Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Efter fem år av försök att bli gravid har Emelie Ljungberg börjat landa i att det kanske inte blir några barn. ”Det är klart att man hoppas varje gång, samtidigt som man inte riktigt vågar”. Emelies råd till andra som har svårt att bli gravida: vänta inte med att söka hjälp – och prata med andra som är i samma situation. Bild: Lina Norman

Emelie skrev en självbiografi om ofrivillig barnlöshet

Under fem års tid har hon och maken Tobias försökt bli föräldrar. I den nyutkomna boken "Längtansresan" berättar Emelie Ljungberg om sorgen – och om känslan av utanförskap.
– Ofrivillig barnlöshet är mycket vanligare än man tror, men inte många pratar om det, säger Emelie.

Första gången hon blev gravid var det oplanerat. Emelie Ljungberg lutar sig fram över bordet och berättar att hon träffade sin man Tobias sent i livet, hon var då 40 år. Hon blev gravid men fick missfall.

– Efter det fick Tobias kalla fötter och ville inte försöka igen, fortsätter Emelie.

Lång och påfrestande tid

Men åtta månader senare hade han ändrat sig och vad som skulle visa sig bli en lång och påfrestande tid tog sin början.

– Eftersom jag var så pass gammal, 42, började vi direkt med IVF, förklarar Emelie.

Bild: Lina Norman

Hon blev gravid vid det andra försöket men fick missfall igen.

– Vi gjorde totalt fyra IVF-försök innan vi blev rekommenderade äggdonation. Men jag var inte riktigt beredd att ge upp mina gener då. Min pappa hade precis dött och jag ville se honom i mina barn. Vi fortsatte med IVF i något år, sedan bestämde vi oss ändå för äggdonation.

Hoppet tändes

Återigen blev Emelie gravid. Ett hopp tändes, för att så småningom släckas.

– Jag har nog alltid velat ha barn, men innan allt det här hade jag inte en tanke på att det skulle kunna bli så svårt, säger Emelie dröjande.

– Vid det första missfallet var jag helt oförberedd. Jag tänkte att det var min tur, alla andra hade barn. Jag hade målat upp ett helt nytt liv, vi skulle köpa nytt boende och jag såg barnets uppväxt framför mig. Missfallet var fruktansvärt jobbigt. Man känner sig sviken av sin egen kropp.

Bild: Lina Norman

På bordet ligger Emelies bok "Längtansresan" – en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet. Hon berättar att hon länge drömt om att skriva en bok men tidigare inte vetat om vad. För tre år sedan kom hon så på att hon skulle kunna berätta om hur det är att leva med en längtan efter ett barn som aldrig kommer.

– Jag hade redan skrivit lite korta texter på min blogg om utanförskapet i att inte ha barn när alla ens vänner har det, och saker jag var frustrerad över i vardagen.

– Ofrivillig barnlöshet är mycket vanligare än man tror. Men inte många pratar om det. Jag gjorde inte heller det de första två åren. Jag kände mig misslyckad. Det är lätt att känna skam. Jag tror också att många tycker att det här med missfall är för privat för att prata om.

Skriver mycket om känslor

Hon förklarar att hon i boken skriver mycket om känslor – även de fula, som avundsjuka.

– Det är svårt att glädja sig över andras graviditeter när man själv är i sorg. Men det betyder inte att man är missunnsam.

Bild: Lina Norman

Boken slutar efter Emelies första försök att bli gravid genom äggdonation.

– De flesta andra böcker jag läst i ämnet slutar med barn. Men det slutar inte alltid så i verkligheten. Vi gjorde ett till försök som inte fungerade – nu har vi ett embryo kvar i frysen. Men någonstans har vi nog ställt in oss på att det inte blir några barn. Det är okej det också, även om det kommer att innebära en livslång sorg.

Var nära att ge upp

Emelie berättar vidare att hon och Tobias redan förra sommaren var på väg att avsluta försöken att få barn.

– Fast sedan kom vi fram till att vi gör ett till försök, men det får bli det sista.

Med ett svagt leende lägger Emelie till:

– Vi har inte kommit till vägs ände riktigt än. Men nu i somras – när vi var vid vårt fritidshus, satt på altanen, tittade ut över havet och drack rosé – då kunde vi till och med säga ”vi har det ju rätt bra ändå”.

Hon konstaterar att de lagt otroligt mycket tid, energi och pengar på att försöka bli föräldrar.

– Livet blir lite kidnappat. Jag och Tobias har varit tillsammans i sju år, i fem år har vi hållit på med det här. Jag vill bara att resan ska ta slut, oavsett hur det går.

Bild: Lina Norman

När det känts som svårast under åren som passerat har Emelie funnit tröst i att skriva, och i att prata med andra som befunnit sig i samma situation.

– Och jag och Tobias fann styrka i varandra, när vi väl ville samma sak. Den svåraste tiden var då vi inte var på samma ställe i vår barnlängtan. Det kändes som att jag fick bära sorgen själv när han inte ville.

Hoppas fler ska öppna sig

Med boken hoppas Emelie kunna bidra till att fler vågar öppna sig – och att andra ska känna sig mindre ensamma.

– Jag hoppas även kunna nå till exempel chefer på arbetsplatser. Många har för dålig förståelse för att det här är en livskris som kan pågå under flera år.

Hon funderar lite innan hon fortsätter:

– Jag hoppas så klart också att föräldrar som inte haft problem med att bli gravida ska läsa boken. Det är lätt att ta för givet att alla kan få barn. Men det här som vissa tar för givet kan vara en stor sorg för andra.

Emelie Ljungberg

Ålder: 47 år.

Bor: Kålltorp.

Familj: Maken Tobias och hunden Elsa.

Gör: Marknadsförare.

Intressen: Skriva, läsa, matlagning, vara i naturen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.