Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Elisabeth Reuterberg har haft en mängd olika jobb genom åren. I augusti började hon en tjänst som bildlärare på en skola i Uddevalla.
Elisabeth Reuterberg har haft en mängd olika jobb genom åren. I augusti började hon en tjänst som bildlärare på en skola i Uddevalla. "Jag vill dela mina erfarenheter, få eleverna att se världen utanför skolan, att det inte är en katastrof att misslyckas", säger hon. Bild: Anna Berglund

Elisabeth lever livet här och nu – enligt konstens alla regler

Elisabeth Reuterberg är en blandning av stadighet och rastlöshet. En sökare som rest, partajat, studerat, testat olika jobb och som sent i yrkeslivet utbildade sig till bildlärare. Som genom sina femtio år alltid hållit sin nära vän, konsten, i ett ömt grepp.

Det änglalika lockiga håret omger ansiktet med den stadiga blicken och skrattet. Elisabeth Reuterberg har en sådan där given trygghet utan att bli statisk. Som med total närvaro genom samtalet växlar spår, förklarar sina livsval, vägar och omvägar. En öppen själ som nyfiket undrar vad som väntar runt hörnet. Ibland söker hon sig vidare, ibland låter hon sig tas dit. Söndagen den 8 november fyller hon femtio år och på frågan om det är dags för kris, skakar hon bestämt på huvudet.

– Nej, jag har inga problem med att bli äldre, däremot känner jag ett allt större ansvar för mitt liv, säger hon där vi sitter i det trivsamma köket i huset på Tjörn.

På uppfarten står en epa-traktor som ska säljas, i soffan leker de nytillkomna katterna och i rummet intill fnittrar tonåringar bakom stängda dörrar.

Växte upp i Stenungsund

Uppvuxen i Stenungsund, med en pappa som var rektor och en mamma som var bibliotekarie, kände Elisabeth tidigt en lust att uttrycka sig, att måla och teckna.

– Det var ett sätt att beskriva verkligheten som många gånger var lättare än orden. Men det var ingen i släkten som sysslat med något konstnärligt, så brorsan som är musiker och jag fann våra egna vägar med uppmuntran från våra föräldrar, ler Elisabeth och minns en bildlärare som under högstadiet gjorde intryck.

– En dag sa han att jag blivit lat, slapp och likgiltig. Egentligen menade han ju att jag hade mer potential.

Orden tog skruv i Elisabeth som skärpte sig, tog skapandet på allvar och har aldrig släppt konsten som blivit hennes följeslagare. Jämte den där nyfikenheten på världen som började när hon som fjortonåring åkte på språkresa till Isle of White. Sedan ville hon bara iväg igen. Till nya platser, nya upptäckter.

– Direkt efter studenten bar det iväg till London. Jag hade med mig mina målarprylar, jobbade som aupair, träffade nya vänner och stortrivdes. Det där året gav mig en egen identitet. Jag insåg att jag var rätt bra, kunde klara mig på egen hand och lärde mig att göra det man kan av det man har.

Efter London återvände hon till Stenungsund, flyttade till lägenhet, började vikariera som lärare och arbetade parallellt i den lokala tobaksaffären i fem år, innan världen åter kallade 1995. Hon reste till Filippinerna en månad, och flyttade sedan till Oslo med en kompis.

– Jag åkte mest för att testa och fick tre jobb på en dag, ler hon.

Hon blev avdelningsansvarig på en förskola, trivdes, utbildade sig till inredningsdesigner och fick jobb på en grafisk byrå. Med norska språket och en utbildning i bagaget flyttade hon till Göteborg för att under ett år studera på KV konstskola.

– Det var den bästa perioden i mitt liv. Vi var ett brokigt gäng människor, men på något vis lika inuti. Vi pratade samma språk, hade samma vilja att gestalta och konsten var den förenande kraften. Där och då hittade jag verkligen hem i mig själv.

Rätt plats vid rätt tidpunkt

Alldeles efter konstskolan såg hon att en ny dansk inredningsbutik just öppnat i stan.

