Emma vill försöka få fler att söka sig till polisyrket

Hon konstaterar att det finns över 80 olika inriktningar inom polisen. Själv har hästintresserade Emma Andersson länge drömt om att jobba på polisrytteriet.

– Tänk att få kombinera sin hobby med jobbet! Men det finns många drömjobb inom polisyrket. En annan dröm jag har är att vara ute mer i skolor och arbeta förebyggande.

Efter en kort paus fortsätter Emma:

– Jag har kämpat för det i 15 år och påtalat att vi behöver vara ute mer bland barn och unga. Det finns så mycket man kan göra – polisen tillsammans med skola och socialtjänst – det gäller bara att hinna. Men om alla gör lite... Jag försöker påverka på min front. Jag tror verkligen att vi måste börja i den änden. Det är viktigast av allt, för att få ett bättre samhälle.

Arbetade på Ica

Emma var 20 år, satt i kassan på Ica och hade inte riktigt kommit underfund med vad hon ville göra av sitt liv när en kompis mamma en dag sa ”du skulle passa som polis”.

– Jag slog ifrån mig det, men det låg ändå och malde i bakhuvudet, berättar Emma. Jag tänkte mer och mer på det och kände till slut ”varför inte?”. Jag visste att jag ville jobba med människor, jag ville hjälpa andra och göra något för samhället – jag visste bara inte på vilket sätt.

De första elva åren arbetade Emma som ingripandepolis. Hon tycker fortfarande att det är det roligaste – att jobba ute, åka på larm och inte veta hur dagen kommer att se ut.

– Variationen är det roligaste. Men det som känns bäst i hjärtat är när man känner att man har hjälpt någon, när man har gjort skillnad.

Ska locka fler poliser

Under 2021 har dock Emma paus från sin nuvarande tjänst som utredare av brott i nära relation och är ansvarig för det så kallade attraherauppdraget i Fyrbodal. Hon ska locka fler människor att vilja bli polis på landsbygden.

– Det känns kul att få inspirera och berätta om jobbet. Jag brinner för att förmedla vad polisen gör. Jag är ingen van föreläsare men jag har arbetat länge – det är lätt för mig att prata från hjärtat om jobbet.

Sedan en tid tillbaka kan man skicka in sin ansökan till polisutbildningen löpande året runt. Utbildningsstart sker i januari och augusti.

– Det finns även distansutbildning, säger Emma. Har man barn och familj kan man välja den. De flesta som utbildar sig till polis är mellan 25-35 år. Men man kan söka redan från 18 och vi har även de som är runt 50 – livserfarenhet är till stor nytta.

Hon konstaterar att man inte behöver vara en supermänniska för att bli polis – men att ha en förmåga att kunna förmedla lugn och även bjuda på sig själv, vara trygg, ödmjuk och duktig på att prata med människor är egenskaper som är bra att ha.

– Man vet inte riktigt vad det är för utbildning man sökt, vad det innebär, förrän man sitter där i radiobilen. Man ska vara lite psykolog, lite läkare, lite dagisfröken. Man behöver kunna vara tydlig och ganska hård ibland – men på ett respektfullt sätt.

Emma funderar lite innan hon lägger till:

– Många vi möter beter sig illa, samtidigt har man valt jobbet för att hjälpa andra – inte för att ta emot spott. Det får man inte glömma om man ser en polis som inte ler hela tiden. Ibland hamnar man i skarpa situationer, då går det inte att stå och vara trevlig. Det är ett tufft jobb men det är en del av tjusningen. Det handlar också mycket om fingertoppskänsla. När man lämnar dödsbud till exempel – vissa vill ha närhet andra inte. Det är en oerhörd balansgång.

Vill jobba förebyggande

Under hösten ska Emma fortsätta med uppgiften att locka fler till polisyrket. Därefter hoppas hon få igenom sin önskan att arbeta förebyggande.

– Det är där jag kan göra mest nytta känner jag. Vi behöver öka förtroendet för polisen. Är vi ute i skolor och skapar relationer kommer även attraheraarbetet ge sig självt – ”jag vill bli som hon”. En gång besökte vi en åttondeklass och flera av ungdomarna kom fram till oss på stan senare. Många barn har heller inte någon förebild hemma. Det behövs fler förebilder.

Emma poängterar att man dessutom inte får glömma att i många andra länder är man rädd för polisen, barn får inpräntat i sig att polisen är farlig.

– Jag minns ett tillfälle när vi passerade ett invandrartätt område. Vid en lekplats lät vi några barn provsitta i polisbilen. Plötsligt vällde det ut barn och ungdomar. Alla ville åka polisbil. Även vuxna var nyfikna. När vi precis var färdiga kom en liten kille fram och sa ”förut var jag rädd för polisen, det är jag inte längre”. Jag ryser nästan när jag tänker på det. Det lilla betydde så mycket.

Lina Norman

livsstil@gp.se