På tisdag håller Emilia Åhfelt en kurs om mobbning och sexuella trakasserier för blivande arbetsmiljöingenjörer i Göteborg. I 16 år har hon i egen regi föreläst och anordnat kurser med syfte att förbättra såväl psykisk som fysisk arbetsmiljö, för kommuner, myndigheter, fackföreningar och privata företag. Alltihop började med att hon som tioåring såg ”Tjejen som gjorde lumpen” och bestämde sig för att bli militär.
– Jag var helt fixerad vid den tanken under hela uppväxten. Jag minns att jag målade kamouflagemönster i stället för hästar och fjärilar som andra tjejer, säger hon.
Gruppens enda kvinna
Som 21-åring ryckte hon in på T2 i Skövde. Hon var ensam kvinna i gruppen, men stötte inte på några problem under den tio månader långa utbildningen till sjukvårdsgruppbefäl. Tio dagar efter muck ryckte hon in igen; denna gång med sikte på utlandstjänstgöring i Kosovo.
– De sexuella trakasserierna startade den andra dagen. Killarna skämtade om hur länge jag skulle få behålla oskulden, ifall vi åkte på semester ihop, säger Emilia.
Hon blev chockad, för hon hade aldrig råkat ut för något sådant förut, men sa ifrån direkt. Samtidigt var utbildningen oerhört givande, vilket gjorde att hon såg fram emot att komma till Kosovo. Men väl där eskalerade de sexuella trakasserierna. Som ensam tjej i en grupp på åtta kände hon sig utanför.
– Vi tillbringade hela dygnet ihop; jobbade och bodde tillsammans. Det var de mot mig, säger hon.
Efter två månader i Kosovo berättade Emilia om trakasserierna för sina befäl.
– Den ene sa att ”det var inte bra, men bry dig inte om vad de säger”. Han frågade aldrig hur det gick sedan, men har nu 15 år senare bett mig om ursäkt, efter att ha lyssnat på en av mina föreläsningar. Den andre blev fly förbannad och startade en bristfällig utredning, som inte ledde någonvart.
De sexuella skämten upphörde visserligen, men osynliggörandet fanns kvar. Tiden i Kosovo kändes som ”en väldigt lång mission” och orsakade PTSD i form av nattskräck.
– Det värsta var ensamheten. Jag gick ofta in på toaletten och grät i en handduk, för att mina kolleger inte skulle höra mig, säger Emilia.
Startade en ny karriär
Efter fyra månader erbjöds hon att åka hem och föreläsa för nästa bataljons chefer; något som blev en slags upprättelse och starten på en ny karriär. Hon utbildade sig till hälso- och friskvårdskonsulent, certifierad teamcoach samt arbetsmiljöingenjör.
– Mest jobbar jag förebyggande, eftersom det är en lagstadgad del i arbetsmiljöarbetet. För att ta fram en målbild för verksamheten tittar vi på hur teamet ser på sig själva och på hur de skulle behöva se på sig. Vilka begränsningar eller hinder finns? Jag hjälper teamet att se vad de behöver lägga fokus på för att nå målbilden och tar sedan fram en handlingsplan.
Emilia hjälper också arbetslag i kris.
– Ofta har det gått alldeles för långt när jag blir inkopplad; mobbingen har slagit ut i full blom. Men eftersom många är angelägna om att sanningen ska komma fram, så går det ändå att nå goda resultat.
#metoo har gjort skillnad
Hon märker en stor skillnad på före och efter #metoo. Tidigare ville ingen prata om sexuella trakasserier på arbetet. Många chefer skämdes och sa att ”det problemet har inte vi”. Nu hör flera av sig. De är medvetna om att problemen finns och att de måste jobba för att lösa dem. Att lägga fokus och energi på fel saker i en organisation kostar ofantliga summor, förutom det mänskliga lidandet.
Nyligen höll Emilia en kurs om säkerhetskultur i Malmö.
– Varje år dör cirka 60 personer i olyckor på arbetsplatsen och många fler skadas. Det här är ett stort problem, som främst beror på grupptryck och machokultur. Vi pratar om M T O: människa, teknik, organisation. Dessa tre måste hänga ihop. Tekniskt sett är våra arbetsplatser bra i dag. Nu måste vi titta på organisationen och det mänskliga beteendet, säger hon och tar exemplet hörselskydd.
Slarv på arbetsplatser
Många arbetsplatser tillhandahåller skyddsutrustning, som hörselskydd och handskar. Men av flera anledningar slarvas det och skydden används inte; något som kan kopplas till en machokultur.
– I Malmö fick jag mothugg av flera män i publiken. De ville inte ta till sig budskapet och kände sig hotade. De menade att användningen av skydd skulle ta ifrån dem deras manlighet, säger Emilia men tillägger att hon för det mesta möter ett stort gensvar hos deltagarna.
– Det händer ofta att människor gråter, eftersom de blir berörda av min berättelse, säger hon och refererar till en föreläsning på en statlig myndighet. Efter pausen kom en kvinna inte tillbaka. Hon mejlade senare och bad om ursäkt med motiveringen att föreläsningen väckt så många obearbetade känslor hos henne, att hon var tvungen att gå därifrån.
Drivkraft att hjälpa andra
I dag är Emilia tacksam över det som hände i Kosovo.
– Det gav mig en livsuppgift. Min drivkraft är att hjälpa människor på vägen; att ge dem mod att stå upp för sig själva. Det är tack vare föreläsningarna som jag mår så bra i dag. Jag tvingades ta tag i mina egna rädslor och utvecklades till en starkare och modigare person, säger hon.
Emilia Åhfelt
Ålder: 38 år.
Bor: Onsala.
Familj: Edwin åtta och William fem år.
Gör: Föreläser, utbildar och utreder arbetsmiljöfrågor.
Bok: Gav 2018 ut ”Var inte en sådan fitta”. ”Ett vidrigt uttryck, som används mot de som inte följer normen eller anses fega. Tjejkast och kärringstopp är ett par andra exempel. Jag är så trött på alla sådana uttryck som förekommer i mansdominerade miljöer och som syftar till att nedvärdera det kvinnliga könet”, säger hon apropå bokens titel.
Intressen: Styrketräning, naturen och korsstygnsbroderi. ”Att sy korsstygn är ett gammalt intresse som jag tagit upp igen. Det får mig att komma ner i varv. Jag köper broderier på nätet med en färdigdesignad bård och skapar en egen text i mitten.”
Aktuell: Med en föreläsning om mobbning och sexuella trakasserier för blivande arbetsmiljöingenjörer i Göteborg på tisdag.
Hemsida: www.emiliaahfelt.se
