När kemisten Emelie Fritz från Kungälv 2009 fick möjligheten att flytta till Tyskland tvekade hon inte.
– Det kändes som en utmaning att våga flytta till ett okänt land där jag inte kände någon, säger Emelie och handlar apelsiner och äpplen på torgmarknaden framför rådhuset i staden Neuss, där hon bor och arbetar.
Samtidigt som hon var entusiastisk vid ankomsten för forskningsstudier i tyska Dortmund, kändes det så klart nervöst de första dagarna.
Viss styrka krävdes
Hon säger att man måste kunna acceptera att inte ha vänner i början.
– Eftersom jag tycker det är spännande att upptäcka nya platser har det varit okej att känna sig lite ensam emellanåt.
Men det krävs säkert viss styrka för att klara av det.
– Om jag har fått styrka från någon, så skulle jag nämna mina föräldrar. Dom har stöttat mig i att våga utmana mig själv, säger hon.
Emelie berättar att hon alltid varit nyfiken på hur saker och ting fungerar.
– Därför blev det tidigt studier i kemi. Det kan förklara ganska mycket i vardagen.
Egentligen ville Emelie bo i Storbritannien där hon tog sin Masterexamen i kemi och entreprenörskap 2008. I London arbetar systern Sofie som är ansvarig för privatinsamling på en hjälporganisation.
– Men när jag började söka jobb satte finanskrisen tyvärr stopp för mina planer och jag fick åka tillbaka till Sverige under ett par månader.
Handledaren uppmuntrade
Efter ett tag såg hon en annons om ett EU-projekt och möjligheten att doktorera utomlands i tre år.
Fast hon hade bara ett års skoltyska i bagaget, eftersom hon prioriterat franskan i skolan. Det kändes som ett hinder.
– I praktiken kunde jag bara säga "Guten Tag" och några ord till, säger hon och skrattar.
Men handledaren i Lund uppmuntrade henne ändå att ta chansen. Varför han fastnade för hennes talang vet hon inte.
– Visst var det jobbigt att lära mig kemiska termer på tyska. Det var verkligen att gå den hårda vägen. Men i dag har jag insett att man ofta klarar mer än man tror. Det gäller som sagt bara att våga!
Nära till Düsseldorf
Vi bestämmer oss för att besöka den ruffiga men spännande lilla hamnen. På andra sidan floden Rhen ligger den större staden Düsseldorf. Det är cirka tjugo minuter dit med spårvagnen.
Under tiden pratar vi om att tyskar inte är särskilt kända för sina språkkunskaper i engelska.
När Emelie skulle checka in på studenthemmet i Dortmund första dagen, röt den ansvariga att här talas absolut inte engelska, trots att många studenter var från utlandet.
– Det var inte välkomnande. Då kändes det som om jag ville åka hem.
Men Emelie är envis. Hon köpte en bok i det tyska språket.
Snabbt lärde hon sig de tyska namnen för kemiska termer och maskiner och då fanns inga hinder för doktorsavhandlingen.
2014 fick hon jobb på ett multiteknologiskt företag i Neuss. Det blev en ny stad med nya människor.
Hon gick med i "Svenska Föreningen i Düsseldorf", vilket gett många kontakter.
– Det beror också på en själv om man ska hitta nya vänner.
Mer hierarkiskt än i Sverige
I Tyskland är ordningen mer hierarkisk än i Sverige och hon var osäker på att passa in.
– Eftersom jag har doktorerat i kemi och säger man på tyska: "Frau Doktor Fritz", berättar hon och skakar på huvudet med ett leende.
Det gillar hon inte.
– För mig känns det inte naturligt.
Hon anser absolut inte att hon är förmer än andra.
– Det är själva kreativiteten som är viktigast på en arbetsplats, tycker jag.
Chefen la bort titlarna
Första dagen på den nya arbetsplatsen oroade hon sig för att behöva nia och använda fina titlar.
– Fast när chefen genast lade bort titlarna pustade jag ut.
Emelie arbetar nu som produktutvecklare på en avdelning som gör värmeledande material som kan användas till t ex att kyla batterier i elektriska bilar.
När en kund beställt en produkt är det Emelies jobb att se till att den utvecklas.
– Vi börjar i labbet på liten skala och utvecklar prototyper som sedan skalas upp i produktionen.
Emelie jobbar med olika avdelningar, allt från marknadsföringsavdelningen till processingenjörerna i produktionen.
– Jag är med från början till slut. Ibland funkar det inte, men ofta går det vägen.
Återvänder ofta till Kungälv
Emelie återvänder ofta hem till barndomsstaden Kungälv och hon har med stolthet visat Bohus fästning för pojkvännen Adrian.
Men hon fick ett snopet svar.
– Ruiner har vi i Tyskland också, sa han först, berättar hon.
Men efter promenaden runt älven insåg han snart magin med historiens vingslag och det svenska vinterlandskapet.
– Adrian uppskattar särskilt tystnaden i de svenska skogarna. Det finns inte hos oss i Niederrhein, säger hon och räknar upp flygplatser, autobahn, tågstationer som ligger tätt intill bostäderna.
– Här finns däremot alltid något oljud som snurrar.
Emelie Fritz
Ålder: 35 år.
Familj: Sambon Adrian, föräldrarna Helene och Ronnie samt syster Sofie i London.
Yrke: Kemist.
Kommer från: Kungälv.
Bor: Nära staden Neuss, som ligger strax väster om Düsseldorf i västra Tyskland.
Hobbies: Resa, laga mat med goda kryddor och läsa.
Frossar i: Västkusträkor.
