. Det var inte dåligt för mig att växa upp med min mamma, jag tror till och med att det var bra. Min mamma har varit och är fortfarande en toppenförälder. Problemet var frågorna jag fick och att huvuden las på sned när jag berättade att jag bodde med min mamma. Som att det fanns ett hål i mitt liv. Ett trauma.
Som att det var lite synd om mig. Fast att jag inte alls kände så. Det är problemet. Problemet är kärnfamiljsnormen och jag hoppas att barn nu och i framtiden inte behöver svara på vilka relationer deras föräldrar har till varandra, eller varför de har en, tre eller fler föräldrar. Det finns intressantare saker att prata med barn om.
Läs också: Slentrianmässig objektifiering (2016-03-19)
