Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Elise Vaim älskar att glida runt på sin gamla BSA från tidigt 50-tal. Den omlackerade tanken har hon fått i present av några vänner. "Lackeraren måste ha jobbat mycket mer än han fick pröjs för", säger Elise. Bild: Christer Olofsson

Elise susar fram – och väcker uppmärksamhet överallt

Elise Vaim väcker uppseende vart hon än drar fram. Kombinationen av ung kvinna på en tuff gammal BSA från 1953 ger reaktioner.

Det är sällan jag sett så många huvudrörelser längs vägen. Jag åker bakom Elise Vaims när hon far fram på lokalvägarna i Göteborg. Gammal som ung, kvinna som man, alla tittar. Först hajar de till för den udda smala hojen, sedan ser de att det är en tjej som kör, då kommer leenden och vinkningar.

Hur känns det att bli så uppmärksammad?

– Det är bara kul, men jag är van vid det nu, säger hon glatt.

Bild: Christer Olofsson

Vi träffas i Elises garage på Ringön.

Lokalen är proppfylld av hojar, delar, verktyg, maskiner och svetsar. Helt enkelt en bra mekarverkstad och mötesplats. Här har hon hängt i många år med kompisgänget.

– Jag är uppvuxen med en storebror, har alltid velat ha det som grabbarna har. När mina kompisar började bygga hojar tänkte jag att det vore ballt att ha en egen, berättar Elise.

Alla originaldelarna fanns

Hon ville ha en lätt och smidig hoj som kunde byggas om i egen stil. En 500-kubiks BSA B33 från 1953 dök upp. Den var lite ombyggd men alla originaldelarna följde med.

– Jag kunde ingenting från början. Det är sjukt mycket vad man lär sig genom att skruva själv, säger hon.

Hon började med att riva ner hela cykeln, slipade och lackade ramen på gården.

– Jag har gjort allt själv, med stöd av kompisarna. Bakhjulet såg för jäkligt ut. Jag orkade inte ekra om och greja. Lämnade in det för blästring och lack. Guldfärgen var jag nog ganska ensam om att gilla.

Delar från Birmingham

Ram, drivlina, bakhjul är ungefär som det en gång levererades från vapenfabriken i Birmingham.

Resten av motorcykeln är en kombination av smarta loppis-fynd och hemmabygge.

– Oljetanken är från början ett stormkök från italienska armén. Kompisen Martin Carlgren har hjälpt mig att svetsa om den, berättar Elise.

Estetiken är viktig, varje detalj ska kännas rätt annars får det hellre vara.

– Den var lättare att kicka igång tidigare med centralstödet på. Men det var så jädra fult, det var skönt att bli av med det.

Sadeln, lykta och bensintank har Elise hittat begagnat. Sissyn, ryggstödet, har Martin byggt i samråd med Elise.

Goda råd från Pekka

Motorn var enligt uppgift nyrenoverad men revs ändå. Oljepumpen gick trögt och avgasventilen hängde sig ibland.

– Pekka Rosbäck, en annan kompis, hjälpte mig när jag jobbade med motorn. Han tjatade om att jag måste vara organiserad, dela upp allt i lådor och påsar. Att inte förlita mig på minnet.

Vevhuset var lite sprucket runt en gänga och fick svetsas. Avgasventilen byttes, cylindern honades och kolven fick nya ringar.

– Den går riktigt bra nu. Men den vibrerar väldigt när man kör fort, berättar Elise.

En dag när Elise kom till garaget var tanken borta. Polarna blev plötsligt väldigt svamliga.

– Jag blev vansinnig, de yrade, ljög och hittade på. Först sa de att tanken låg någonstans på loftet, sedan var det någon som lånat den för att göra en prototyp. I stället satt det en annan skitful tank på hojen, de trodde säkert inte att jag skulle märka något.

Överraskad på födelsedagen

Så fyller Elise år. Kompisarna kommer med ett litet paket.

– Det var det fina tanklocket. ”Jaha, det kanske jag kan använda om jag får tillbaks min tank någon gång”, sa jag surt.

Sedan kom ett stort paket fram. Elises tank kom äntligen fram, nu med en otroligt vacker custom-lack.

Vännerna hade skramlat och lämnat in tanken på lackering, beställningen till Lackeraren löd ”gör något snyggt, det ska nog stå BSA någonstans”.

– Lackeraren måste ha jobbat mycket mer än han fick pröjs för, säger en belåten Elise.

Trött i armarna

Hojen har fått en modernare frambroms från Triumph. Medan lyset har blivit sämre.

– Jag tog bort batteriet, tyckte det var fult och klumpigt. Med magnettändning funkar det, men nu laddar den alldeles för mycket. Jag har provat med 18 volts lampor, men de går också sönder.

Några moderna regulatorer är testade, men likströmmen knäcker det mesta.

– Jag har kört med dioder och småbatterier i lamporna, men det blir krångligt och allt vibbar så småningom sönder. Nu ska hela hojen gås igenom och besiktigas.

Elise blir trött i armarna av vinkeln på styret, men det är snyggt.

– Man ska ha lite ont när man kör hoj, så att man ser hård och arg ut, avslutar Elise med ett glatt leende och drar iväg.

LÄS MER: Tomas dröm förverkligades efter 40 år

Elise Vaim

Ålder: 37 år.

Familj: Barn och sambo.

Yrke: Habiliteringspedagog.

Bor: i Göteborg

Aktuell: Nyligen köpt en 1000 cc Harley-Davidsson från 70-talet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.