– Jag gillade den direkt, knallade in och frågade om jag kunde få jobb, och det blev tio roliga år, berättar Elisabeth som tycks manövrera och ta sig fram med enkelhet.

– Ofta har jag nog råkat vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Livet rullade på, hon jobbade, gick konstkurser och som 30-åring träffade hon kärleken Jonas. Paret flyttade till Koön och fick barnen Milton och Amanda.

– Att bli mamma var omtumlande, omvärderande och fantastiskt, säger Elisabeth, som var föräldraledig länge och verkligen tog vara på de där oåterkalleliga småbarnsåren.

Flyttade till Almön

För drygt tio år sedan flyttade familjen till Almön där de fortfarande bor. Och oavsett vart Elisabeth hamnar är hon snabb med att hitta in i nya sammanhang och knyta band.

– Det är ju människorna som gör en plats och jag behöver dem.

Efter att hennes pappa gått bort funderade hon mycket över meningsfullhet, att göra skillnad, byta yrke. Så hon beslutade sig för att bli lärare inom bild och design. Efter examen fick hon snabbt anställning på en gymnasieskola. Hon skiner upp och glittret är där direkt.

– Jag älskar att jobba med dessa ärliga och ofiltrerade varelser. Jag vill haka på det där drivet som finns där och få dem nöjda med något de gjort själva. Mitt uppdrag är att skapa en tillåtande trygg miljö där alla vågar uttrycka sig, berätta och gestalta, säger hon – övertygad om att kreativitet är en viktig kraft för alla, ett sätt att kommunicera och göra avtryck.

Bild: Anna Berglund
Bild: Anna Berglund

Men med sitt djupa engagemang, hängivenhet och att ständigt ge av sig själv drabbades Elisabeth av utmattning 2017.

– Då tog jag paus från skolan och under tre år arbetade jag som turistinformatör, med målargrupper på äldreboenden, i skolan och som biblioteksassistent.

Längtade efter ungdomarna

Ett nödvändigt avbräck som gav henne perspektiv och strategier för att värna sin energi. Men längtan efter ungdomarna var stark och i augusti började hon nya jobbet på Sommarhemsskolan i Uddevalla. I sitt möte med 550 elever i veckan vill hon finnas där för var och en. Buren av den där tilliten till sig själv som följt henne genom livet, som gjort henne orädd och att hon aldrig satt krokben för sig själv. Något som hon har nytta av i sitt arbete.

– Det hänger ihop med mitt sätt att lära ut. Jag vill dela mina erfarenheter, få eleverna att se världen utanför skolan, att det inte är en katastrof att misslyckas. Jag hoppas kunna vara exemplet som visar att man kan söka sig fram, testa olika vägar och det går bra.

Måleriet skänker glädje

I nedervåningen har Elisabeth sin ateljé där målningar står längs väggarna. Hon berättar om serier som ska ställas ut, händelser som vill berättas, orden i bilderna, hennes hemvist.

– Jag har alltid målat för min egen skull och duken är min dagbok, men framförallt gör måleriet mig glad och till en bättre människa.

Hon sneglar upp mot trappan och slamret i köket.

– Men mina relationer kommer ändå alltid först, säger en femtioåring som bär omtanken för andra som en mantel och som med tiden lärt sig säga ja lite färre gånger, men som samtidigt alltid vill lite till.

På frågan om hon är där hon vill, ler hon finurligt.

– Nja, jag är nog i en projektfas, men trivs med att fylla femtio. Och jäklar vad jag ska ta vara på tiden, skala ner, renodla och framförallt dansa.

Elisabeth Reuterberg

Ålder: Fyller 50 år söndag 8 november.

Bor: Almösund Tjörn.

Familj: Ja, och en härlig sådan.

Gör: Undervisar i bild.

Intressen: Musik, umgänge, goda samtal,

Om att fylla 50 år: Jag är inte bäst, men jag är bra.

Drömmer om: Att få dela ateljé med andra konstnärer (om jag får vara egoist) annars att mina nära och kära lever ett gott liv, god hälsa till dem.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.