Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Elisabeth Andreasson älskar ridningen och livet med hästarna. "Kontakten med en häst är en fysisk dialog, en ordlös kommunikation som kräver att man är här och nu", konstaterar hon.

Elisabeths kärlek till hästarna blomstrar igen

Elisabeth Andreasson var en sån där typisk hästtjej som hängde i stallet, med flickrummet tapetserat av hästplanscher, och drömde om en egen häst. Så kom livet emellan med studier, familj och jobb, där hästlivet ställdes på vänt. Men när hon som 40-åring åter satt på hästryggen beskriver hon det som att komma hem.… "Det var samma lyckokänsla som förr, inget hade ändrats".

Jämte pampiga grönskande alléer och vidsträckta hagar ligger stallet vid Tofta Herrgård utanför Kungälv. Elvaårige islandshästen Herjann med sin eldröda päls och blonda man, lägger mulen mot Elisabeth och genom den täta pannluggen skymtar en mild, nyfiken blick. 
– Han är en sån juste häst som vill väl, säger Elisabeth med ett ömt leende och stryker hästen över den mjuka nosryggen. 

Uppvuxen i Mölndal grodde Elisabeth Andreassons hästintresse tidigt. Tillsammans med ett gäng grannbarn började hon som åttaåring på ridskolan vid Kållered. När den flyttade till Onsala följde de hästfrälsta barnen med, och Elisabeth blev en inbiten hästtjej, en sån där som tapetserar flickrummet med hästplanscher, vykort och tagel, och alltid längtar till nästa ridlektion. 
– Stallet blev vår fritidsgård, säger hon och minns hur de ofta tog bussen och knatade längs vägen med rejäl matsäck för att kunna tillbringa hela dagen i stallet.
– Det var en bra tid. Och den där lyckokänslan på hästen, leendet som plötsligt bara var där. Jag vet ingen känsla som är så beständig, som inte ändrats ett dugg, som är exakt densamma. Medan sånt som julafton och andra barndomsupplevelser har mist sin magi, är lyckokänslan när man galopperar över en äng fortfarande lika stark. 

Gymnasiet passerade, hon utbildade sig och startade yrkesliv. Träffade spanjoren José, fick barn och tillbringade all ledig tid i Barcelona för att ge sonen det katalanska språket, kulturen och släktbanden. Det var karriär och familjeliv, jämte fritidsaktiviteter, segling och skidåkning. I det rymdes inga hästar. 
– Livet gick i rasande fart, familjen växte med fosterbarn jämte vår egen son. En gränslös, stor familj som idag är spridd men sammansvetsad, beskriver Elisabeth. 

Så kom dagen när hon var runt 40 år och skulle på turridning med arbetskamraterna på Tofta. Elisabeth ler vid minnet.
– Det var som att komma hem. Och hon kände direkt igen den där lyckokänslan som hon haft som barn och tonåring där på hästryggen. Det där som är svårt att formulera och sätta ord på.
– Jag vet inte vad det är, men det är väl friheten, farten och samhörigheten med hästen. 
Återfallet var totalt och Elisabeth anmälde sig till ridskolan på Tofta, och blev lite som den där hästtjejen igen, hängde i stallet, tänkte och drömde häst. Och det blev allt trögare att återvända till lägenheten i stan. 
– Jag minns särskilt en sommarkväll när ängarna var översållade av smörblommor och hundkex. Jag ville verkligen inte åka därifrån. Och så småningom lyckades hon få hyra en lägenhet i ett av de välbevarade 1800-talshusen på herrgården, med utsikt över stallet och hagarna. 
– Livet på Tofta med hästarna och ridningen blev min grej. Fram till dess, under sådär 20 år, hade vi ju spenderat all ledig tid och semestrar i Barcelona, men nu kunde jag välja själv. 

Åren gick, sonen flyttade hemifrån och Elisabeth separerade. La ännu mer tid på hästarna och ridningen och köpte sin första häst, som med åren blivit fler. Att ha en alldeles egen häst att utvecklas med och lära känna var stort, berättar Elisabeth.
– Det är som en förälskelse. De blir ju som ens kompisar, samtidigt som det handlar om att behärska en stark individ baserat på samspel. 
Att bo i stan lockade allt mindre och hon kändes sig färdig med stadslivet. Så för snart tio år sedan köpte hon huset i Vävra i närheten av Tofta. Så numer bor hon på landet, stortrivs och pendlar till Göteborg och arbetet som upphandlingschef på Folkuniversitetet där.

Efter att ha varit ifrån hästar i 20 år, har Elisabeth med råge tagit igen det under de senaste 20 åren. 
Det återupptagna hästintresset har förändrat och berikat hennes liv. Hon flyttade från stan, skaffade egna hästar och fick ett nytt, rikt socialt liv. Hon engagerade sig ideellt, blev ordförande för lokalklubben Sigur, sen västsvenska Vestur. Hon har varit med och drivit projekt för Göteborgs Horse Park på Hisingen, där många tävlingar för västsvenska islandshästklubbar arrangeras. 

Och hästarna finns där genom alltihop som livlina, som jordar henne och rensar bort stress och oväsentligheter. Som bär henne genom naturens årstider och väder. 
– Jag har jobbat otroligt mycket, haft ansvar och chefsjobb. Då har hästarna varit en ren överlevnadsstrategi. I stallet eller på hästryggen släpper jag allt, får distans och kommer i balans. Hästarna var min räddning genom min separation, hos dem rinner allt av och faller på plats. 
Men samvaron bygger på närvaro, poängterar Elisabeth.
– Kontakten med en häst är en fysisk dialog, en ordlös kommunikation som kräver att man är här och nu.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.